Bye 2011

Vi avslutar det här året i ett blåkallt göteborg. Vad hände i år, egentligen? Jag var singel oavbrutet, var med i en föreställning som drog över 5000 personer, jag har studerat historia och teater, fått FV att överleva ett år till, blivit kär i en viss person, kommit över en viss annan.

Hösten var bäst. Den förvandlades till en tid som var svår, men där armodet slappgå i arnkrok med mig som sommaren mest gick ut på. Mycket har varit status quo sen höstfallet 2010, förändringen kom med teaterstudierna. Känns som jag är på väg mot något nytt nu. en större vuxendom. Ett större ansvar. är fortfarande rädd för allt det, men jag tror det kommer bli bra.

Ett ganska medeltrist år, bättre än 06-08 antar jag, men jämfört med 09-10 går det liksom inte att jämföra. 04 ska vi inte ens prata om. Tror aldrig jag når det måendet igen. Cynismen och bitterheten är för rotrad. Känner mig oerhört gammal ibland. Jag är mer trettionio än tjugotvå.

Jag vet inte. 2012 välkommen om du bär med dig album-lycka och äventyr annorstädes, annars stannarjag nog i tillbakablickandet längre än vad som är nyttigt.

End

Det intressanta med texterna om Petra och mig är hur närvarande hotet om att hon kommer tas ifrån mig hela tiden är. Redan i första prövningsdikten jag skriver så är temat där och det bara fortsätter. Jag ttror att det till sist har hänt nu. Jag har byggt upp en värld kring henne som rämnar om jag inte kan träffa henne ordentligt, åtminstone varannan dag. När hon dansar med sin Tim-Diego four times a week så kommer det inte gå. Det kommer ju bara leda till något annat det inser jag, men jag kommer vara missnöjd och frustrerad. Om jag inte släpper tag nu. Så det gör jag. Får tänka på någon annan nu.

Ensam med chipspåsen

hör spårvagnen
utanför
den dundrar likt
plågad åska och
tar allt som liknar
frid med sig

här en annan so called
reality jag med mitt
hemvävda liv en chipspåse
med dipp och lite riven
gurka vid sidan om en
soffa som ingen vill ha
men som jag köpt ändå ser
på ett program på teven som
ingen vill titta på men som
jag gråter av i vilket fall

för en sekund funderar
jag på att följa med
dundret därute hänga
av mitt liv på en butter
klädhängare ta mina
blöta skor i ett
hoppsa-steg och
sedan springa

springa tills mina
lungor sprängs i
pingisflämtningar
höra ljudet av mina
metallfötter som ojämna
marschslag över asfaltsskogen

hör planen över en stilla
novemberhimmel låter som
utomjordiska makter som
ska invadera ta allting
vi äger och har eller som
ålderstigna gudomar som till
sist valt att ta sitt pick
och pack och dra till en bättre
plats där det ryms mer av tro
hopp och äkta kärlek

här ett ställe med smala trappuppgångar
och smutsiga medmänniskor alldeles för många
här som väljer att inte se och lika galaktiskt
många som undanber sig att göra det minsta lilla

jag ger 4 euro till en förbannad städerska
för att hon visar mig vägen till en toalett
och gråter sedan därinne för att jag inte vet
hur jag ska rädda världen
jag är ett konstigt barn
det vet jag

för en sekund överväger
jag att följa med
dundret däruppe
att dricka ett
lass red bull och
lyfta överde fyrkantiga
hustaken se mig om likt
en förvandlad pegasus njuta
av fartvinden och de fria
vidderna gnägga i vild förtjusning
och sedan dra dra vart som helst
där detfinns tro hopp
och äkta kärlek

var det skulle vara
vet jag inte om det
är möjligt vet jag
inte men varje dröm
som flyger förbi vill
jag kapsla in lägga i
milt omslagna glasburkar
för att ibland öppna
och få insupa doften i
min egen harmlösa takt

det är inte mycket
till ambition och jag
vet att varken Mats Sundin
eller Jerzy Grotowsky satt
med nävar i chipspåsar när
världen var för liten men
jag gör det och det får vara
bra med det ibland när spårvagnar
dundrar rastlöst utanför

imorgon en annan dag, imorgon en annan tid jag är inte rädd men jag flyr i ultrapid längs de svarta skogarna jag r inte rädd men det kommer en dag då naturen kräver hämnd

då är inte jag här

vi har varit här sen någon gång innan 1977 och jag säger dig mycket har ändrats var inte som förfärliga fåglar när natten går förbi det är bara dumungar och duchuvuden som blir skrämda för ens egen skugga darling babyton du måste förstå att inget är värt mer än ett högt huvud bred bröstkorg och en smäll i fundamentet på alla fienderdu hittar

paus i akten, långsam taktövning hos de som sover själv vet jag inte vart jag hamnar och förvuirring är mitt ledord men det ska du veta att när jag sover så sover jag djupt det är bara det att adrenalinet får mitt blod att koka och om du trodde att jag skulle bli verklig en dag så är det inte riktigt sant jag vill vara ett geni sannerligen jag vill vara en mozart in disguise och om morgonen när du jagar ur mig ur din bädd ska du till slut sytå förundrad täka vem fan var den karln

kausaliteten går alltid över när man minst anar det och om jag dricker äöl med mina fulla bänner kommer ingen klaga på mig samtidogt vill jag ju berätta o mina pjäsanalyser jag vuill hävda ur fantastiskt bra och just genial jag är och jag vill att du ska lyssna

så lyssna då!

En sak till

Tänkte säga en sak. Jag vet inte om någon någonsin kommer lära känna mig ordentligt här inne, men jag tror jag struntar i det. Jag är här nu och ni borde få veta det. Inte så vacker kanske. Vi är ju inte det vi. Inte med särskilt mycket flärd heller, men vi lever och är till och jag finner mycket i den här världen och det ni håller på medsom mycket intressant.

Jag ser ju er. Ser er gå omkring med portföljer och sminkväskor, ser er med tjocka glasögon och er med blonderat hår fast erat mjukorangea är mycjet finare. Ibland skrattar ni och det är fint. Om nätterna garvar ni så att ni kiknar ibland. Det låter lite otäckt, nästan som om ni vore stora bergstroll som ramlat ut till människornas värld och fått för sig att allting här är oerhört komiskt. Jag vet inte. Jag hoppas ni inte mår dåligt av att skratta på det viset.

Men mest går ni, fram och tillbaka som om ni vore på väg till något mycket viktigt, men har glömt var någonstans detta viktiga skulle hända. Jag har varm choklad med mig när jag tittar på er, den smakar varmt och sött och på lördagar har jag grädde i och då känner jag mig som i himlen en liten stund. tycker om min fönsterkarm, jag har en liten elefant längst ut till vänster som ler och suger på sin snabel. Han är inte så stor än, men han är söt och när han är glad är han det roligaste jag vet om. När ni sover, eller av andra anledningar är borta, tittar jag på mitt träd som har vuxit iutanför mitt fönster ända sen jag föddes. Det är ganska stort nu, och har börjat få en ganska höggradig attityd tycker jag, men om våren är det fortfarande fantastiskt vackert och om hösten så kommer den med öpplen som den tycker jag borde smaka på. Det gör jag fast jag tycker det smakar alldeles för surt, för det mesta.

Tycker mer om söta äpplen.

Jag tänker ibland att ni borde komma in hit. Någon av er borde se att jag sitter här och tittar. Kanske blir ni skrämda av mig och mitt utseende. Jag vet inte om jag passar in, men ni har samtidigt vant er vid hiphopare, så jag borde inte se så otroligt konstig ut. det borde i alla fall gå att vänja sig. Jag tror det är ganska hemtrevligt härinne. Lite omöblerat för de flestas smak kanske. Jag har mest det viktigaste. En potatiskällare, ett skrivbord med en stol och så min säng. Mina böcker har jag både i sängen och på skrivbordet. Lite varstans. Fönstret har jag också förstås, men det är väl inte en möbel? Vet inte så noga, det där med ord är lite konstigt.

Hursom, jag sover väldigt lite. Jag tycker det är lite oskönt. Ni vet, precis innan man somnar känner man sig alltid så vilsen. Man är precis på väg att drömma, eller något ditåt och så plötsligt vet man inte vem man är eller var man är eller någonting. När det händer blir jag alltid så rädd och så kan jag inte riktigt somna om. Då kryper jag in under min säng och låtsas som jag är alldeles enmsam i hela den här världen. Jag har gömt lite kakor där som jag mumsar på om det skulle behövas och så läser jag lite. Till slut blir jag så hemmatrygg i bokstäverna att jag inte bryr mig om vem eller var jag är och då kan jag somna.

Att vakna under sängen är lite förvirrande, men inte så värst, och sen sätter jag mig i fönstret igen och tittar på er.

Vi syns.

Ta av dig dina ögon

Jag är trött på att det är så jobbigt att inte höra av dig.

Och om några dagar kommer jag inte veta vem det är jag egentligen menar.

When We Won

Fördröjer mina plikter och fasar ännu en gång inför att somna till att vakna.

Skickar ett underligt sms som svar på ett fint och får ett leende till svar. Jag har aldrig känt såhär. Jag har aldrig träffat någon i levande livet som på en månad kunnat få mig att känna mig så bekväm, glad och ledig att jag kunnat berätta både smått och stort om min själs vindlingar utan att det är särskilt konstigt. Det är så enkelt, det är så kul att vara med henne att jag hamnar här utan att riktigt kunna göra något åt det.

Förälskad? Kär?

Näpp!

Det är det som är grejen ser du. Om jag hade fallit i den mallen hade det varit bekant, men det är ju inte så. Kan inte vara så. Jag berättade på vår första utekväll att jag inte kan med förhållanden just nu, att hur less på singelismen jag än blir så kan jag inte plocka upp någon annan in i min slingriga livsfärd. Funkar inte så och det var fullkomligt sant. Det är fortfarande så om jag hade träffat E-L sårbar och längtandes efter mig i all sin glans så hade jag tackat nej. Det här är inget liv att hoppa upp på. Jag måste få väck min vilsenhet och min ständiga enkelförvirring innan vi diskuterar någonting alls. Måste ner tio kilo. Sådant. Sen kan vi snacka, men innan inte ens ett litet kommatecken till att jag skulle försöka mig på att vinna över någon annan nu. Lovar att det är så.

