Förvirringen är överallt. Du går med ditt hemsökta monster under armen till platser du en gång känt, men du känner inte längre igen dig. Du tar och känner så överallt på din kropp för att se om soliditeten överhuvudtaget sitter i, men du kan inte avgöra vilka kansken det är som gäller för dig. Hattmakaren ser igenom dig med ett sminkat leende på öronen, Alice bara ekorrskrattar i ett hörn och två genier hör dig flödesprata utan att nå en enda sammanbunden punkt. Du har hittat en vana i det här sättet att vara nu. Om det någonsin kan bli en vana att vara utom sig själv, liksom utanför en hel världs strukturer. Du och förvirringen, det panikkrasande tomrummet av obegripliga ord innanför pannloben går och småpratar i utrymmena ingen tittar åt. Du försöker verkligen få någon slags vett och sans i ert sätt att samvara, helt enkelt segra över förvirringen och bli närheten till vettig igen. Ibland vill du visa hela världen hur mycket du slåss, för det allra mesta vill du sopa undan resterna av bevisen av hur kampen gått för också du inser hur lite du egentligen förmått. Resultaten blir att du gömmer dig och det är du duktig på. Du kan verkligen se till att ingen hittar dig. Att till sist finns det bara du och förvirringen som pratar i ett hörn. Samtidigt som ditt lilla monster tittar på, storögt och förvånat.
Om natten kommer det små figurer hem till dig. Precis innan du ska sova kommer de med blommor och choklad, ibland ett nytt brädspel. De sätter sig vid sängkanten och ber om att få prata. Du vill alltid säga åt dem att gå och de första gångerna gjorde du det också. Du skrek och gormade. Du gick ut i köket och satte på kaffe, satt vid fönstret och blickade ut mot polissirenerna och de nakna träden utan att säga ett ord. Figurerna rörde sig i hallen, men var artiga nog att vänta tills du framemot morgonen utan pardon kroknade och var tvungen att ta dig mot sängen. Då stod de där igen, men nu betydligt ivrigare och utan egentliga pauser mellan ordflödena sköljde de dig med berättelsen om ditt liv och som vi båda vet är den historien ingenting man berättar för småbarn (inte heller för vuxna annat än som ofrivilligt komisk sedelärande berättelse) och i det läget tog du bara emot innan du, i trötthetens förlamade namn, orkade med att ta dig mot sömnens förlåtliga rike. Nuförtiden klarar du inte längre att kämpa emot, nätterna blir så rysligt långa och ibland vill du kunna fungera i samklang med solens promenadgång över himlen så det du oftast gör är att sätta dig ner med dem och diskutera. Diskutera varje fiberdetalj i din resa över dagarna och det gör så jädra ont. Inte för att några minnen skulle vara smärtsamma. Ånej, vid det här laget har du gått igenom varje dumpning, flykt och misslyckande så många gånger att du på något perverst vis är stolt över dem. Det är ju åtminstone du som har åstadkommit dem och inget, INGET av det du hittills gjort och undvikit att göra kan vara värre än Anders Breiviiks sekunder här på jorden. (Förutom just det, kanske, men det är onämnbart och något som fortfarande smärtar på riktigt, riktigt. Ännu.) Nej, det som gör ont är den förbannade rundgången av att höra samma historia gång på gång på gång på gång. Figurerna ger dock inte upp. De sätter igång thekannor, dukar upp digestivekex som smular mellan lakanen , de som du aldrig orkar byta, och börjar på en ny kurva. De upplever att de förnyar sig, att de facto hjälper dig, men lyssnar inte på dina uppgivna invändningar, bryr sig inte när du berättar om hur lite du försöker längre. Att tjatet inte hjälper någonting, att viljan att vrida saker rätt fortfarande inte finns där. Figurerna vid din sängkant är inte dina vänner. De bara är där för att de inte vill vara någon annanstans än just vid din sängkant varje gång du söker somna.
