Varthelst Vi Vill

Vi kan gå vart som helst
vad spelar det för roll vad 
andra viskar bakom ryggen 
de har inte varit där vi varit 
inte sett det vi har sett, vi vet 
någonting om livet, existensen 
och allting som bara är vårt
och älskade: för alltid
är det vad jag vill ha 

Älskade 
låt oss måla källarrummen 
i alla himlens färger, klä 
dess dystra väggar i guld
och yster purpur, fylla 
sprickorna med diamant 
- med dig så hatar jag inte 
längre det faktum att jag 
hamnat längs dess trakter 
utan ser att varje steg på
dess tunga, trista stig var
ett steg närmre dig
och den värld som
ska bli vår 

De med fyrkanter i sitt blodomlopp 
de som ränner runt bland ekorrar 
och sorkar utan att notera sin 
egen skevhet kommer att ropa
efter oss, säga att vi måste sakta 
ner och tänka efter, måste beakta lag 
och regler, måste idka förnuft och 
dubbla hängslen och måhända att 
de inte ens har fel, kanske skriver
jag mig full på romantikens ljuva rus 
men min sanning dansar ändå i varje
andetag jag tar - vid din sida eller ej
så tänker jag: 

Det är med dig jag vill gå
längs denna dimensions domäner
det är med dig jag vill möta Livets stunder
av Storm och Sol, det är med dig jag vill
knacka på Swedenborgs himmel och se
vad evigheten har att bjuda två små dårar 
som älskar med källarvalvens fulla tyngd 

Vill säga att jag vet
att dessa ljuva dagar
är en kort och på ett sätt
futtig början, att jag vet hur
allt ska bli 

Att imorgon, om ett år och om
fyra långa decennier så kommer jag
fortsatt älska dig med samma enkla form 
av självklarhet - vi är inte färdiga när
dödens ridå avslutar våra dagar här på jorden 
utan då har bara vår prolog nått sin fulla längd
- Rebecka, min Drottning och min Styrka 
mitt blod, min själ, mitt livs långa ärrvävnad
vet att Himlen är platsen då livet till fullo ska formas
efter våra drömmars hopp, men älskling
minns att Himlen
också är Nu

*

Och må sedan hundarna komma efter oss
må aporna tjattra sönder sig i novemberhörnen
må handdukarna blänga med sin väta ifrån borden
jag vet vart jag ska med dig, en omväg till en eller 
annan underjord gör mig ingenting - ge mig ditt bagage
ge mig din trasighet och dina brustna sår - i sanning
ska jag bära dig liksom jag vet hur du kan bära mig
och tillsammans, tillsammans
ska vi gå vår egen väg 

Varthelst Vi Vill

Vitsippsträd i Domkyrkan

Så inträffar miraklet, med 
klingande cymbaler och 
dånande basuner så 
dyker det upp mellan 
två viskningar och får 
den gråa staden att 
blomma upp och
kläs i guld 

Det sker utan förvarning
det sker utan planering
men det inträffar, lika säkert
som ett njutningsfyllt
knytnävsslag i magtrakten
och jag har ingenting
att säga, men mitt kött
kallar sig poet så jag dillar
på ändå, med hundra ivriga 
ord i figurativa sekunder 

*

Just för att jag i detta nu
inte kan upphöra att prisa
Herren för alla hans myckna
gärningar - jag tänker inte 
glömma hur han vattnar öknen
med sin andedräkt, får bäckar
och floder att strömma fram 
i det som en gång var dött 
och förkastat, hur han frammanar
gröna ängar och lugna vatten
för de trötta själar som ständigt 
slåss med tvivlets töcken 
i sitt liv 

Där stod du och med dig 
stod allt av Eden, där 
stod du och med dig
så bar du beviset att 
återuppståndelsen 
ägt rum, äger rum
alltid kommer vara
verklighet 

*

Jag vet hur burdust
stora ord det är 
i den ringa verkligheten
var det som skedde
ett hej, en lätt andfådd promenad
och ett smärre otåligt samtal 
på ett middagsstimmigt järntorg 

men käraste du, och?