Dessutom är jag urlakad och trött på det här livet. Känsloströmningar känns inte så mycket och ofta visar sig min glädje över P bara som ett trött och flyktigt leende. Jag är mycket tacksam över att hon finns i mitt liv just nu, på vilken nivå det än må vara idag till imorgon, men jag är varken förälskad eller kär och kommer inte kunna vara det förrän Hamlet-känslan avtar.

Vi är dessutom klasskamrater om ovan skulle ändras. Shouldn't be partners in other ways, no-op.

Dessutom kan jag inte formulera vad jag skulle tycka om med henne mer än att hon är snygg, glad och rolig. Jag är tacksam att hon bekräftar mig en stund nu. Det är förvisso rätt otroligt att någon så underbart fantastisk som hon uppger sig ha tid att göra det, men jag dör inte om hon försvinner. Älskar henne inte.

Vill aldrig älska någon igen. Tror jag skulle stryka med på riktigt nästa gång någon sådan försvinner från mig.

Alltså det här med trötthet

kan bli så trött på dagarna
som bara går och går och
aldrig kommer fram till
varken dörr eller avslut
blir i samma veva
trött på mig och min
externa velighet som får mina
drömmaratt klättra på väggarna,
mina väggar att bryta sig ut och
jetskejta ner för avenyn och
lavinbranterna sökandes efter
ett störreäventyr eller bara
något roligare än valium
med chokladsås alltså
jag vet inte

jag ser

bara
stjärnorna
i himlen stirra på mig
säkerttycker de att jag
underpresterar de också

ser bara bilarna
som inte orkar vara
något annat än miljöfarliga
monster vidunder från
helvetets avgrund är de
ja i alla fall om du frågar
en 1600-talspräst eller varför
inte valfri miljöpartist

nej
jag vet
verkligen inte

dagarna bara strömmar nerför mina kinder
som om de hade fasligt bråttom någonstans
och ibland tänker jag

om om inte
hade varit om
vad hade vi sagt
då när vi ville prata
över händelser som
kunde ha varit?

jag menar allt kunde
ju ha varit som en megaartad
explosion av lycka, bara genomtrevligt
alltihop eller så kunde jag ha varit

rik snygg
trevlig
tvåhändad
vanlig

hade sjutton i mig inte
varit så oerhört orealistiskt

men nej det är
här vi hamnar mitt
bland oförmågan att
prestera som andra och
med för mycket skäggstrån
på hakan men med mentaliteten att
inte göra ett skit åt något så
de fåra kvar där

det här med trötthet alltså

så lätt att söka fly
ifrån ändå så kramgo när
ingenting fungerar
så lätt att känna som
ett elixir genom kroppen
ner längs med fibrerna till
de yttersta tånaglarna och
upp igen till mitt såriga hårfäste
och ju mer man flyr från sin trötthet
sömnad och sitt inre rytmkaos desto mer i
nsyltad i dess affärer blir man tills ens
enda val är sömnen och det är väl okej så


nen jag avskyr att vakna
avskyr det blekfeta ljuset från
oktobersolen, avskyr avtrycket av min
huvudform på kudden, avskyr konsistensen
av pungsvett emot kakelgolvet och så här
är det att alltid börja om att inte få känslan
och takten att gå åt samma håll och imorgon
är det banne mig samma sak om igen så då
tar vi väl det hela en gång till

det här med trötthet
det här med trötthet
det här med trötthet
kan bara gå och hänga sig eller så
kan jag dunka mitt huvud in i väggen
se mina vänner vara deprimerande och tjackglada
i flimmerdagar efter flimmerdagar efter varandra
jag kan försöka ge mitt strå till stacken eller bara
resa till bermuda och uruguay skicka ett vykort med ett

"heja"

kan för fan göra vad
jag vill i denna värld
men jag stannar vid att oroa
mig för vad fan andra ska tycka

"jag vet väl vad fan inte vad andra ska tycka"

och så gör vi samma sak som alla andra gör
och kanske skriver av oss i ilska innan
vi somnar så att vi inte gnisslar
sönder våra tänder i ilska

och så blir dagar till år
och åren till eoner och eoner
det vet ju alla att de bara
dansar när de är
fulla som as

Fri Dikt Sjunde i Tionde

skalar av mig den här känslan
skalar av allting tills inget
finns kvar förutom nattvaka och
öde tomgångsmelodier så skalar jag
av mig allting igen och ingenting
klarar av att förändras

jag har levt ett helt liv
och hamnat här ingenting är kvar
förutom minnen och omkonserverade drömmar
du har inte tillgång hit du har verkligen
inte tillgång till något av mig varken

känslor
bilder
siffrer
eller
ord

kommer du hit
kommer du inte se annat
än cellmassa och
elektriska signaler
så varför då så angelägen

fyra takter till och jag är fortfarande fast i en loop på rundgång
vi dansar mitt bland vargar och vampyrer jag slåss med en avhuggen
ficklampa och kantigheterna i natten tar mig i sidan ger mig smärta
i knä och handleder och det jag inte förstår ser du till att
banka i mig det jag inte klarar av får du åskådarna att skratta åt
vi är på en scen i dantes inferno och hundarna från bolognas katakomber

skriker brutto brutto
och det är ingen chans
att det är dig de menar

trots att du förvandlats
till en grotesk skådespekare
med vitmålade kinder och svartmålad mun
ögon gulglödande som spruckna eldflugor
du väser att jag är ett monster
trots att alla ser att det verkligen är

du
du du
men vem skulle tro mig
ja verkligen vem i helsefyr
skall tro mig nu

så är det någon form av nästa natt och jag åker runt
i en kraschad ferrari mellan utposterna letar efter
människor att säga förlåt till säga att jag förändrats
jag har skapats om till andra formationer

skaffat mig stadga
trygghet någon form av
mannamod jag har kanske
tillochmed blivit det vissa
kallar vuxen men det är stängt

överallt

ingen känner mig
jag känner plötligt att
det luktar pest i bilen
och efter fem
fasansfulla
sekunder
inser jag att det är mina kläder
som doftar nej det är tillochmed mitt
kött, blod och hudhölje som stinker och
utan att veta hur jag ska ta vägen över
någon ligger jag och mina drömmer parkerade
på botten av Donau och jag

skrubbar
skrubbar
skrubbar

men det enda som hörs är skratt.
onda skratt. och om igen är jag i ett
minderårigt rum där väggarna krymper
in i mina fötter. det är mer stökigt än
i helvetet och när jag andas yr dammet
i fyrkantiga formationer. Gud i Himlen säger
åt mig att städa, men när jag dammsuger öppnar
sig golvet och ut forsar blodet från de jag
mördat i mina fantasier och ingenting är sig
likt allting är exakt som det alltid varit

jag springer ut hamnar i en
vitsippsgränd där spelar sexton
finnar en folkvisa och dricker
sockerdricka mellan melodierna jag ger
dem en femkrona slåss med en poet
och sedan minns jag inget mer

än att jag skalar
skalar, skalar tills inget är kvar
utom kolatomer och ljudekon men så
är allt tillbaka på noll och
skrattet från vargdansen hoppar
framför mina ögon och jag skjuter
skjuter, skjuter mig själv
mitt forna liv och även dig

men dig missar jag

det sista jag ser
är att du styckar
tillreder och lagar
en fantastiskt god köttgryta
när jag frågar säger du bara

ät nu
som en duktig
liten gris

7/10

If you
hurt my woman
I kill you

Seriously

I will do it

You better
take me
I won't cry
I can take a hit
even two if you're
able to

Seriously

Don't ever
touch anyone
I'm close to I
know you can't
think I know you
can't realise who
we are and why
we are here

But everytime you
approach me I feel
my fist in my pocket
as the rockets
feel the space I
don't know

just want to hit you

and hit you and hit you and hit you

Never touch
my woman
or anything
I'm close

Seriously

Won't
End
Well
Wont
End
Well
At
All

"Var det hon som du var otrogen mot!?"

Rouge.

Det jag ska skriva nu är bara ord, och jag vet det. de betyder i praktiken ingenting.,
Fortfarande, idag hände en väldigt allvarlig incident. Jag har aldrig varit så fly förbannad på någon som jag inte haft en intim relation till. Incidenten inkluderade dig och det fick mig att inse en sak. Jag skulle kunna sitta i ett tortyrfängelse i ett års tid, eller motsvarande eldprov, för att få mitt svek mot dig ogjort. Det betyder ingenting att jag vill det, men det är fortfarande så. Jag skulle kunna föra vadsomhelst för att få allt ogjort.

Jag har förlorat dig.
Jag saknar dig varje jävla dag.

Fin.

Du säger till mig
du borde sluta gråta
när jag sover för
det stör mig

jag kan dra mig själv
i smuts för dig kan omforma
hela min skepnaad säg vad
du vill ha och jag är där
redo som en barbapappa på
speed att bli dindanskdesignade
vattenkanna eller det där almträdet
i din barndsom drömmar jag vet att
jag inte ser ut mycket för världen
men jag försöker ett steg i taget
gå till en bättre människa till någon
dukanske möjligen kan falla kär i
eller helst bara vilja vara med lite
längre tid än det finns timmar på dygnet

typ

kanske är det snyggma jag behöver och då
är det säkert kört jag menar blir inte mer än
en och åttio lång blir inte mer än halvt okej
och halvt sladderberg hur jag än försöker och
jag försöker inte ens så mycket nu så det är väl
ingen riktig diskussion att tala om tack och hej du tar
nog esteban på vänstran eller kevin där ute på högra
sidan eller någon annan som får dig att knna dig riktigt

kvinna

så långt till varje horisont
och jag har väl sagt att jag slutat
bry mig ändå sitter jag på min kammare
och undrar hur man slutar att tänka på
personer har nog något med mig att göra
en rastlöshet i skosulan en kvarvarande
känsla av albumskap istället
för singelism jag tyckte om att
få vara något för någon annan
vara lite extra vänlig
få flytta ut egoismen
till skamvrån låta
kärleken
ta över

kanske räcker det som skäl
en afton i oktober jag behöver bara
få någon att vara sådär extra
puttinuttig mot fast jag behöver
inte vara puttinuttig
direkt men du vet lite
extra snäll lite extra

whatever you want i give
you in a windy second or
shorter than that if i
just are able too

det är egentligen allt jag beöver
inte smetig poetromantik kärlek jag
önskar inte sambaheta djurnätter inte ens
bridget jones- myskvällar framåt sentimman

jag vill bara få
ha ett jag vet att
du vet att jag känner
lite extra för dig- situation
sen vill jagbara ha ett ögonkast
ett leende en hinkmassa av
normalitet och sen får livet
bli vad det än så råkar bli

deal?