En dag för inte alls särskilt länge sen var du på en promenad. Du gick genom den centrala delen av stan. Denna stad som är så farlig för dig numera. Överallt finns litterära minfält byggt utav minnesstenar och speciella flickors doft. Du hamnade vid en kyrkogård, inte för att du förstod riktigt hur, men plötsligt gick du mellan trygga tysta gravstenar som munter mumlande sinsemellan medan ett stilla regn vattnade deras skosulor. Du stannade där i tio, tjugo, trettio minuter och lät dropparna falla över dig. Du hade ingen jacka, bara shorts och ett par sandaler över din nystrukna skjorta. Du stod där och lyssnade på ett samtal du inte kunde urskilja något ur, men som du tänkte för dig själv; Vad skulle du lyssna på istället? Du stannade kvar, regnet var inte längre blött, gruset på marken inte längre smutsigt så du la dig ner- sträckte ut dina fingrar genom den mjuka leran och föll igenom. Därinuti hördes gravstenarnas röster som en rad fjäderlätta basgånger rätt in i huden. Du förstod fortfarande inte vad de sa, men du förstod att inte heller de var farliga. Att det inte fanns något hotfullt ens i denna situation, där du låg med ansiktet nerkört i det skrovliga gruset för att lyssna efter dödens avlägsna röster. Du kunde för ditt liv inte förstå vad det hotfulla skulle bestå i, än mindre varför det skulle gälla dig. Mina pengar ligger på att du antagligen skulle ligga kvar där än och låta dina lättade tårar beblanda sig med sanden från kyrkovaktmästarens slitna kängor, men hur det var- efter ytterligare tio, tjugo, trettio minuter så märkte du att det mörknade. Det blev plötsligt mycket kallt och du kände in i minsta icke-existerande muskelfiber hur mycket du frös om dina i många avseenden helt bara lemmar. Så du reste dig upp, mödosamt och en smula omständligt för att försöka ta dig hem. Kyrkogården var alldeles tyst och det strilande regnet hade stannat vid ett gatuhörn för att fylla på energiförrådet hos
närmsta korvstånd. Du såg upp, mot en plötsligt tom himmel och med alldeles vidsträckta lungor öppnade du dina ögon och med all kraft dina läppar hade kvar så sjöng du. Sjöng hem Väinämöinen, Lohuie och alla de andra sånggudarna in i ditt trötta hjärta. Om de inte kan eller får tjäna någon annan, tänkte du, kan de lika gärna bo i mina sista tankar.
Det här ska handla om saknad. Om det faktum att du i många avseenden inte existerar förutom i de situationer när du tror att hon avlägger en tanke på dig. Det gör hon inte särskilt ofta och om hon gör det är det ingenting du förtjänar. I skuggan av hennes tystnad bygger du territoriala städer dedikerade till minnena av eran tid tillsammans och du vandrar runt där och försöker få någon sorts rätsida på någonting av allting som har hänt, men varje gång så gör du misstaget att när du når den sista stadsporten i din framfantiserade stad, tillfället vid ert sista vänliga avsked så klarar du inte av att bygga mer. Staden tar slut där din lycka ändade och av tiden efteråt får du bara till skadade prototyper ingen blir glad av och du kan inte för ditt liv förstå vad du ska göra med dem. Av nästan fyra månaders tid har du bara fått moränlera och annat odugligt material skriker du åt din närmsta byggleverantör som skakar på huvudet och inte vad han ska säga. För det finns ingenting att säga. Dag efter dag, timme efter timme av dessa veckoströmmar går åt till att producera oanvändbart skit. Inget som går att bygga drömmar av än mindre någonting värt att visa upp för den person som i alla relevanta avseenden ditt sinne krönt till någon sorts drottning. En drottning över ett rike mindre än en fingerborg, men icke desto mindre en riktig drottning och du ägnar din tid till att, som den försmådda kung du är, gorma åt allting du ser. Gorma för att hitta en lösning, gorma för att göra dig av med lite ånga, gorma för att det inte finns något annat att göra. Drottningen har rest. Till vad får du inte veta, du kan bara hoppas till ett ljusare större rike, men du kan ingenting veta. Du kan bara tyst vandra runt i kilomterhöga berg av tystnader från allt du en gång höll kärt och undra vad det är för rike du egentligen har i besittning.
Och vad nästa steg egentligen ska gå åt.