Verkligheten är ett skämt, en lek
en skugga, jag har slutat bry mig
om den och försöker ständigt 
se med himlens ögon på det
som råkar ske i det som
de vise kallar Chairos

Och där, där är inte du
den enkla människa 
du må tro dig vara, där
är du skönheten själv 
där är du Sofia med
triumfen i sitt ögonspel 
där är du fågeln Eva och
jag kan inte begripa  
att hon vill ägna minsta
sekund i mina cirklar 
varenda stund med henne
med dig, är ett mirakel jag 
måste skriva uppskruvade
dikter om, det är bara så
och måste så förbli 

Så därför
Herren vare lov
tack för gåvorna av Maj
du sa att han har skänkt dig
tack för familjen i österländska mönster 
som du fått finna och få rötter hos
tack för diamanterna kring dina ögon
och lystret i allt som var du 
denna enkla sommardag

Tack för glädjen i din röst
och tack för famnen när
vi skildes, tack för att du
inte känner allt det som 
novembers hundar ständigt 
påstod att du gjorde runt 
det som ryktas vara jag

*

Någon gång framöver så kommer 
Oktober vakna igen och ställa till 
med allt som han är till för
att utföra, men det är inte nu
i denna våg är allt himmel, vin, olja
och sång från änglaskaror

Tack multum
och varmt 
välkommen
åter 

En sång i östertakt

Vakna, Cindy, vakna 

om du vill, jag vet ännu 
inte om en ny dag helt 
ska gry, men om den 
kommer vill jag så 
gärna att du finns 
vid min sida 

Innan tiden fanns
tog du mig vid handen
ledde mig bortom bergen 
ut mot österhavens bortre 
gräns och du sa 

"Det jag ser i dig är något 
annat än historien du 
berättar till din spegel 
de kläder som du bär 
och huden runtomkring 
dig berättar alla en falskt
skorrande saga som jag
inte kan känna igen 

Om du ville tro på mig
ska jag visa dig ett liv
i helt andra färger, om du
ville bortse från din egen
rytm ska jag sjunga dig en
sång som sträcker sig upp
mot himlens alla vingårdar 

Min unga, sköra vän, jag ska 
ge dig allt, bara du vågar 
se över såren och de trånga 
gator du lärt att kalla hem" 

-

Sen alla vägarna, sen vandringen
genom snödimmor och ökenhetta 
sen stoppet vid avgrunden där mörkret 
svalde tillochmed minnet av dig
och en fågel viskade i skogen att
det var ett vackert avslut, men ej fullt
så vackra vän, dina myter är alla över nu
ju förr du lär dig det desto bättre för oss alla 

Livet nu är gais-krogar
och stängda blickar 
från alla de som lever
i hjul och tidtabeller
livet nu är en stum sång
om ingenting alls och jokrar
som skrattar sig fördärvade i 
psykedeliska kalejdoskop
livet nu är en förvirrad
förvriden, fasansfull parodi 
på allt som du en gång stod för
men Cindy 

Mot alla odds, mot all fundamental logik och 
extremistiska tendenser har jag lärt mig den 
enkla konsten att tro, det kostade mig allt och 
det kan ännu vara så att jag mumlar om dig 
inifrån dårhusets innersta vrå, men inte ens 
det skulle ändra någonting för Cindy, nu vet 
jag mer än jag gjorde igår, nu vet jag mer än 
när du kysste mig fri vid österhavets strand
- jag är inte nödvändigtvis vis, men jag är inte 
längre ung och vettlös, vad än livet är så har
jag fullt ut förstått att det är nu 
som allt kan börja 

och Cindy 

Om du ville vakna nu
så är allting jag ännu har
ditt om du vill ha, om du vill
komma nerför tornen så kan 
vi tillsammans besegra de
drakar som är kvar, världen 
som jag föddes ur är borta
och den sanna dagen dallrar 
i utkanten av scenen

Så kom Cindy

Nu om inte förr
så är allting
tillrett   

  

Entusiasm och längtan

Lucy 

Bombplanen flyger över nejden 
förvandlar himlen till en stålgrå 
konstruktion, jag tänker att jag
tänker och så tänker jag igen 
och eldarna längs stigen
gapar ilsket med sin svaghet 

Lucy 

I mina drömmar bor jag i ett 
slott av blå smaragd och marmorvita
väggar, ekarna reser sig till himlen 
och bär med sig allt jag har av hopp 
och tro, i drömmarna är jag hel och 
stark och utan vite, i drömmarna 
behöver inte jag din hjälp 

I det radion kallar verklighet så 
har allting rasat samman, det vet
du lika väl som jag, jag haltar runt 
i ett sönderblåst ruckel i ett bortglömt 
träsk, jag väser förvirrat till alla jag ser 
på stadens gator och hundarna hugger 
sönder mina lemmar närhelst
de kan se mig 

Lucy, det brådskar nu, snart finns 
det ingen tid och tågen försvinner 
ett efter ett 

Jag vet inte hur jag ska be dig 
om det här, du håller himlen i din 
hand, du kan döda mig med skuggan
av en suck, när du dansar drivs jag ut 
till gränserna av vett och sansad vilja 
och det var du som tog mina sista 
kopparslantar, när allt jag bad om 
var ett råd på vägen framåt

Ändå sjunger jag, ändå gråter jag
av längtan, det är du som står på 
bergens krön, det är dig jag mött 
i havens avgrundsvindar, i detta
bittra skämt till värld är det du 
som står för makten, vinet och 
underverken, så Lucy 