Den fulla skådespelaren som inte kunde sluta spele

Hundra ögons glimrande ljus emot honom
Spotlighten som en sol över hans anlete
Scenen som en ändlös värld där
allt han tar vid skapar fragment
till en annan sorts värld

Hundra klichéer till och alla ser
att det inte är så längre
inte för honom, nej, den gamla mannen
med fläskig dubbelhaka och rödlätt skinn
vet inte vad han gör uppe på scen
han minns sina repliker, ja han levererar dem
med stringens och viss glampur ännu, men något är fel
han flackar med blicken, stapplar med sina torra fötter
för att få tag på marken som skiftar runt honom pjäsen
darrar där han går medspelarna förstår rakt ingenting och
publiken undrar stilla vad som händer

den gamle mannen har varit här hela sitt liv
så länge att livet utanför blivit
stelt och förvridet, ett märkligt skuggsubstitut till
det som sker inom teaterns fyra väggar men på vägen av succéer
och tragglnde långrep har något hänt även här har dagarna blivit
träigare och fått bismak av antimagi

mannen har inte accepterat de första små tecknen
utan bara kört förbi i ångerna av Shakespeare
Brecht och Peter Weiss och utan att riktigt se
när det hände, kom livet förbi gav honom
en dragkyss och så var det bara
han och tristessen kvar

Mannen står nu på scenen i en långtravande
monolog om ingenting och allt han svamlar fram
orden i rätt ordning men hans kropp är felställd
hans tankar redan i himlen eller på en parkbänk utanför
Uppsala han vill inte mer, han forcerar fram orden
snabbt som ett hamrande februariregn kör han genom scenernas
peripeti och landar tungt i backstagesoffan efteråt.

Det var väl ingen som märkte något?
Det var väl alldeles som vanligt?
Kamske tillochmed en aning mer känsla än vid
debuten för trettio år sen nu?
Rutin, min gode man
kan man inte ta för givet.

Ånej.

Mannen hamnar till slut framför
parkbänken invid Uppsala och spelar
där fortfarande sina roller med samma frenesi.
Nu är det inga ögon som glimrar, där är det ingen
spotlight som lyser, men scenens magi finns ännu där.
Betydligt tristare och ändlöst mycket fulare
men mannen med sina plufsiga
kläder och illasittande kropp
gör om sina nummer
om och om igen.

När inte människorna lyssnar
finns det hundar och fåglar och när
de också tröttnar stannar
han till vid stenarna ger dem
Hamlets monolog om och om igen
tills de kan den lika bra
som de någonsin har kunnat
lovsången till Gud.

Om gentlemannadöden

Jag säger då det
Ibland är det enklare
Än man tror

(från början)

Jag skall aldrig någonsin bli någonting
Jag sitter vid skolans sandlådor
Bygger slott utav Grus
och Smutsigt Regnvatten Pojkarna
I Gatan Ovanför gör
sönder allt jag skapat innan
nästa dag ens huunnit starta
men jag skall aldrig bry mej
nej ännu en tisdagsmorgon tar
jag min hink och spade bygger
ännu en värld av prinsessor
och trollälvor målar ännu en aftonskog
av silver och skönsjungande metall må så
vara att Bill och Bull och
Jimmiie Åkesson kommer förbi igen
nästa dag då är inte jag kvar där
då ska jag vara på
helt nya äventyr

(än en gång)

Jag Säger Då Det
Det Är Sannerligen
Enklare Än Man Tror
Ibland

(och sen då)

ja, livet forsade över trottoarmyrer och
öde jaktmarker jag blev inte en sådan som följer
mönster om jag söker efter john så kommer
jag bara att snubbla nej jag tar
hellre mina steg på ett för andra
felaktigt sätt men som känns rätt
för mig än sen om man hamnar på guldkustens
östra havskant i ett försök att hitta världen

- hitta värdet i att leva i världen -

eller vad det är jag egentöigen försöker göra
jag försöker verkligen hitta meningen i dansen
valsen i den vanliga promenadtakten gudarna ska veta
hur ivrigt jag försöker men Bill och Bull
och Jimmie Åkesson fattar som vanligt

inte ett dugg

(och så tar vi det en
tredje gång... eller?)

JOMEN VISST

JAG SÄGER DÅ DET
DET ÄR VERKLIGEN
SÅ JÄVLA MYCKET
ENKLARE ÄN MAN TROR
IBLAND MER ÄN OFTA

(än sen då?)

Jo, för jag vet vad som förväntas av mig.
Bill och Bull och den fantastiskt vackra Jimmie Åkesson
berättar för mig dagligen. Det handlar om att vara en gentleman.
Det handlar om att göra rätt för sig.
Det handlar om att göra det man ska
svara upp för kraven som en man
som en svensk som en katt med
svansen kvar och om du icke klarar detta
är du icke heller värdig och ska
inte vara så som vi.

självklart lätt att ignorera om
bara inte hela världen vore fullständigt
nerklottrad av deras budskap.
Alltid ska man duiga
alltid vara korrekt
och så som alla andra är
såna som jag
pelle svanslös och
Abdullah Mogashu klarar inte
riktigt av det

Vi blir svarslösa
lite tveksamma och sen
går vi antagligen åt något
helt annat håll kanske upp mot
taken för att sjunga mot månen kanske
mot gatan för en bit tjack och ett
sjysst rånmord eller bara ut mot
poesins slaktmarker för att ta
död på den jävla gentlemannen
som alla verkar älska

men som ingen riktigt
bryr sig om
så jo, min kära
insidevoice

"Det är verkligen enklare
än man tror att bara skita i allt
och gå åt ett helt annat håll döda
gentlemannanen i sig bara man
vet vad man gör och någorlunda
varför så går det faktiskt
hyggligt bra"

vill jag tro

Hamlet

du måste nog
förstå en sak
jag vill inte leva
nej, det låter ganska
drastiskt jag vet som
att tacka nej till en gratis
festmåltid och samtidigt negligera
alla dem som ser något annat
än kalkblandning och blodceller i en

det är oförskämt det där med dödslängtan
faktiskt är det så och jag håller med
jag tycker exakt likadant själv och ändå
landar minatankar alltid in
i samma skeva fågelbo

jag vill ju faktiskt
inte vara kvar här ser
inte skälet förstår inte
varför kampen är nödvändig visst
finns det många skatter att njuta här
självklart ser jag himlen och hur
oändligt vackert solen brer ut sig
över horisonten jag ser verkligen en
ändlös vacker värld vart jag än
vänder mig

burkig och kantig javisst
förfärlig och brutal
onekligen men i allt det
absurda samtidigt
en skönhet fastnitad som
en signatur av granit
i marken jag ser verkligen
allt det men samtidigt

vad har det med mig att göra?

jag kom hit av en slump likt kal-el
från yttre rymden utan koll och
utan varning jag har ändå
lärt mig vad andra gör och
söker göra liknande
trots att det

ibland inte går
ibland bara verkar
fel och ytterligare
gånger helt enkelt
inte är jag

det är som något i mig inbillar sig
att han, hon, dennadär-detet har något
i sig som inte är av denna värld
är för god för stor
för mycket och det
måste bara vara fel

eller vad vet jag, men sannerligen
allt deta kan mycket väl bara vara
ett dataspel och om skymningen kan jag
gå ut till havsranden och fullständigt gapvråla

ATT NU ÄR
DET BANNE MIG
GAME OVER
HEAD CAPTAIN
TA MIG HÄRIFRÅN
FETGENAST HÖR DU
DET HÖR DU DET HÖR
DU DET HÖR DU DET
FUCKIN FUCKIN
HÖR DU DET

så händer ingenting och
min gudstro blir
ytterligare en
sandslipning mindre

nej, jag vill verkligen
inte leva mer jag vet visserligen
ingenting om döden mer än att den gör
ont i inledningsskedet men ibland tänker jag mig
att det är som att sitta ensam i en vingård i Toscana

icke-förståelsens tystnad
och sakra nalkas en skönhet som
man bara kan ana från ens torra
grundhorisont det kanske får vara så
en dag jag vet inte säkert
är det bara svart till slut

men ah

jag hittar fortfarande inga skäl att leva.

