Minnen

Hur minns man något onyanserat?

Tja, det är väl när allting i en viss period hamnat i en enda röra. När det inte går att skilja ursprunget, ingången från det som fick allting att till sist upphöra. När de vackra dagarna ute på söderhavsöarna snubblar in i dem som spenderades i kloaker och katakomber och det inte går att särskilja dem utan att skära sig på de hårdaste av ord och de tyngsta utav felsteg. Också. Om man har en riktning framåt så finns det inte särskilt många skäl att rikta blicken bakåt. De som är kompisar och bundis med Paulus vet hur lönlöst det är att bry sig om det som ligger bakåt.

Hur minns man något på ett nyanserat vis? 

Frågan är om det går. Att älta något är inte att minnas. Varje gång du går in under vitsippsträden och travar runt i de där förbannade abstrakta cirklarna så förstärks vissa saker och andra sjunker undan. Vissa saker, händelser kläs i de starkaste av färger och andra bleks bort till oigenkännlighet. Det är inte att minnas att hålla på sådär. Det är att odla fantasier och förtränga verkligheten. Jag vet inte om det ena sättet är bättre än det andra.

Ska man minnas alls? 

Ja, svårt är det väl att undvika kanske. Möjligen om du åker till Skellefteå eller Tanzania. Till trakter där dina hjärnsynapser får svårt att fånga upp de särskilda dofter, utpekade busstationer eller bara den typ av snöflingor som existerade på si den platsen eller så den tidpunkten. Om du ser till att vara någonstans där inget minner om ditt förflutna så kan du nog stiga in i ett evigt solljus av skön och ljuvlig glömska. Om du vill, det är lättare så. Annars får du nog kämpa på. Men en sak kan du ju komma ihåg. Minnen kan inte skada dig, bara forma den tillvaro du just nu kämpar med. Sluta upp med att låta allt det som hänt döma dig. Det bara är. Misstag sker, felsteg inträffar och förluster är något som livet har i outsäglig mängd. Låter du minnenas parader stampa ner dig kommer du aldrig kunna gå framåt med rak rygg.

Om jag inte vill det då? 

Ja, då är du en ynkrygg. Jag förstår inte riktigt varför du står ut med att vara en sådan. Livet bör vara till för de levande och de som lever har bråttom framåt, uppåt, högre in till slutet av sina livsdagar. Är du inte sån att du känner den sortens iver och längtan så se till att skaffa den. Leta överallt. I Guds källarlokaler, i främlingars ögonkast, i fantasiernas drogrus eller på nya sorters gator. Var en haj. Oavsett vad som händer så fortsätt simma, ät allt du ser, kör över alla som försöker stå i vägen eller säga emot dig. Var en kung, var allt du vill. Det sista du får göra är att stanna, lägga dig ner och ge upp. Sådant är för förlorarna, de utan heder. Var inte sådan.

Men jag är en satans förlorare. Det vet du.
Är det inte över för mig då?

Nej. Nej. Det handlar inte om att ligga i underläge och känna att man kämpar en kamp man aldrig kan vinna. Det är okej, det gör miljarder andra dagligdags. Tvärtom, de som strider utan ens en silverstrimma till segerchans är de verkligt stora vinnarna i livets strid. Vad annars? Tror du livet går ut på att skaffa rikedomar, en lycklig familj och allt annat sådant strunt som kan tas ifrån dig när som helst och oundvikligen kommer vara borta när du fullgjort ditt lopp? Livet handlar inte det minsta om det ytliga eller det konkreta, Sådant du kan hålla i handen är i själva verket bara luft och tomrum. Ingenting av det kommer räknas till din förtjänst när allt är över. Men hur du slåss, där har du något annat. Hur brottas du med Gud? Vid vilka stunder ger du upp, hur snabbt kommer du tillbaka på fötterna igen? Blir du större, lär du dig mer varefter dagarna och eonerna rör sig. Där har du skiljelinjen, själva nyckeln som kommer öppna dörren till de himmelska kungagemaken. Klaga inte för att du får slåss för ditt liv- det är själva kampen som är livet om du ser på sakernas tillstånd i rätt perspektiv.

