Omorfia

Vi talar skönhet 
och jag säger ingenting 
jag ritar i sanden, tänker 
på klippkanter och soldränkta 
paradgator, minns de stunder 
när elixiret närmast dränkte mig 
naglade mig mot sängkanten för 
att pumpa ut sin mening i varenda 
formation som jag bestod av 

Vi talar skönhet 
Du säger något om tavlor, om dockor
med målade ansikten i färger så levande 
att allt i luften andas med dem, får tillvaron 
att stillsamt vibrera tills inget annat finns
- du fortsätter med mjuka rörelser som viskar
om hindar eller medvetna träd, om nymfer med 
vinkrus på sina nakna axlar och ystra sällskap 
som hjärtligt skrattar åt livets absurda glädje 
medan solen lägger sig bland skogsbrynen 

Vi talar skönhet 
och vi suckar över hur svårt
det är att få det enkelt och hur
närmast pinsamt simpelt det mest
komplexa som vår Herre skapat
ändå tillåter sig att bli
- som när ett par gröna kullar
från ingenstans gnistrar 
upp allting i det som påstår 
sig vara ens tillvaro, som när
ett fnittrigt, flabbigt skratt
vägrar stilla sig trots att gråhet, fulhet
monstrositet belägrar alla städer
som när ungdomen dansar sönder
förstelnad ålderdom - slår isär alla bisterkalla
tankar, men lämnar en likväl förstulen
och bortglömd kvar bland existensens
kantigaste ruiner

*

Nej, jag vet ingenting om skönhet
har ingenting att säga, allt jag vet
har jag medvetet glömt bort

Måste varit fel, måste varit missförstånd
skönheten är glimten i solnedgången
skimret i den töende snön, tonen från fotstegen
på väg härifrån och du får förlåta min tystnad
när du talade så väl till mig under den tid
som fick bli hos oss medan världen
brann utanför staden 

jag önskar jag hade ett annat svar än en 
förbittrad, skrämd och närmast hatisk blick 
och sedan idel slutna ord så inget av
mitt inre kunde synas till

I ett annat liv, från en annan dimension
ska du få se allting som du var för mig
i den skira enkelheten vi fick ta emot

men det livet och den tiden 
den är aldrig nånsin nu     
  

Tinidril

Världarna darrar, hotar att brisera på din farstubro
bland dina minnen spelar drottningarna tennis
och du reser till ett rymdskepp med regler som
du säger att du hellre känner till, men du vet
ändå ingenting om vad du skulle ta dig till
om du verkligen kom dit

Världarna snöar aska och koldamm över nejden

en vind från väster säger åt dig att inte ta ett steg
utanför dina inre rum och när tiden fortsätter att kasta
sig framåt ser du hur du har tappat alla dina verktyg
du står naken och värnlös inför en verklighet
som format sig till att bli den
bistraste av fiender

Du tänker på en känsla som klingar sig kvar
i din nedre ryggrad, en av trygghet och av vänt
beskydd från varelser med högre resning i sin kropp 

av att finnas i drottningens knä och höra hennes spridda
tal om sådant som inte angår dig - du önskar ett da capo
och Tinidrils suckar dånar inom dig - men vad skulle du
annars ta dig till?

Verkligheten skiftar om och plötsligt är allt
ett val utan lösning, vägar utan riktning eller
mål, du är placerad i en rävsax, ett hål av vanmakt
och iskallt regn över din ryggrad och kalla denna plats
för vad fan du vill, det är ändå där du är

Och du är inte ensam, men det ger dig ingen tröst 

på andra sidan gatan ser du varelser som suckar
av sin plåga, ser hur de önskar sig revolvrar och 

dödsladdade batterier hellre än den nuvarande
existensens rytm och fason, du vill säga "ta allt jag är
och äger, du får allt min varelse består av mot ett
gryningssken av mening" men medan världarna vibrerar
kan inget av din röst nå fram utan att förvrängas till sin
motsats så du blir tyst och lyssnar stumt
till det som bara måste vara