Om Tålamod Och Annat

så var det där med tålamod också
tolerans med andra individer som
skär mot ens själva välvilja eller
kanske rent av mot ens mentala
hälsa ger en krupp eller omedelbart
inkursiva sinnesskakningar

såna där som helt enkelt är
för mycket eller möjligen
alldeles för lite allt för
konstnärliga eller bara för
politiska åt något eneverande håll för
kristna, för mycket veganism eller sådär
vänsteraktualiserat medvetna att man
varken ut in eller rakt framför

eller så är de
bara med i muf

så var det
det där med
att klara av
vardagen utan att ge denne
någon en verbal hårtork eller
sparka in knogarna i metallgolvet
av ineffektiv självbehärskning

gör ju ont i längden

samtidigt
vet inte hur det är med dig och
gelikar som dig men jag har
själv rätt svårt att stå ut med
något så bekant som mig själv har
rätt stora problem att orka med
min egen individ

när jag vaknar på morgon är det
mer ofta än sällan med en reaktion av
'vafaraos stövlar är det du igen, någon
måtta får det väl vara på hur mycket man ska
behöva dras med av alla sju miljarder
människor som finns på jorden så måste
jag vakna upp i den här skapelsen

Varje. Jävla. Gång'

och om kvällen närmast likadant
många gånger behöva somna in till tanken
'ja, men snälla, ge mig bara lite variation vilket
dumhuvud som helst skulle duga, låt mig vara george
w. bush, den förre påven eller jösse namn
Marcus Birro vadsomhelst inte bara detta
bedrövliga exemplar av just det

sju miljarder andra'

i det perspektivet blir såna fenomen som
egoism, narcissism och självförhärligande
rätt löjliga varför ska jag bry mig om att
just denna person ska vara så otroligt tillfreds
när lika gärna den, eller den, eller denna där
skulle kunna få min ömma omsorg varför

ja varför i jösse namn
blev min närmsta
tanke att just
Jag jämt ska
ha det bra?

så vaknar man upp än en gång och tänker att banne
mig idag ska jag få min beskärda del av ömhetsberömmelser
kärleksbetygelser och den lilla kakan av bekräftelse
från sextonåringen i hörnet som ska säga
fy fan vad jag är bra för det är jag ju
faktiskt om än kanske bara ibland

då och då

och liksom
det är ju okej
någon måste ju bry
sig om just dig om inte
just du själv kanske
ingen annan alls

i värsta fall

men ändå
nästa gång du känner
självhat om kvällen och
dålighårdaggerendåliglevdag
halv sju på morgonen så
tänk en smula på att den där
personen som penslat på för mycket
av sig själv i klassrummet eller tunnelbanan
kanske bara inte kan kanalisera bort självhatet
kanske inte kan hitta den knapp som får
'oss andra' att stänga av oss själva
och bli som vemsomhelst

det är ingen ursäkt för att vara störande
ochexempelvis jämt berätta om tapasens historia
eller orelaterat ställa frågor om Wolters
rävintresse men en förklaring är fortfarande
det att vi alla nog avskyr oss själva i lika delar
men vissa stackare är på något vis alltid kvar
i detta märkliga tillstånd av att vara
omringad av sig själv

eller vad det nu beror på
att andra är så annorlunda
fortfarande är det så att det finns
för mycket förakt och för lite tålamod
i vår kära värld vi måste lära oss
att leva med våra förbannade brister
vi måste hitta ett sätt att rulla med slagen
och må bra trots allt vad som än må hända
det är inte alltid lätt men vi
vet nog att det går

samtidigt, i all välmening, så är det
fortfarande helt okej att brista ut i
inkursiva sinnesskakningar över individer
som inte ens kan räcka upp handen innan de ska
vara idioter med räksallad i mungipan

men man kan alltid försöka
göra det med kärlek

Vi går varthelst du vill

Så går vi igenom stadens innergator
kanske i en dröm, eventuellt i en närstående
framtid eller möjligen, möjligen
precis exakt nu och det är vackert
det är en skönhet som träffar och
slår ner mig i vartendaste andetag
jag vågar mig på

så vi låter oss gå
ett varv till studerar
ljusen från skyltfönstren
gatumusikernas melodier och de lätta
dofterna som berättar att sommaren
tar farväl och hösten säger hej

och du vet numer hur livrädd
jag kan vara för herr oktober och
de mörka månadernas parad att jag inbillar
mig att de är förvridna labyrinter endast
till för mig och min förvirring du har sett
numer mina gömda biljetter till Sahara och Alaska
utifall allt bara blir för mycket
och revolvern i mitt bankfack utifall
allt för mycket till och med
skulle börja hota mig med livet

du vet att jag inte är särskilt stolt
med vad jag blivit att min livsväg
har blivit som en abstrakt tavla
i ett sovrum någonstans i frölunda allt
för mycket slingerier och kringelikrokar
allt för lite stringens och noggrant
uttänkta distinktioner

du vet, men det är
långtifrån säkert
att du förstår och
jag förstår det
i praktiken gör det
ingenting men i teorin
kan det skrämma bort mitt vett

att behöva vara
ensam med mitt liv

och nu kanske det bara är
kvar som en dröm men jag tar din
hand eller om det är du som tar min
och det är stjärnor, löv och evighetsmarkörer
ovanför oss och en minut eller två är det ingenting
som behöver göra ont och det är
väldigt fint så utan att jag
helt kan förstå hur
någonting gick till

sen säger du att du måste härifrån och det
fort som bara fan och det inte borde
påverka mig det kommer inte hända någonting
och plötsligt så gråter jag för jag märker
att det finns någonting du inte vill med det här men
jag kan inte förklara vad eller varför eller hur och
nu är drömmen skör och turbulent och gatorna i innerstan
går sin väg tar andra stränder hem och du och jag

stannar kvar, blir sådana som aldrig
pratar med varandra
annat än i nödfall

och nöden faller aldrig härifrån

DET ÄR OKTOBER NU

Det gör mig rädd. Allvarligt talat vettskrämd. Fast ändå inte för jag känner att jag gör saker, att det finns någon slags vind i seglen och det förvånar mig styändigt, den känslan. Firade av den lyckliga delen av -11 med en fantastiskt härlig show på Tjörn tillsammans med mina kära musketörer. Kändes precis så underbart som det ska göra.

Nästan så jag vill säga come what may åt det här årets oktober. Om det inte varit för alla de jag förlorat. Samtidigt, nya människor, nya hjärtan och teaterpassionen som en pulserande distslinga som skär igenom domridåer och all övrig rökluft. Jag tror det här kan bli nåt. Märk väl jag säger kan.

Kom igen då, lilla tik, släng allting på.

Tre dar kvar till Oktober

Jag älskar att gå dramatik. så enkelt får det vara ibland. Jag visste att jag skulle göra det, men det här är ändå stort. Och som med allt som är lite för stort för att vara riktigt hanterbart känner jag obland hur jag har upplevelsen som en skälvande lite varelse i mina händer som inte riktigt hur han ska ta sig an nästa dag. Det kan så lätt bli så fel. Jag kan faalla farligt kär i Petra, jag kan outa mig som fanatiker-kristen och alla sexctonåringar i kassen kanske fryser ut mig på ssamma sätt som vid jungfruhelveten. Eller så slutar alla bra människor och lämnar mig med Idor och Tobiasasar. Man vet ju aldrig. Lycka, eller bara harmlös glädje kan så lätt brisera.

Men just nu gör allt med DR1110 mig bara glad. L'ängtar till dagarna just för att få vara där och då, spelar ingen roll vad vi gör eller vad som egentligen händer, det är stimulerande i vilket fal som helst. Jag hoppas, ber och bönar att det får vara.

Ondresser off

Något var fel med påkl'dar- kvällen. Utgången skorrade falskt nästan hela tiden. Visst, det var trevligt, med nollställda förväntningar kanske tillochmed mycket trevligt att få prata extra med richard och hans oväntat teaterintresserade vän Jens. Men jag tänkte ju bli superfull och lite extra glad i livet, eller bara få berätta för Petra lite extra om vad som finns inom mig. Så blev det ju inte. Istället knökad alldeles för spansk krogställe där inget kunde sägas och bara elände. Istället Adam och Hanna plötsligt hållandes hand och ett slags piskrapp över faktumet att detdär är nog förbi för mig. redan som 22-åring är det nog över för mig, det där med kärlek och lite extra fysik om fredagskvällarna. Som Annas halvkram, som att jag inte vet vad jag brtyder för henne och kanske inte heller vad hon möjligen betyder för mig.

Det var ingen bra kväll och det gjorde mig rädd. För det skulle vara en bra kväll.

There's no one to tell about the fears

p. Kvällarna är riktigt äckliga numera. Det är verkligen höst och octobre runt hörnet och jag orkar inte riktigt den här pulsen. Ge mig någon att dda den här tiden med. Rouge, ett förbannat förlåt för allt. Jag skäms väldigt mycket nuförtiden, och det går att göra på två sätt. Antingen på ett självömkande-komigensemig- vis, men också på ett ärligt sätt och jag hoppas jag gör det på det andra. Jag vet inte om jag egentligen kunde göra saker annorlunda den senaste tiden, dvs halvåret, men jag har i stunder varit jävligt ignorant och det skäms jag för. Jag vill inte vara sån, att jag i stunder varit i ett nattsvart hål är bara en förklaring och inte en giltig ursäkt. Jag saknar din vänskap enormt.

Ja. det var något annat också, men det är mest om östen som ärligt talat får mig livrädd. på riktigt. Jag är osäker om jag överlevver varje gång.

Go on and dream

Rätt bra dagar, rätt fina människor. Om livet vill fortsätta såhär så ska jag inte klaga. Alltför mycket.

Disaster.

Jag är förkrossad. Jag har förlorat ett år av mitt liv i textform. Dokumentet från dagobert-bloggen är spårlöst försvunnen. Inte bara de renaste texterna om dig utan även en hel del andra sorters texter. En prosaform som jag säLlan kunnat uppmana att skriva varken förr eller senare. Texter om morfar, farfar, högstadietiden. Det är katastrof på riktigt.

helvete. verkligen HELVETE.