Kom
ta mig med till rikena bortom 
molnen, visa mig hissen som kan 
föra mig bort från Egyptens stränder   
jag är trött och utom mig av törst
jag hungrar och mitt väsen skriker 
efter vila, visa mig livet, Lucy, visa 
mig det som gör existensen värd 
att ständigt försvara mot demonernas
slitna hånskratt 

Kom
låt mig följa med på nästa gryningsfärd
låt mig få se en dag som inte styrs av tvekan 
och blodig oförmåga, låt mig röra en tillvaro 
som inte tjocknar av otro och bitter besvikelse 
jag vill så väldigt gärna ha verklighet och liv 
liv och verklighet, jag vill att luften ska flöda 
träden dansa, jag vill att bergen ska sjunga och 
dalarna jubla av allt som hör evigheten till 
det är nog med kulisser och flimriga drömmar
nu är tid att bli solid, och Lucy, jag behöver
bli det nu 

*

Jag säger inte att du är himlen, havet, evigheten 
du är inte en gud eller en avgud för mig, nej 
du är mer av en ljungeld och en storm där 
allt som inte är byggt på sten får lov att 
falla undan, du är skärseldens hetta och 
jag är trött på att skydda allt jag är
av halm och hö

Trött på att inte ens äga
ett senapskorn av tro 
Kom Lucy, och låt det bli tid
för mig att flytta berg 

   

Mirakel i friskrift

Hej min fågel 
visst är det ett konstigt liv
nu tittar solen hit igen 
ska visst leka med 
träden utanför en
gång till

Spelade med en Dingan
häromnyssens, förlorade
på ett sätt jag bara kan ångra
och skämmas för, men det är
så det är i mitt liv, jag går en väg
och allting faller längs med den
som om det var vägen som 
gick med mig

Igår så var jag Siddartha
i en timme eller om det var han
som tröttnade på Nirvana och blev
lilla jag för en sekund och jag log åt
allt jag såg, tog kaninerna i famnen
och kysste dem med Guds andedräkt
jag såg änglarna spela fotboll med en 
meteorit och jag tänkte, jaha det 
är såhär allting är och fungerar

Varför var det så svårt att se 

Inne i staden förlorade jag
ett lakan medan jag mediterade
över dårskapen med dörrar
och en tiggare tog min sista selma
ifrån mig och jag hörde hur ett barn
inom mig både skrek, grät och svor 
men Siddartha sa att om det finns
så är det redan förlorat, varken lakanet
eller selman fanns någonsin i den
hand du kallar din 

Hej min fågel
tänker på dig ständigt 
tänker på promenader längs Askimsviken 
och min arm längs med din sida
tänker på lekar man leker medan
teet kokar klart och jag undrar om
du vill vara med igen, jag har inte mycket
sålde nyss mina sista kopparslantar
men jag är kung i ett universum
som är ditt om du vill ha, det är bara
att du yttrar orden min själ så hett
trängtar efter att få höra så kommer 
allt att vara ditt 

Tänk så livet går och snart är vi åttio år snart
är vi dammråttor i ett ombyggt vasarum
min vackra, vackra fågel, snart har vi spelat
våra sista parti Dominion och snart har vi sagt
ordet kärlek för allra sista gången, egentligen
har det redan hänt och jag skriver det här
till dig från dödens riken och du läser
det från exakt den plats jag är nu

*

Idag åkte Siddartha hem, han blev arg
på att jag inte slutar snusa och jag sa
att om du tar Bebben med dig så får du
fan skylla dig själv, jag vill inget annat
än att stå på läktaren med hundratusen andra 
sjunga hel, hel, du är helig du är hel
du är alltid mycket mer att du
nånsin kan förstå

Hur stort allting är 

Och jag har hundra fåglar i mitt minnesalbum och alla 
bär ditt namn, alla är pärlor jag vill visa för kungen som 
skapat alla riken och jag vill säga

hörrudu, bra jobb - oh 
min sköna fågel, kom så drar vi till
St Petersburg eller till den ö där Apollo bor
kom så gör vi allt vi vill och drömt om 
ingen kommer bli arg, ingen kommer
ens att sakna oss, vi är tillbaka lika fort
som vi någonsin gav oss av - oh
om du ändå ville höra mig 

Så går kvällen, solen åker hem
till sina päron och allt är precis som vanligt 
förutom att jag förstod, jag gifte mig med Jesus
såg bröllopsfesten med mina egna blida ögon
och sa inte ett ord 

Blev ändå helad.  