Se till att hitta det, Perspektivet, lite oftare. Särskilt när du minns.

Dagny

Dårarna på torgen pratar på som brukligt är om den luftiga tomhet som huserar på deras tidningssidor - någon har sprängt en bro i luften, någon annan sänkt ett skepp till havets botten och någonstans långt borta så brinner det ett slott. Jaha, säger de, så är det väl med världen nuförtiden, allting går åt fanders och ingenting finns som vi kan göra åt saken. På stationen neråt centrum har tågen slutat gå, så har det varit i flera år, men ingen klagar för vad gör klagomål för skillnad när allting är så som det nu och för alltid måste vara.

*

 

Invid rälsen ligger din safirblå kappa kvar, där du är så behöver du den inte längre och det finns ingen här som klarar av att bry sig. Världen har stagnerat och spåren efter de som en gång brann får ligga kvar på de sätt som de blev övergivna, själva dårarna har bara tid över för att prata om allt och inget alls. Övrigt folk sover vad det verkar.

På andra kontinenter viskas det att man har lärt sig att flyga, att man spenderar tillvaron med att erövra bergskedjor och molnstoder, att man intar varje landsyta man ser med skratt och triumfatoriska hurrarop, men här, ja här har som en evig vinter tagit sin boning, vargar av köld klöser sig fast i marken, får alla rörelser framåt, uppåt, utåt att stelna och bli till fruset grus.

Jag undrar vad du tänker på där du är nu, jag kan inte undvika att minnas alla de gånger vi talat om framtiden i glödgade ordalag, hur vi hetsigt beskrev de visioner våra febriga blickar inte kunde undvika att se. Ambitionerna som fanns mellan våra händer hur vi såg på alla hinder som om de vore hjälpsamma kamrater, till för att ingjuta mod och kämpaglöd, snarare än fiender till våra drömmars embryon- hur vi såg på världen på ett sätt ingen längre klarar, hur vi brann på ett sätt ingen längre verkar ha tid eller ork att på riktigt göra.

Kan förstås vara mina minnen som har förvandlats till desperata lögner. Kanske fanns snön, rävsaxarna och de döva dårarna i varje gathörn redan då. Kanske var glöden jag kände i din blick en optisk illusion och världen du målade i brandgula färger inom mig ett avancerat trolleritrick. Det verkar inte bättre då tystnaden tagit över alla gator. Om vi nu brann så högt och klart som mina minnen envisas med att berätta för mig varje gång jag tar ett äkta andetag..

Varför är då inte ens ekot kvar?

*
Dårarna fortsätter att skräna utanför, det är som om de vill fylla luften med nonsens och obegripligheter, allt för att inte märka vad de håller på att förlora, allt för att inte se

vad som redan har försvunnit. Men jag kan inte glömma, oaktat om jag deltar i deras spel
eller ej så känner jag konturerna av din stålrygg inunder mina ögonlock, jag
hör dina eder och förbannelser över allt brus som stadslarmen skapar- hur du slutligen
gav upp om mig och oss, hela den inkrökta världsdel som vi kallade vår egen och gick
tog det sista tåget härifrån bort till något nytt, något som du kunde kalla ditt eget.

Kvar är jag med mina kalla, trånga svar. Jag kan vrida och vända dem sönder och samman, men de grinar ändå med samma slutna tillförsikt tillbaka mot mig. Jag kan älta alla stunder, samtal, tillsötade drömmar bäst jag gitter. Tågen har fortfarande slutat gå, staden är lika kall, grå och känslostum som den vant sig vid att vara och din safirblå kappa ligger fortfarande kvar invid rälsen- utan att någon här bryr sig om skillnaden den utgör.

Ingenting jag skriver eller säger kan ändra på det.