Black Dog

släng allting på lilla tik
allvarligt, bring it on jag
har varit och vänt i båstad, suttit
på la defence vackra trappor gråtit
ut i bolognas mörkaste skolkorridorer
jag vet viss saker om stelnad tystnad
och vägar utan startskott väggar utan
mjukhetsmöjligheter om att plötsligt
tvärstanna och stårgråta tills
någonvänlig själ hinner ringa säga hej
du får för allt i världen inte glömma att
du är en rätt trevlig prick och att i
morgon ska du dansa dig fram över skrattande
scener imorgon ska du ta de vackraste
änglar i hand säga välkommen in i mitt hjärtas
rum här finns inte mycket men så länge
ni vill stanna kommer jag åtminstone att se
ut som om jag är lycklig

släng allting på din
smutsiga lilla honhund du
förstår visst inte min anatomi
jag är byggd utav hundskall och
fåtöljernas röda färg sitter klistrad
under min hud det är eoner efter
eoner av härdande stålbad som har format
min sång och även om det dröjer tills
du hör mig igen vill jag säga att
jag klamrar mig kvar människor kan tvivla
eller vantro bäst de vill jag känner ibland
konungens viskning inom mig som en
omärkbar rubbningintill intighetens
yttersta gräns men den finns där och
den gör en enorm skillnad vi

sitter kvar i en helvetisk
värld och det finns tusen
skäl att dra jag står med resväskor
i handen och biljetten stämplad i pannan
men så än en gång mellan
vodkaflaskor och
haschpipor mellan
begagnade kondomer och
Richard Dawsons manifest
så kommer hans skugglika markering
och jag lyssnar tar av mig
mina kängor går in skrattar åt
ditt förvirrade utseende

och väntar
så länge
lever inte ens
hunduslingar
som du

Ken, my dear Ken. How much I love you.

Tänker på hur du har det, jag hoppas det mesta fungerar för dig. om det spelar någon roll.

Läser Ken Follet igen. Första boken i en my megasatsning om 1900-talet. Över 800 sidor bara i denna, om första världskriget. Det är ren läslycka för mig och kombinerat med all kurslitteratur kommer jag läsa dygnet runt i några veckor nu. Inte mig emot så länge jag orkar. Annars är Ken rätt mycket du. Nålens öga som du gav mig i januari och gömde ditt brev i. Jag läste det över tjugo gånger på bussen hem, berättade om det för sara direkt när jag kom hem och förstod för första gången exakt hur otroligt mycket jag älskade dig. Så kan det gå för gamla författare, de kan också bli soundtracks till ens ungdoms förvirrade liv.

Annars har väl födelsedagsveckan varit fin. Jomen.

364 left

Är nu 22. Jaha. Det ska man väl också vara. Första dagen på dramatiken blev ju mardrömslik. Jag var tydligen inte registrerad och jag fick förlita mig på lärarnas nåd om jag ska vara med i kursen. Det är rätt vidrigt och det känns som jag egentligen inte är med i kursen nu. Grejen är att jag inte vet alls vad jag ska göra om jag inte får gå den kursen. Min brist på riktning är förödande för mig. Sanna mina kråkfötter.

Efter det kastade jag mig huvudstupa in i Pankon-projektet och jag blev så lyckligt chockad när det faktiskt flöt. God bless ensemblen, men de vill verkligen det hjär och det kommer gå bra. Jag tror verklogen det. Nu måste jag börja preoarera för en ny exciting dag. Ehe.

Sex.

Jag funderar ibland om jag är stressad över det där. Jag tror senaste tillfället var i November och om kronologin stämmer hos mig var det inte heller särskilt bra. Jag kommer om inte överdrivet lång tid bli en så kallad guldmunk. Jag borde enligt flashbacks alla normer ha panik. men eh.

Det känns inte så. Klart jag saknar närhet. Klart att jag blir frustreringsförbannad när jag läser romansliskiga formuleringar om översnygga rumpor och bröst helt i onödan, men det handlar om något annat. Jag är fortfarande inte stressad. Jag är 22 och har gjort allting jag velat på den fronten. Jag är inte en oskuldsfull kruisten som undrar över hur saker är om de är och så vidare. Jag är sjukt glad över det.

Jag förlorade min oskyuuld 1 oktober 2006, fick mitt första riktigt sköna ligg en månad senare. Har sedan dess varit med om det mesta, inklusiva analsex och 69:or och Eros vet vad. Har dessutom fått vara med om något av en blixtromans och en dubbelvecka i Stockholm där vi enligt osdäjkra beräkningar knullade över 70 gånger allt som allt. Det var jädrigt galet och livet kommer ur ssin vinkel aldrig bli vackrare än då.

Jag är inte stressad. När jag kommer att tänka på allt det där kommer det en känsla av lugm över mig. Jag är färdig egentligen. Där också. Må mer physical love komma om det så vill, men du hittar inte mig gråtandes efter Eros kranka pilar. Det ska man veta.

Fyra minuter just nu.

Det är lika bra jag säger det med en gåång. Jag kommer hata att vara 22. Det här året kraschade. Jag begick det största misstaget jag någonsin jag gjort vilket gjorde att jag slungades ut i en ensam omloppsbana som jag kanske aldrig kommer tillbaka ifrån. Det hände enormt mycket förra året och mitt yrkes-jag tog fler steg än jag någonsin gjort förut. Jag har genomfört många projekt som gör mig väldigt stolt. Ändå betyder det inte ett skit för mig. För mig är mina relationer allt och där har jag backat förlorat och bara blivit sämnre. Nej, inte bara, men i vissa perspektiv är du allt för mig.

Jag kommer hata att vara 22. Vad kommer hända då? Tja, jag kommer troligen att gå dramatik till i msj. Vara stressad över FV och Pankon-projektet. Hoppas att bataljonen ger mig det jag vill ha. Kommer vilja dö fler gånger än jag kan räkna, men det är okej, I assure you. Kommer inte bli fit i år heller och därmed inte ha en chans att göra mig partnervärdig. Jag undrar om bnågon någonsin kommer viljha ha mig igen. Det är okej om inte, men man undrar ju.

Jag kommer hata att vara 22. Sannerligen, ja.

TRASH THIS CARD AND TAKE TO THE LEFT

Jag gråter utan att förstå varför. Läser ut ännu en dansk bok om snirkliga uppväxter. Denn var bra. Förutom på ett ställe där karaktären plötsligt blir lycklig och knullar över ett helt kapitel. Författaren helt klart bröstfixerad.

I övermorgon börjar jag skolan/fyller jag 22. Jag känner mig kraftlös och bara seg. Vi får se vart allting landar.

Det var bra att du var på vigseln utan att jag insåg att du var där. Innan var jag bara arg över allt, men så glömde jag det i nervositeten och sen var det bara jyrkligt. Det var fint, det var stort. Jag är trött på det här. Jag behöver en teaterscen och sublimering. Det finns inget sånt. det finns bara en fulful kropp och övermänniskor jag inte vågar prata med. Jag är också räd för alla vardagliga plikter. Orkar inte ens förberededa för FV. Npgot är så spprucket i mig och jag vill bara att det ska ta slut.

Jag vill få dö. Så är det ju bara. Vet att du kan känna exakt samma. Ingen längtan efter självmord, men att få den där enkla utvägen. Exit outside gå försiktigt. Det värsta är hur alla berättelser stockar sig i halsen och aldrig kommer fram. Jag har ingen att formulera mig till,. vilket tar på mitt skrivande, vilket tar på allt i mig. Jagborde ge upp nu.

Jag borde verkligen ge upp nu.

Ett inlägg från Wanderson

Hösten kommer med stormsteg och jag vet inte om du minns hur rädd det kan göra mig. Jag är som mest sårbar under den här tiden. När de behagliga sommardagarna byts mot mer och fler mörkertäta kulingskvällar kryper något inom mig. Det finns en känsla i mig som hela tiden vill bryta sig ut och göra sig fri. På hösten skärs han fri och lämnas öppen. Utan markering, utan täckning och det är alltid en kamp att få honom lugn. Jag vet aldrig m jag kommer klara det. Dricker vodka på Roujan- vis á 2009. För att döva mig, men utan att märka om det egentligen hjälper. Jag är egentligen rätt tillfreds. Har ett jobb som uppskattar mig, ska börja en kurs jag kommer älska och har vänner som existerar. Jag skiter i en flickvän, även om jag saknar den där människan att ge allt för. Jag känner mig ändå ändlöst trött. Bad nyligen att få dö för en väns skull i en olycka. Menade det ordentligt. Jag vill inte begå självmord, men jag vill hellre förolyckas än någon annan som har mer vilja i livet. Jag måste vara här på ett uppdrag för jag vet faktiskt inte vad jag gör här längre.

Tänk om det var 2004. Tänk om det var Winnerbäck- dagar eller nysprungna Håkan- dito. Tänk en vår med socker- vänner, upptäcka sin nyfunna tonårshet tillsammans med märkliga karaktärer från Sveriges alla hörn. Det var verkligen min lyckligaste tid. Jag visste ännu ingentnig om hur svår jag skulle vara i storsociala sammanhang. Jag visste ännu ingenting annat än att vara trygg i Guds föutsättningslösa famn. Jag var så underbart enkelspårig. 2004 var mitt sista barnaår och jag önskar så att jag fick tillbaka det en liten bit i taget. Snart kom så många besvikelser, upptäckter av min begränsning som inte hörde till det fysiska utan faktiskt till allt annat. Det var överjävligt. Jag trodde jag skulle bli en elegant, snart akedemiker. Kristen med grundmurad tro och med lika grundiös humanism. Jag skulle hitta någon som Cindy och vara lyckligt gift tills något annat hände. Mina livsdrömmar var lika enkelspåriga som jag själv och det var vackert så. Jag förstår någ hur saker blev annorlunda, men jag grämer mig till döds när jag emellanåt tänker på hur lite det var som skilde den vägen från den jag till sist tog. Ett ”tyack, men nej tck” till E under alla hjärtans natt 2005. Det var allt. Jag vet fortfarande inte varför jag följde så enkelt i dansen just då. Jag var inte särskilt förtjust i henne. Mer i Elin om jag skulle vara ärlig. Nej. Det var bara ett infall som tog mig hela vägen hit.

Det var som fan. Va.

Yo afhanistan

Ja. Hej spypåsen.

(all the thoughts you think when you enter with that sentence)

Fyllnar till trots jobb imorgon för att jag inte riktigt orkar. Bianca har inte svarat på mina mejl och jag förstår inte riktigt vad jag gjort. Så jävla många människor kör ignorans-greppet på mig och det må väl varahänt. Jag bryr mig inte så mycket, även om jag blir förvånad över en del.

Jag älskar bataljonen. Älskar. Människorna där är sådana dyrgripar. De är svåra och jag har en distans till dem jag inte klarar att överbrygga på egeb hand, men de ser mig. De ser mig och jag är väldigt tacksam till dem för det. Hoppas jag hinner vara me i deras nästa projekt ordentligt. kommer bli ordentligt roligt att se vad de gör.

