Mamma kommenterade att jag bordem nej, måsteklippa mig snart oc nog håller jag med, men lurvigheten är ett skydd. Mitt fula könshårsskögg och det överlånga 2007-håret är en mild, men sammanbiten protest mot den tysta världen utanför som inte släpper in mig, än mindre förstår mig. Jag vill bli kvar här.
Det jag gör är att jag läser. Läser i ofantliga mängder. Guillou har tagit mig till Tanzanias heta inre och till Nordnorges istäckta snövidder. Det har varit angenämt om än inte så känsloomtumlande som Ken Folletts alster. Guillous svåra svaghet är hans oförmåga att maskera sina egna åsikter och ideal i sina karaktärer. Alla blir bara förlängda idealbilder av Guillous inre. Man tilläts aldrig följa någon mindre sympatisk person, inte heller någon med uppenbara defekter eller svagheter. alla är Arn eller Erik Ponti- kopior och även om Guillou naturligtvis är mästerlig i att måla upp en värld där man tilläts bo i några skönt flyende timmar är hans alster aldrig lika spännande och engagerande som Follets. Hos Follett är jag alltid på helspänn, medveten om att nästan vemsomhelst kan få för sig och att ytterst få karaktärer är heliga. Hos Guillou var det mest oväntade som hände när Oscars afrikanska hemstad attackerades, men det var också allt. i övrigt en alltför rak och liksom träig historia. Hos Follett skriker jag alltid minst en gång att boken, antingen i vrede, vanmakt eller bara i salig lycka. Inte så hos Guillou, inte ens nära, men strunt samma. Brobuyggarna var en trevlig bok.
I övrigt tänker jag på P. På hennes tårar, våra märkliga samtal i lördags och på hur hon ser ut i klänning. Jag skäms lite varje dag för att jag inte är värd henne. Att jag inte ens är i närheten. Må Tim vara världens bästa man.
Det jag gör är att jag läser. Läser i ofantliga mängder. Guillou har tagit mig till Tanzanias heta inre och till Nordnorges istäckta snövidder. Det har varit angenämt om än inte så känsloomtumlande som Ken Folletts alster. Guillous svåra svaghet är hans oförmåga att maskera sina egna åsikter och ideal i sina karaktärer. Alla blir bara förlängda idealbilder av Guillous inre. Man tilläts aldrig följa någon mindre sympatisk person, inte heller någon med uppenbara defekter eller svagheter. alla är Arn eller Erik Ponti- kopior och även om Guillou naturligtvis är mästerlig i att måla upp en värld där man tilläts bo i några skönt flyende timmar är hans alster aldrig lika spännande och engagerande som Follets. Hos Follett är jag alltid på helspänn, medveten om att nästan vemsomhelst kan få för sig och att ytterst få karaktärer är heliga. Hos Guillou var det mest oväntade som hände när Oscars afrikanska hemstad attackerades, men det var också allt. i övrigt en alltför rak och liksom träig historia. Hos Follett skriker jag alltid minst en gång att boken, antingen i vrede, vanmakt eller bara i salig lycka. Inte så hos Guillou, inte ens nära, men strunt samma. Brobuyggarna var en trevlig bok.
I övrigt tänker jag på P. På hennes tårar, våra märkliga samtal i lördags och på hur hon ser ut i klänning. Jag skäms lite varje dag för att jag inte är värd henne. Att jag inte ens är i närheten. Må Tim vara världens bästa man.