Världarnas allra sista daller

Typologisten

Jagar efter vintern, över kalla hav och djupa berg 
har aldrig känt mitt namn, aldrig förstått min andedräkt
finns som av en slump, som av en plötslig insik av rått
självsäkert allförakt och har därav aldrig kunnat ta ett
steg förutan intensiv tvekan, aldrig kunnat finnas utan 
känslan borde inte, kan egentligen inte, får högst
antagligen inte på något sätt som helst

Då, när tiden var som mest lik en nyvaken dröm
gick du efter mig, under snön och genom vindens raseri 
runt stadens skriande avenyer, oaktat skogens stormande 
sånger om oredan i det de säger är min själ, jag vet inte varför 
i Vasarummen talade vi timmar om mörkrets olika nyanser
bland tonåringarnas soffor la vi ut existensens villkor i 
olika nyanser, men jag förstod aldrig varför en sådan 
som du gick efter någon som redan var såld till 
vargarnas plägnad 

-

Så gick tiden och allt fick sin logik, du slutade följa 
min jakt efter kung Bore, hittade din egen krans 
bland Asiens bortre gränser, ditt livs inre regler 
bland människor jag på intet sätt kan känna och 
i stunder som denna är allt så väldigt rimligt 

Vindskuggan är en sak och de solida så mycket 
något annat, de som står på bergen en sorts varelse 
och de som andas ibland träsken av en annan typ
det är ingenting konstigt, det är det de som äger
rummen om vartannat benämner
som normalt 

Men ändå fanns vår tid, ändå fanns vårt rum och 
när världen bryter samman och jag följer med dess 
rytm så förstår jag minde än ett absolut intet, hos 
mig finns blott ett sagorum och en bister vintervind
en portal ut till andra sorters liv, men sedan bara skuggor 
och kantig tomhet, av en sort som tar allt av dimensioner
och livsrytmer ifrån mig - det elfte ljuset - tro mig när jag 
säger att jag inte längre lever, det som en gång var försvann
i en gräslig dimma innan världen blev till smok och den
som skriver detta vet ingenting om något alls
annat än 

Vinter, hundar, elden ifrån ugnarna - att det som som Herren
talar om var riktat till mig och mina egna - lev du ditt liv
njut du av din vår, men här finns ingenting av sådant

Här finns bara sången om de igensnöade stegen
och om jesuiten som aldrig nånsin kom

Regelns mening

Du talar om nya namn och nya tiders varv
och jag förstår ingenting, hos mig står allting
stilla, är som frusen i Guds nu, men det är ingenting
jag märker, nej, ser bara hur löven faller ifrån stjärnhimlen
hur stålregnet färgar varje gata rostbrun utanför, här är
ingen skillnad, här har allting redan hänt

Hos dig andra ting, det förstår jag, en ny smak har äntrat skepp
och vad vet jag för någonting från min horisont, jag och mina
vänstra sidor har valt andra vägar, andra sätt att skåda existensen
och nog borde jag förstått värdet av tystnad
vid det här laget 

...

Men det är ändå så att jag ser, att jag noterar och nu om inte nånsin förr
så förstår jag vidden av vägskälet vi hamnat vid, att du har en biljett österut
till ett rike jag knappt förstår konturen på och du ska få gå dit du ska gå
självklart är det så, men jag behöver nånstans be dig minnas den väg
som jag behöver vandra, be dig minnas också det sottunga västerlandet
med moln av förvirring, självförakt och kaos, be dig minnas det öde du
med vishet valde bort och likafullt ändå formade 

Du talar om klanger och frågar om fåglar och änglaväsen
jag förstår inte vad du talar om, i min rum har alla dörrar stängts
murarna solidifierats, jag har lärt känna mina gränser, har förstått
den pjäs jag spelar, tro mig att den är ingenting jag önskat
men den är ändå allt jag har 

och ja, jag har lärt mig tystnadens vikt och värde, har redan sagt allt
jag har i min själ sjuttio gånger om och du har hört dess mening
lika många gånger, men i tider av mellanrum och paus så fingrar
mina läppar om koncept som kärlek, längtan och förening
och oh jag vet att jag har inget, är inget - men när jag drömmer
så drömmer jag om dig, när jag lever - tusen kosmos härifrån
- så lever jag med dig