Förstår ingenting av dig. Men det är okej. När jag dör fattar du väl någonting. Eller omvänt, vad vet jag.

Buono sera och kungsbacka imorgon!

Cat Stevens

Motherfuckin' dog.

Och jag slutar nog inte vara arg över dig.
Så vi är väl kvitt.
Isch.

(En mängd andra ord som jag faktiskt inte vill uttrycka så du förstår dom. Jag bruyr mig inte ens, tekniskt sett, om vad du håller på med.

Natt.)

W

Frizon nu. Kan man säga något om det?
Nej, egentligen inte alls. Det blir säkert kul.

Jag saknar
ord.

UTE UR KONTROLL

Haha, den här bloggen har ju verkligen kraschat.

No mind.

Är så sabla trött på det här nu. Alltså. Mig själv relaterat till andra. Never seems to work out well. Träffar på viktiga människor från förr som aldrig kommer betyda samma asak igen och i denna sköna drama-stämning allt var i skrämde de skiten ur mig. Eller nåt. Jag står inte riktigt ut med att se mig själv utifrån så ofta och jag har så fantastiakt nog välsignats med en förmåga att göra det hela tiden. Eh. Blir så vansinnigt obekväm och dessa Ragnhild, Marie, Björn, Miranda är verkligen människor som är allt och inget för mig nu. Varför blir så många det för mig? Jag får faktiskt inte grepp om det, men samtidigt: det måste få vara. allting måste få vara.

Jag vill förändras. Hela Italien skrek det, förändring eller dden. Det är svårare än allt, det. Jag försöker, men kommer ingenstans. Ger upp och försöker igen. Tänker gå dramatiken och hoppas på människor som vill ge mig hjälpande händer in i en ny värrld.

Borde försöka vara ärlig med människor, men det är så många jag vill skälla ut. Nu är det bara flödesskrift här. Slutar innan jag åmgrar något, men: Bianca svara ingenting på mina mail och jag undrar vad hon egentligen tyckte on den där veckan.

Ska verkligen inte skriva.

...

Inser mer och mer hur ensam jag är. jag har ingen att anförtro mina kriser till. Du säger att du lyssnar på allt, men jag kan inte bara häva ur mig saker utan att få respons. Du har inte tid, du har inte lust med mig. det är väl okej, men du ska veta att det ändå smärtar förjävligt. Riktigt ordentligt mycket. Orkar inte ens skriva ordentligt. nej.

Text från "rolig bloggy"

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?

"unket och som låg vid trappan upp till övervåningen. Det kändes som"

Joyce Carol Oates - Lilla Himlafågel. Jag undrar vad det var som luktade,

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?

min extremt smutsiga och fula jacka. använde den när vi packade ner skogen och det var smutsigt innan, nu är det helt galet.

3. Vad var det senaste du såg på tv?

roligt att jag ärligt försöker minnas, det var någon film med robin williams som johnny såg på i sitt rum. två på natten, helt sjukt att jag gick in i rummet. oddsen att han såg på porr var galet mycket högre än normalt.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:

18 prick. tji fick jag, den är bara halv.

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?

Trädrassel utanför, det är nog det enda.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?

var ute och rev ner det sista av svingelskogen. it's over nu completely.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?

Quoi? tja, min mail antar jag. 'r som besatt av den, vill ha svar från Bianca Nu!! Nunununununu!! Helt sjukt vad flickvän-abstinens jag har. Singeleriet suger.

8. Vad har du på dig?

shorts och min blåskjorta. Likeity, likeit lot.

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?

Nej, inte inatt faktiskt. Brukar drömma, men inatt var det svart. skönt som omväxling.

10. När skrattade du senast?

oj, ett ärligt skratt vet jag inte. Något åt Nils var det säkert. Nils är fruktansvärt rolig. Fruktansvärt.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?

Massa pojkrumssaker. Vet inte hur många gånger jag beskrivit deta rum som jag haft sen bloody 2004. jag borde verkligen flytta. Borde. Kommer inte cuz I suck your brothers cock. Or not.

12. Har du sett något konstigt på sistone?

Heh, nej. Tyvärr inte.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?

Utmaning? It's bloody not a utmaning.

14. Vilken var den senaste film du såg?

Alla vi barn i bullerbyn!! fett värt!!

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?

Ett teaterhus. sen skulle Farbror Valdemar leka häcken av sig och ta betalt av folk för att se det.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.

Min hatbokstav är "R".

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?

Typ få arabvärlden att fatta vilken monsterkultur den är. Och att de ändrar sig, direktlo.

18. Tycker du om att dansa?

Verkligen inte. Temat på finalfesten var dans. Jag gjorde inte så mycket på den festen. Om man säger.

19. George Bush?

Vet inte så mycket om honom. Före min tid och gulfkrig är fan inte min grej, alltså.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?

Mattias och Julia.

22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?

Kanada bore mer ellwer mindre fantastiskt.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?

Hm. Hm.

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?

Ingo, Ingemar, Inga, Ingegerd.

Avsluta meningen

Jag har insett att min senaste kyss: var himskans längesen, ish.

Jag lyssnar på: The big old JJ!

Jag pratar: ibland väldigt mycket, ibland lika lite som Tim.

Jag tycker om: Nya äventyr och det faktum att jag levar fastän jag borde inte.

Jag avskyr när folk: finns till fast låtsas att en själv inte gör det.

Min bästa vän är: snart min svåger, ish.

Min första vän hette: Töh. denise? Carolina? Stefan? Who came first, I dunno.

Kärlek är: En biprodukt av en mängd kemiska reaktioner i våra kroppar. Precis som allt annat.

När jag borstar tänderna: så tycker jag att det är fruktansvärt onödigt, ish. (hang up, I noow)

När jag lagar mat: så faller tomten ner från skorstenen. nej, det gör han kanske inte, men det händer inte ofta att jag lagar mat. Var det jag menade alltså.

Jag tänder på: cigaretter när jag har tråkigt.

Det sexigaste yrket är: actöur!!

Jag är rädd för: hundar, människor, människohundar.

Den värsta känslan är: Skam.

Den bästa känslan är: När någon finns till för bara en själv.

Jag är bäst på: att leda improgrupper.

Jag är sämst på: göra tvåhandsgöra.

Om jag va ett djur skulle jag vara: Älg.

Om jag vore ett redskap skulle jag vara: En spade. Dig me in the mudm, sweetie.

Jag kommer alltid att vara: Mig.

Det finaste som finns är: Solen över rörö.

I sommar: är det riktiga livet här, jag själv är förmodligen någon annanstans.

Sist jag grät var: nog vid pepparleden den där konstiga repkvällen. Rock bottom. Feels nice to stand on.

Jag kan: Allt om Fotbolls-VM

Jag kan inte: Göra tvåhandsgöra properly.

När jag vill tänka går jag: runt, runt, runt

När jag bakar så bakar jag: Kladmuffins

Min mobiltelefon är: Gammal som gatan, men trogen som satan.

När jag vaknar på morgonen: så svär jag bittert.

Innan jag går och lägger mig: runkar jag.

Just nu tänker jag på att: snart dags för _alllra_ sista grejset med svingelskogen. sen aldrig mer.

Idag har jag: Vaknat.

Ikväll ska jag: återstår att se. Hoppas på äventyr, kind of much.

Imorgon kommer jag: Prepare for the next fas in life. Kommer bli skoj.

Jag vill verkligen: få en flickvän. Hemskt eftersom jag egentligen inte har tid med någon.

I STILL HAVEN'T FOUND MY ANGELO, BUT I'M GETTING CLOSER

Snart är det den 17:e juli.

Jag antar att det inte betyder så mycket för er, någon kansle fyller år det datumet, grattis i så fall, men annars är det ett ganska mycket vadsomhelst- datum. för mig blir det slutet på en gigantisk, väldigt underlig och i måga delar jobbig resa.

I början av mars stod jag vid en genomfartsled och grät fram underjorden i mitt inre. Allt jag tänkte på gjorde ont, allt jag tänkte på var ett stort misslyckande framkastat i mitt ansikte på Sebastian-spindelvis. Mest tänkte jag på rouge och på hur jävla mycket jag hade behövt dig i så många olika situationer och hur så sjukt mycket jag ställt till allting och jag vet inte tre. Spelar ingen roll nu, men mer på botten än då tror jag inte att jag varit.

I det läget skulle jag spela teater, tillsammans med vilt främmande människor som inte riktigt ville släppa in mig. Det gick knappt. Alla dessa regniga torsdagsrep som liksom aldrig tog slut. Jonte-karaktären som bara hångrinade åt mig och som var så liten och ful att jag själv hatade den, hatade mig själv och alla andra som var med på det här usla projektet.

Men det var försent att säga nej, försent att bara banga ur. Jag var tvungen att ta fighten. Mot gruppensamheten, min egen stolhet och mot denna jävla älg.

Ensemblen har nog tyckt att jag varit den konstigaste prck som någonsin varit där, men det har de fått ta. Jag har fortsatt komma dit. Fortsatt vara 100& Simon och något annat också kanske. Fortsatt att äta deras närvaro och stegvis lärt mig dansa med i smällarna. Det har gjort riktigt ont, men det har faktiskt varit överlevnadsbart och faktiskt ibland varit riktigt kul.

Så kom premiären och pyubliken och det riktiga teaterlivet. Fantastiskt. Barnen älskade oss och gillade tillochmed mig och min onde vän Jonte. Otroligt, det också. Det slutade inte med ren lycka efter första föreställningen. Det har varit rejält slit med alla dessa föreställningar och grejer och tre saker till, särskilt omspelen på lördagh-söndagar har varit helveten.

Men jag nådde hit, till 17:e juli. Och det är fan sjujävla underbart.
Skål!!

