Omorfia

Vi talar skönhet 
och jag säger ingenting 
jag ritar i sanden, tänker 
på klippkanter och soldränkta 
paradgator, minns de stunder 
när elixiret närmast dränkte mig 
naglade mig mot sängkanten för 
att pumpa ut sin mening i varenda 
formation som jag bestod av 

Vi talar skönhet 
Du säger något om tavlor, om dockor
med målade ansikten i färger så levande 
att allt i luften andas med dem, får tillvaron 
att stillsamt vibrera tills inget annat finns
- du fortsätter med mjuka rörelser som viskar
om hindar eller medvetna träd, om nymfer med 
vinkrus på sina nakna axlar och ystra sällskap 
som hjärtligt skrattar åt livets absurda glädje 
medan solen lägger sig bland skogsbrynen 

Vi talar skönhet 
och vi suckar över hur svårt
det är att få det enkelt och hur
närmast pinsamt simpelt det mest
komplexa som vår Herre skapat
ändå tillåter sig att bli
- som när ett par gröna kullar
från ingenstans gnistrar 
upp allting i det som påstår 
sig vara ens tillvaro, som när
ett fnittrigt, flabbigt skratt
vägrar stilla sig trots att gråhet, fulhet
monstrositet belägrar alla städer
som när ungdomen dansar sönder
förstelnad ålderdom - slår isär alla bisterkalla
tankar, men lämnar en likväl förstulen
och bortglömd kvar bland existensens
kantigaste ruiner

*

Nej, jag vet ingenting om skönhet
har ingenting att säga, allt jag vet
har jag medvetet glömt bort

Måste varit fel, måste varit missförstånd
skönheten är glimten i solnedgången
skimret i den töende snön, tonen från fotstegen
på väg härifrån och du får förlåta min tystnad
när du talade så väl till mig under den tid
som fick bli hos oss medan världen
brann utanför staden 

jag önskar jag hade ett annat svar än en 
förbittrad, skrämd och närmast hatisk blick 
och sedan idel slutna ord så inget av
mitt inre kunde synas till

I ett annat liv, från en annan dimension
ska du få se allting som du var för mig
i den skira enkelheten vi fick ta emot

men det livet och den tiden 
den är aldrig nånsin nu     
  

Tinidril

Världarna darrar, hotar att brisera på din farstubro
bland dina minnen spelar drottningarna tennis
och du reser till ett rymdskepp med regler som
du säger att du hellre känner till, men du vet
ändå ingenting om vad du skulle ta dig till
om du verkligen kom dit

Världarna snöar aska och koldamm över nejden

en vind från väster säger åt dig att inte ta ett steg
utanför dina inre rum och när tiden fortsätter att kasta
sig framåt ser du hur du har tappat alla dina verktyg
du står naken och värnlös inför en verklighet
som format sig till att bli den
bistraste av fiender

Du tänker på en känsla som klingar sig kvar
i din nedre ryggrad, en av trygghet och av vänt
beskydd från varelser med högre resning i sin kropp 

av att finnas i drottningens knä och höra hennes spridda
tal om sådant som inte angår dig - du önskar ett da capo
och Tinidrils suckar dånar inom dig - men vad skulle du
annars ta dig till?

Verkligheten skiftar om och plötsligt är allt
ett val utan lösning, vägar utan riktning eller
mål, du är placerad i en rävsax, ett hål av vanmakt
och iskallt regn över din ryggrad och kalla denna plats
för vad fan du vill, det är ändå där du är

Och du är inte ensam, men det ger dig ingen tröst 

på andra sidan gatan ser du varelser som suckar
av sin plåga, ser hur de önskar sig revolvrar och 

dödsladdade batterier hellre än den nuvarande
existensens rytm och fason, du vill säga "ta allt jag är
och äger, du får allt min varelse består av mot ett
gryningssken av mening" men medan världarna vibrerar
kan inget av din röst nå fram utan att förvrängas till sin
motsats så du blir tyst och lyssnar stumt
till det som bara måste vara

Världarnas allra sista daller

Typologisten

Jagar efter vintern, över kalla hav och djupa berg 
har aldrig känt mitt namn, aldrig förstått min andedräkt
finns som av en slump, som av en plötslig insik av rått
självsäkert allförakt och har därav aldrig kunnat ta ett
steg förutan intensiv tvekan, aldrig kunnat finnas utan 
känslan borde inte, kan egentligen inte, får högst
antagligen inte på något sätt som helst

Då, när tiden var som mest lik en nyvaken dröm
gick du efter mig, under snön och genom vindens raseri 
runt stadens skriande avenyer, oaktat skogens stormande 
sånger om oredan i det de säger är min själ, jag vet inte varför 
i Vasarummen talade vi timmar om mörkrets olika nyanser
bland tonåringarnas soffor la vi ut existensens villkor i 
olika nyanser, men jag förstod aldrig varför en sådan 
som du gick efter någon som redan var såld till 
vargarnas plägnad 

-

Så gick tiden och allt fick sin logik, du slutade följa 
min jakt efter kung Bore, hittade din egen krans 
bland Asiens bortre gränser, ditt livs inre regler 
bland människor jag på intet sätt kan känna och 
i stunder som denna är allt så väldigt rimligt 

Vindskuggan är en sak och de solida så mycket 
något annat, de som står på bergen en sorts varelse 
och de som andas ibland träsken av en annan typ
det är ingenting konstigt, det är det de som äger
rummen om vartannat benämner
som normalt 

Men ändå fanns vår tid, ändå fanns vårt rum och 
när världen bryter samman och jag följer med dess 
rytm så förstår jag minde än ett absolut intet, hos 
mig finns blott ett sagorum och en bister vintervind
en portal ut till andra sorters liv, men sedan bara skuggor 
och kantig tomhet, av en sort som tar allt av dimensioner
och livsrytmer ifrån mig - det elfte ljuset - tro mig när jag 
säger att jag inte längre lever, det som en gång var försvann
i en gräslig dimma innan världen blev till smok och den
som skriver detta vet ingenting om något alls
annat än 

Vinter, hundar, elden ifrån ugnarna - att det som som Herren
talar om var riktat till mig och mina egna - lev du ditt liv
njut du av din vår, men här finns ingenting av sådant

Här finns bara sången om de igensnöade stegen
och om jesuiten som aldrig nånsin kom