Du måste inte veta vad det betyder eller
ha någon form av svar, det har inte heller jag
men om du undrar över min djupa, säkra tystnad
någon gång så vet att det är i dessa trakter
alla mina ord har fallit  

Sång i November

Så sover natten stilla, men mitt jag är rastlöst, finner ingen ro 
jag går på gränder utan slut, söker svar som inte finns
- hör på talarna i hörnen, vrider sönder de gåtor
som bor i mina ben, men hittar inte fram - nej, jag
blir aldrig rak, stark eller normal, än i denna dag
så är mitt namn Vindskuggan, Oktobers
trogna ägodel och slav 

Men om du ännu nånstans lyssnar
från ditt gemak i universums borte gränser
om du fortfarande minns mitt namn som en
lustig klang utan placering eller annan form av plats
ja då vill jag bara säga att du har mitt hjärtas lans
den dag som jag får strida då är det du 
som för min själ mot slagfältens trakt

Och jag har säkert uttryckt det förut
men i tiden där bisterheten tagit alla världens troner
så måste sången om dig och ditt sätt att forma verkligheten
fortfarande få veta att den lever kvar
i det som jag har blivit 

Vet att allt här är sorg och dy, att allt jag kämpar
för blir stoft och smutsig jord, trots att jag vet
allt som är möjligt att förstå, att jag redan har
erfarit allt som står att finna i existensens många länder
så störtar jag ut i tvivlets dimma, förlorar mig själv 
och min arma form av klädnad - jag kämpar, men
träsket har sin egen makt, jag söker att slåss, men
jag fäller mig själv i hånfullt trots mot 
alla djupens rimlighet

*

Jag vet vem jag är, men i dessa dagar inte
vad jag gör, jag vet vad jag vill vara, men saknar
sätt att forma min gestalt och jag förintas vid tanken
på dig, på att allt vi en gång var har gått förlorat
i förflutenhetens glömska, det är så lagarna är satta
det är så allt behöver vara, men mitt inre
skriker likväl i djuriskt raseri

Vet att det aldrig spelar roll, avstånd är en dröm, tiden likaså 
i den verklighet som gjorts till min så är sanningen endast
det jag ursinnigt väljer att hålla fast vid och i den
så är jag din - idag, imorgon och i allting 
som ska ske 

Kalla på mig i en viskning och jag är där innan din aning hinner vakna 
önska något i en förlupen tanke och allt jag är ska ge dig det 
innan du förstår vad det är du vill ska ske, vindskuggans roll är min
men min verkliga gestalt känner inga gränser, förstår inget annat
än en vild okontrollerad kärlek till dig och din gestalt 

Sedan får världen löpa sin bana, du leva dina dagar utan att förstå 
eller minnas minsta anklang ifrån förr, jag vet att det är så det måste vara
men november har sin egen lag, kräver sin egen tribut och just nu i form
av ännu en sång från mitt mörka pojkrum till dina
ljusa kontinenter 

*

Lyssna om du vill 
jag sjunger den ändå      

Aldrig nånsin nu

 & de faller över havet
på samma sätt som nånsin förr
& du tänker att du borde ta dig
vägen någonstans men här är allt
i gamla mönster, här finns inget mer
än moll, än det dova stumma mörkret
som du känner mer än väl

& de faller över havet & du vill bara följa med
låta vågorna få ta dig, förändra allting i ditt liv
men du hindras utav kedjor, ja ditt inre säger stopp
så du låter allting falla, blir ett med
mörkret i din kropp

Andras takter låter bättre, andras danssteg ger nåt mer
men du har slutat att försöka, du ler stelt och går förbi
& nu står hon vid sina gränser, ja hon ska snart få träda
in till ett liv där du finns inte, där du inte har nånting
- är det så att du vill gråta? vill du skrika, vill du slåss?
det finns inget du kan ändra, det finns inget du kan få.