Borde Hålla På GAIS

Jag gråter utan tårar. Hellströms Wayoutwest- spelning i högtalarna och jag har aldrig varit äldre på ett yngre sätt än nu. Förstår ni hur många tåg jag har missat? Jag är inte den här halvfete förvuxne pojken i ett överstökigt rum som jag inte ens förmår att städa själv. Det här året är på undantag. Jag borde studera dramatik på Göteborgs Universitet. Vara med Bernhard och Björn. Ha spelat A clockwork Orange istället för Carmen. Borde komma in på Nordiska i år, men det kommer jag inte klara.

Jag är en självömkande idiot, men jag kan inget annat. Det är det här språket jag har och allt annat har lämnat mig. Varför tror du panikångesten huserar i min kropp nästan hela tiden. It's too late for old news boy.

Fuck This Shit.

Teaterns Poetik

Fatta hur många gånger jag försökt skriva den här texten. Om vad teatern betyder för mig. Varför jag är intresserad av detta, för en kristen liberal ganska märkliga, medium. Jag har försökt hitta olika ingångar och hela tiden misslyckats. Jag får inte till språket. det kan inte vara analyserande och akademiskt tortigt, likväl vill jag inte att det ska vara en text som spårar ut i ett känslomässigt intetsägande blaj. Försöken har hittills alltid strandat i någon av de två dikena. Oftast innan tredje meningen.

Så, någonstans på väg hem från den märkliga ansökningen till Nordiska så slog det mig. Jag älskar teatern för att den gör ont. Bra teater gör lika ont som livet och jag älskar den för det. Hur den får mig att förtvivlat gärna vilja bli någon annan. Den skänker mig en riktning, om den som bara skriker "bort, bort, bort härifrån". Upp på scen eller ut ur min kropp. in i en karaktär som faktiskt blir någonting i detta öckenmöcken några kallar samhälle.

Visst är det så att även andra kulturformer kan ge samma känsla. Kultur och Konst är en spegel där vi får se oss själva, ibland blir vi glada, ibland rädda- allt som oftast berörda och det är fantastiskt att vi so människor har förmågan att skapa någonting sådant. Det som särskiljer teatern är att den alltid händer här och nu. Allt annat, som film, litteratur, musik har en gång producerats och gjorts någon helt annanstans än där man självv konsumerar den. Teater däremot sker alltid framför betrakterns ögon. det är formens själva fundament och teater blir värdelöst när man plockar bort aktörerna från publiken.

Så när skådespelare, i min egen ålder i min egen livssituationen, fem decimeter ifrån mitt ansikte levererar den mest träffande poesin går det inte att värja sig. Hade jag inte varit så väluppfostrad hade jag anfallit henne, svurit och slagits för att få henne att hålla käften. Istället får jag räcka fingret i smyg åt henne och känna hur teatern får det trögflytande blodet i mina ådror att pulsera åtminstone en aning snabbare.

Jag har numera blivit så resistent att jag kan identifiera dålig teater snabbare än förr och sådan har inte alls samma effekt som bra, naturligtvis, men fortfarande är det så att dålig teater på ett helt annat sätt än dålig film faktiskt förmår att engagera. Det är riktiga människor som oavsett deras kapacitet faktiskt försöker att förmedla någonting. Även en medioker pjäs har allt som oftast alltid något som når ända fram. Som får de där hjärtslagen i mig att slå igen. Ingen annan konstform kan det.

Är så tacksam att jag hittat det här.

Välkommen Tillbaka Ditt Kryp

Ellinor. Fan vad grym hon är ändå. Ville bara få det sagt.

Hej. Typ.

Dagar och kväller bara rinner förbi. Det är fint och rätt skönt, men det händer att jag stannar till och bara hatar mig själv för allt jag ställt till med. Allt jag blivit som jag inte skulle vara.

Dina texter som elchocker genom mig.

Åh, så jag överdriver.

vill inte det här livet, men jag knegar på ändå.

Dominion är kul.

I alla fall.

Finns Inget Att Svara På

Jag vill inte mer.

Jag Blir Aldrig Som Du

Jag är ful.

Nu tycker väl alla det om sig själva, mer eller mindre slentrianmässigt oavsett om man är en 10:a på skalan eller inte. För mig är det dock allvar, jag försöker vara så objektiv jag baa kan vara och då är jag ful. Osmaklig, inte grotesk, men obehagligt.. skev till utseendet.

Plufsig. Mitt handikapp gör min kroppshållning otymplig, sned och jag ser skriande klumpig ut när jag rör mig. Såg mig själv på en video vi spekllat in av Kulturnatt-showen och där de andra rör sig med exakthet och någon form av grace snubblar jag med som ett utvecklingsstört mobbat barn.

Det är inte riktigt okej.

Jag har alltid haft den gången, den otroligt tafatta skevheten i allting. Minns hur jag mig på video när jag var tretton. Mattias födelsedagskalas och hur jag ville bara skrika bort den där pojken. Hans handikappade miseralibitet. Hur han är så mycket sämre än alla andra i sin halvhet.

Då hade jag i alla fall en smalhet. Nu är jag bara fulhet.

Det är inte alls okej.

Lycka Har Inga Ord.

Har inte skrivit på ett tag, men vill flika in att det mesta flyter. Idag är första dagen på hela veckan som jag faktiskt har tid att sitta ner vid datorn så länge att jag faktiskt kommer på att jag vill skriva någonting.

Har nu inget att skriva, mer än att jag mår bra av alla impulser som kommer och går tacke vare universitet, teaterhuset mölndal och den välsignade (anonyma) improgruppen. Onsdagsgången var så himla rolig. Det mest episka var ju olle och mins metascen på dövtekniken. Vi körde helt enkelt "ingenting2 och gick loss totalt på hela rummet. Fruktansvärt roligt.

Heh. Lycka har inte många ord, som sagt. Jag vill spela dominion.
Over and ut.

Ingen Plats Ingen Tid

Alltså.

Jag vill inte att det här sks bli en blogg full med massa strötexter som inte leder någonstans och som bara blir meningslösa. Samtidigt heter bloggen vad den heter. Det finns inga regler, om man säger. Jag får skriva meningslösheter om jag vill.

Ha!

I varje fall.
Jag är rätt nöjd med dagen. Har skrivit till de jag kan skriva. Ringt de jag kan ringa. Inte riktigt några resultat, men det är sekundärt. Viktigast är att hålla sig igång. Inte sagga ihop. Jag tänker på dig. Jag har inget att säga till sig längre. Jag tycker det är jobbigt, men det finns ju inget jag kan göra. Syndbyberg is no more och så vidare.

Osäkerheten jag ofta kände. Att du faktiskt förtjänade bättre än mig, att jag var en pausfågel, eller startblock. Att du när som helst skulle vidare. Det var inget du satte igång, det bara fanns där. Jag var rädd i Sundbyberg, minns jag.

Typ du med. Fyren. Den kvällspromenaden är en novell skriven av en annan penna än min.

Som sagt. Skräp.
Förövrigt hade Maria pojkvän. Såklart. Jag är njuden på fyllefest hos en Isabelle jag knappt känner. Jag har i smyg gått med på en Yes-pakt som finns på flashback så jag tänker gå. Kan ju bli kul. Jag saknar dig. Konstant. Det som var en basslinga har förändrats till ett tomljud, det är lättare att ignorera tystnad, men lugnar jag mig är det ju där. Det spår som skulle vra du finns inte och det är inte så lätt att släppa.

Jag vägrar klandra dig något mer, finns inget att klandra dig för, men vad ska denna icke-ilska-still-there-känsla ta vägen?

Du gör mig till en tonåring och jag har inte plats för det.

Meh. Inte Du Också.

Bloody Huvudvärk.

Tror inte jag kommer skriva på ett tag, känns som texterna tagit slut åtminstone.
Om det vill sig väl kommer det något om teater någon dag. Visioner, livselixirsmöjligheter, sånt.
Just nu är det bara huvudvärk.

Så Ditt Namn Var Inte Angelica?

Jag har generellt alldeles för lätt att bli förtjust i vissa töser. Det har i princip utvecklats till ett behov. Jag måste alltid ha en eller två personer som jag kan hålla ögonen på- även om jag så att säga är upptagen för stunden. Eftersom jag nästan alltid varit just det har "förtjusningen" mest varit låtsad, en liten behaglig mellanmåls -fantasi om man säger.

Det är värre nu när man är mer singel. Nu är de där små "angelicorna" plötsligt tillgängliga. En betydligt mer pikär situation eftersom jag inte har en susning om hur man gör för att få dem intresserad i en tillbaka. Jag kan bara sockerdricka- rutinen. Den kan jag iförsig i gengäld jävligt bra.

Efter teatern idag är jag i en sån situation igen. Maria, heter hon. En liten, nätt sak på gissningsvis tjugo år som var helt bedårande trevlig. Det är inte ofta, men på vissa människor lyckas man göra ett gott första intryck. Åh, hon studerar språk, japanska tidigare nu spanska. Jobbar som personlig assistent för tillfället. Hon har lätt för att prata, glatt tonfall samtidigt som hon ändå ger ett rätt tystlåtet intryck.

Hennafärgat hår, sameögon. Åh, som sagt.
Jag uppskattar inte att vara singel.

Liljekonvalj

Jag får berätta om vad jag vill. Finns inga begränsningar. Just nu tänker jag på sommardagar i kölvattnet efter grundskolan, kanske gymnasiet.

Mötet med Eva-Linn, denna nära mytiska gestalt från mina skolår. Vi hade mejlat lite grann det sista, beslutat att vi skulle träffas. Hon sa att hon mindes mig väl, att hon såg fram emot att träffa mig. Att träffa mig. Hon. Ville träffa mig. När jag stod i det slösande solskenet på järntorget var jag fortfarande vettskrämd.

Hon såg precis ut som från min mina minnesbilder. Med det kastanjebruna håret uppsatt hade hon samma glitterblå ögon, ett oförändrat ansikte med de karaktäristiska kinderna och naturligtvis hennes leende, med de lätt sneda tänderna och alltigenom förföriska läpparna. Den enda skillnaden från förr låg hos mig. Jag blev inte längre knäsvag och stammandes av att se henne. Nej, vi kramade glatt om varandra och pratade förtjust ikapp medan gick mot vårt café någonstans i Hagastan.