Brev till Kanada i sommartid

Cara

I tiden när Jupiter dundrar in 

med all sin konungsliga ståtlighet 

så virvlar mitt liv och dess torrknastrade 

blad in i en febersval evighet

Det händer så att jag tänker på dig 

och den symfoni vi genomförde vid en tid 

när världen ännu var ung och genomskinlig
men jag vill att du ska veta att alla mina tankar 

är genomsyrade av den mest lättburna glädje 

existensen kan uppbåda och att de stänk av 

vemod som finns med bara ger smaken 

dess perfekta form av tyngd

Och jag finner att jag svepts in 

i Kungsparkens domäner 

jag hittar våra minnen 

kvarglömda i en påse längs 

en stig, tar upp dem, håller 

dem lätt i handen och livet, det 

vackra livet flyger upp på en bergstopp 

för att formligen skrika ut sin nakna hänfördhet

över hur sällsamt det är att vara till

Glömmer verkligen inte att 

Mordor ännu finns, att spädbarn 

också nu slängs in i bergväggar och 

att panikslagna tårar fällts i Nordstans 

trappuppgångar och jag har inga svar 

som inte är klämkäckt nonsens, men 

solen smeker min kind, fåglarna kvittrar 

lättjefullt ovanför, mina fötter är fria att gå
vart de så vill och mitt bröst är tömt på skuld
- som jag önskar att jag kunde göra världen
ren från monster och dess kaos, som jag önskar
att jag med ett ja och amen kunde stilla stormen
som ryar över fälten, men det är inte där jag är

jag är en befriad sate, inte Siddharta eller Yeshua
 - men det är likväl för mig som hela Kosmos ystert
slösar med allt sitt guld och purpur, storslaget är blott
ett alltför mikroskopiskt ord för att
skildra vad jag känner

Cara

I övrigt har jag inte mycket att säga

om det inte är för svårt att höra vill 

jag yttra att jag med en stilla, vilsam 

längtan lyssnar till den dag då vi ska 

ses igen, det ska vara en dag av glädje 

och ljus, en dag då tårarna torkats och 

rädslan blivit ett struntartat minne i ens 

vänstra hälsena, en dag då Friden blivit 

kung i människornas hjärtan och 

där alla vargar sover

Cara, du är den vackraste varelse
jag någonsin fått känna och all den
sång jag sjunger nu är en rörelse
av tacksamhet till att du, jag och
världens alla rum finns till i detta nu

för mig är det ett mirakel
som ensamt gör alla kors 

värda att bära

Tills vår dag kommer: Ljus 

kärlek och djupets frid och 

glädje till allt som 

ditt liv rör vid

Till Drottningen från kyrkogården

Allt är sönder, Sunniva, verkligheten ligger som ett urvridet kadaver på marken och det som ska kallas för jag kippar tröstlöst efter andan bredvid den

Jag har levt mitt liv jagandes

efter skuggor och hägringar, Sunniva, löpt efter

en drömsk melodi som talat

om vad som borde vara istället

för de ting som är och i ilska

vanmakt och tusen liter frustration

har jag gröpt ur mitt eget mönster

för att få melodin fastklistrad på

verkligheten, men den har vägrat,

flugit undan och gjort mina länder

till grus och öde stenmark

Sunniva, är det synd att deklarera hur 

mycket jag inte vill denna form av livets
rytm? jag klarar inte av den, jag krossas
mot dess stränder, drunknar i dess strida
strömmar och alla höstens djävlar skrattar
sig förtjusta varje gång det händer, vad det än
är tänkt att jag ska göra här så fallerar jag

med ett djup som saknar all form av besinning

jag vill härifrån med varje fiber av min kropp

med varje eterisk vibration av min varelse

så vill jag ett annat sätt att vara

I natten så törstar jag efter de vackras steg

och tillvaro, hade så gärna kunnat ha en

plats i era sällskap, ha ett hörn av existensen

som ni kunde godkänna som giltigt, men det är

inte där vi är, tro mig, i den storm som pågår

så har inga av mina drömmar överlevt, mina

fasader är dränkta och fyllda med hål, jag är en

hatisk gast mot allting av styrka, levnadsmål

och mening - Sunniva, jag blir aldrig en av er

Sunniva, i denna långa vinternatt

tänker jag bara på en enda sak

att få stiga upp i de arbolska rymdskepp 

sagorna talar om och resa ut till universums

bortre gräns för att få glömma allt som

händer häromkring, jag är driven bortom

varje gräns jag känt och jag möter

bara olika smaker av järnväggar på

den väg som valts åt mig 

Sunniva, jag älskar dig med en kärlek

som alltid varit världar högre än jag

någonsin kunnat göra rättvisa, och

nu har jag inga andra ord kvar än hesa

mordiska kraxanden om mörkret och det

som de visa aldrig talar om, men jag önskar

dig och allt du anser vara ditt de högsta

av välsignelser som kosmos kan frambringa
och så länge ditt vett bistår dina lemmar

kom aldrig nånsin hit