Vi kom förvånansvärt lätt in i alla ämnen. Vi vände och vred på nylöse- tiden. Hur vi så ofta tvingades in i dubbla identiteter, vi konstaterade snabbt att ingen av oss känt den andre överhuvudtaget. Den person vi lät andra ta del av var inte vårt riktiga jag. Nej, ganska så långt därifrån.

Hon berättade om sin ångest i högstadiet, något som växte och urartade i gymnasiet. Om alla stilbyten hon gjort under de senaste åren. Att hon gått en längre och längre omväg från sig själv. En u- sväng, sa hon, eftersom hon till slut hittat tillbaka till någon sorts grundtrygghet hos sig själv. Jag frågade om hon hade hittat tillbaks helt än. Nej, sa hon, trots allt ganska så långt därifrån.

Jag berättade om mitt. Lite grann. Berättade också jag om min u- sväng, att jag inte heller visste vem jag var, men att jag var på rätt väg mot någon sorts avslut. Att jag vågade se människor i ögonen igen. Mer på riktigt. Allt kunde jag inte få ur mig. Jag vågade inte berätta om hur mycket hon hade betytt för mig. Om alla de magiska tillfällen då hon såg mig mer än hon behövde. Kramen efter finalvinsten i nian, promenaden längs Unter den linden i Berlin. Hon var en sagogestalt för mig under de åren, sådant går ju inte att berätta rakt av. Då är man ju tokig.

Vi föll tillbaka till högstadietiden, hon sa att hon haft ätstörningar under alla tre åren. Att hon hatat sitt utseende, över allt annat. Jag vet att jag faktiskt tappade hakan på riktigt. Jag tystnade så länge att hon frågade vad det var. Kände inom mig hur mitt högstadie- jag tog sats. Från tårna, med hela sin kropp, själ och hjärta bakom varje stavelse.

"Jo. Jag är bara så förvånad. Det kan bara inte vara sant att du kände så. Eva- Linn, du har varit det absolut vackraste jag vetat om sen första gången jag såg dig."

Hennes leende. Hennes ögon. Det finns vissa scener man inte ska klä i ord, men jag kan lova att trettonåringen inom mig aldrig kommer bli lyckligare än hon var just då. Jag tror och hoppas hon blev glad för vad jag sa. Att det läkte en liten, liten bit av smärtan från de åren. Det såg ut så i varje fall.

Mycket mer minns jag inte från den fikastunden, mer än att vi hade trevligt tills vi skildes åt. Vi skulle definitivt ses igen.

Vi sågs två gånger till efter det. Jag är fortfarande en smula bitter.
Ändå. Jag fick berätta för Eva-Linn Nordh hur fantastiskt vacker hon var för mig i fyra jävla år.
Något i mig kommer alltid vara lyckligt för det

Dagsplan För Fjärde Januari

[0] Gå till biblioteket- låna Moment 22

[0] Gå längre promenad

[x] Skriva

[x] Teaterrep

[x] Registrera mig till universitet

Detta Med Framtid

Jag blir aldrig jurist. Eller civilingenjör. Inte heller bankdirektör. Jag har det inte i mig. Drivet, kamplustan, viljan att slita itu mig själv och min tid för att nå ett specifikt mål. Istället sitter jag framför en flimmerskärm och önskar att några stekta sparvar kunde få för sig att hoppa in i min mun.

Läser mycket om Farbror Joakim. Hur han förändrade sitt liv från grunden enbart genom "hårt och hederligt arbete", väldigt mycket av den varan. Hur mycket svårare sådant är idag, tänker jag. Det som gick på 1800-talet när världen var färsmk och ny går inte att göra idag när alla platser är upptagna.Hur fel den tanken också är. Arbeta kan alla, med något. Felet är att jag är lat, och letar efter kravlöshet. Min gamla lärare Ulrika "haxan" Sjöberg sa det till mig i en av hennes utskällningar. Du tål inte krav, Simon, du klarar inte av dem. det är för dåligt. Jag fnös, och försökte försvara mig. Insåg först senare hur rätt hon hade.

Hur ska jag ändra på detta? Får inte släppa FV. Måste slita som ett djur för att få föreningen att fästa, få den att växa till något som kan få till en förändring. För mig och kanske också andra människor runtom mig.
Måste se till att slita fram 30 poäng från historian. Kan se till att engagera mig mer i universitetslivet. Tacka ja till saker. Mycket handlar om det, att inte backa undan.

Jag är ändå rädd. Mållös. Jag tror jag vill arbeta på ett fartyg. det går att utbilda sig till sjöman. Det hade varit roligt. Få lov att komma bort. Så länge jag klarar av arbetet tror jag det kan vara min grej, som det heter.

Måste bli bättre på att ta mig i kragen.
Måste.

Sanna Forsén

Ja, just det.

Jag inser att du kanske kan få för dig att googla ditt namn någon gång och då vore det rätt lätt hänt att du får syn på den här bloggposten. Samtidigt är den möjligheten lite kittlande. Det är så tråkigt att skriva utan någon som läser. Lika dödfött som att skådespela utan publik. Så vi kör. Namnet placerar vi i rubriken och allting.

Ville bara säga att jag är ruggigt glad att du hade tid att i varje fall vara med en termin hos oss, nu när jobb och andra sorters hemskheter hindrar dig i vår. Du är en alldeles fantastisk aktör, något som märks inte bara på scen. Vet inte, det är något med din utstrålning som både fascinerar och skrämmer lite grann. För en sådan som mig så blir det lite "mal på glödlampa" fenomenet. Efter Hamlet behövde jag bara få dig till gruppen, eller åtminstone få träffa dig en gång till.

Hade jag varit på en annan plats i livet och ganska helt och hållet en annan person hade jag bjudit ut dig på stört där efter pjäsen. Eller något. Nu kan jag mest konstatera att du är en störtskön person och jag hoppas däringa "fransosen" inser vad han hittat och att ni får en rolig tid tillsammans.

Eller något. Ha en fortsatt god vidare-googling nu.

Och Jag Rimmar På På Underground- Nivå

Mitt mående är nere och kravlar på någon slags botten. Igår när jag borstade tänderna stod Jesper ute vid dörren i sedvanlig skrämselposition- helt oavsiktligt egentligen eftersom han skulle in i badrummet på riktigt- och jag blev så jävla skrämd. Alltså mer skrämd än vad som egentligen är rimligt. Jag fick till ett avgrundsvrål och slog till honom inte bara en gång, utan två tre fyra gånger.

I rena chocken gick jag ut till Askimshavet och där kom den här avgrundssörjan över mig igen. Min depression från Fässbergstisdagarna 2007 har aldrig lämnat mig och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Depressionen är förrädisk för den får mig att vilja skippa allt där jag har någon sorts ansvar, samtidigt som ju mer jag isolerar mig desto värre blir den. Desto mer växer den och blockerar fler och fler funktioner hos mig.

Just nu vill jag inte Cizzis teater, jag vill inte fixa med kungsbacka- mötet, jag vill inte ha ansvar för att FV ska bli förening. Jag vill och vågar verkligen inte ta itu med att studera historia.

Jag tror jag mår såhär på grund av avsaknaden av meningsfull sysselsättning, att jag inte gör något för någon annan- grejen är att man måste anstränga sig så jävla mycket för vad man än ska göra. Ingenting är gratis här i livet, och jag avskyr det. Jag bad inte om att få komma hit. Jag bad inte om att få bli vuxen. Jag tycker inte om att tvingas till saker. Det finns inga enkla sätt att bara bli betydelsefull, de sätt som går är jag dessutom osäker på om jag klarar av. Jag låter hellre bli.

Kort sagt.

Hela tiden finner jag färre och färre anledningar till att inte göra slag i saken.
Och säga upp mig.

Hur Var Ditt Nyår?

Jotack.

Firade det i Mölndal hos Terese Säljö med en del goda vänner, och en annan hög vilda främlingar. Det var mestadels trevligt även om ett uttryck som "intressant" kanske passar bättre än något annat ord. Alltför många människor hade alltför suspekta företeelser för sig för att det skulle kännas helt tryggt. David och Marie var fina människor att ringa in året med, resten hade lämnat walk over eller var alltför suspekta.

Som Bernhard och Miranda. Jag accepterar inte Mirandas stil längre. Hon får göra som hon vill, men jag tänker inte ta att jag blir behandlad så som jag blir utan någon förklaring. På spårvagnen hem vägrade jag att sitta bredvid henne. Det hade inte fungerat. Jag undrar vad det är för egenskap jag har som får människor att så ofta behandla mig som en dörrmatta. Är jag ful? Har jag en störig röst, attityd? Luktar jag konstigt? Är jag bara ur vinkel rent socialt och blir lite, lite fel hur jag än beter mig?

Får nog ägna 2011 åt att ta reda på det.

En annan rolig detalj var norrlandsgrabben Markus som var där. Hockeynörd, brynäsare. Han såg till att förstöra en bit av kvällen för samtliga genom att besudla det allmänna samtalet med fylle- högljutt hockeysnack. Det var NHL-lags fullständiga namn och skillnaden mellan Frölunda och norrlandslag för hela slanten. Nostalgitripp för mig, men rena tortyren för alla andra.

Nostalgitripp ja... Jag är inte sportintresserad längre på samma sätt som förr. Den där avskilda världen där varje samtal handlar om tabellägen och målskyttar och gud vet vad tilltalar mig inte längre. Det är för begränsat, för ointressant i sin ytlighet. Nej, mitt sportintresse riktar sig mot dramat. Fortfarande är det så att det finns inget mer raffinerat drama än den avgörande matchen. Den fängslar likt inget annat och rymmer dessutom otaliga berättelser inom sig.

Så länge människor som Erik Niva och Simon Bank orkar skildra den delen av sportvärlden finns jag med på tåget.

Annars då? Äh, jag regerar i spel som "med andra ord", men det visste jag sen innan.

Med allt detta sagt: Bring it on TvåTusenElva.