Så du sjunger ensam i slänten, sjunger där ingen hör din röst
du sjunger oktobers alla sånger, du sjunger kriget i din kropp
sjunger fåglarna du saknar, de du aldrig nånsin når, sjunger
mönstret som dig hatar, det du aldrig nånsin får & kanske
kan solen en dag återvända till din kind
kanske sommaren en gång till bli din

men allt det, det är aldrig nånsin nu

Pax 2010

Så kommer bönesvaret. Dyker upp i inkorgen och drar ner dånande applåder från mirakelkörerna. Det hände, det ägde rum.

I tusen universum hände ingenting och du åkte till andra sidan jorden och blev bitter eller bränd. I tusen universum gottade jag mig åt detta faktum, att du aldrig fick vad du ville ha, liksom jag inte fick mina drömmar besannade. I tio tusen universum hände allting som inte händer här.

Här har du fått din dröm till skänks. Skör och ljus och allt är i sin allra späda början, men den har anlänt. Här svarar jag på nyheten med ett ärligt "HURRA!!" och känner sällheten från en besvarad bön brisera i bröstet. Så glad att det var hit vi kom.

Härifrån framtiden, den kan bli vad som helst, men vår Gud är med i det som kommer ske.

Det gör mig glad.

Star Revisited

Star 

om du bara visste
allt som jag skulle
vilja säga till dig

skulle vilja säga
att jag är en usel fjant
som inte kan sluta
drömma om dig
att jag är en patetisk
poetjävel som inte
kan sluta vända
strof efter strof åt
ditt stjärnströdda håll

om du bara visste
allt jag skulle vilja göra
så att du kunde vända
din blick mot mig
och se

Star

Om det bara vore möjligt skulle jag
vilja slita upp min bröstkorg, och i episkt
lyriska ordalag berätta om vartenda ting
som skett mitt liv, skildra alla ärr och alla
blemmor, visa alla snäva stigar jag hamnat på
dra fram alla dessa drastiska snedsteg jag
lyckats mäkta med, jag vill på ett så innerligt
märkligt sätt, att du ska se allt som jag är
och måste vara att en sådan som du på
något magiskt vis ska orka med
att förstå vem jag råkar vara

Ja, Star, om du ens kände till
hälften av alla ord jag skulle
vilja rikta åt ditt håll, så skulle
du väl fly till andra sidan jorden
än en gång och jag är inte korkad
nog för att drista mig till att säga
någonting, jag håller tappert tyst
stammar hellre som ett fån så fort
en sån som du står intill mig

Star

du är en sådan som dansar
fram somrar där du går, en sådan
som solen aldrig tröttnar på
och jag vet att du inte märker
så mycket av allt det, men
fråga vem du vill och de
skulle med säkerhet säga
samma sak som jag försöker
formulera just i detta nu

Du är av en sort det dagligen borde 
skrivas sagor om och i brist på dem sånger 
i långa vackra rader och om det åter inte görs 
så åtminstone stapplande dikter från inkrökta 
pojkrum, och den sortens texter får du när du vill

Och om du skulle tröttna så får du ändå 
tusen till för det är så poetjävlar fungerar
det är på det viset våra hjärtan pumpar fram 
det trista liv vi inte riktigt orkar med att leva 

Nej, Star, jag tänker inte trötta dig med
legioner av krystade formuleringar om
det som är om mig och mitt
-
men jag vill möjligen att du ska veta
att jag är glad att du finns kvar
och om du vill så håll dig gärna kvar
ännu ett tag i dessa kvarter av
betong och sällsamt stål, om du
vill så lys med dina sommarsteg
på vägarna vi delar ännu några dagar
-
det är väl allt jag någonsin
tänker be dig om

Är det för mycket så säg till eller
flyg till nittio nya kontinenter
så fort du bara kan, gör så
som fåglarna av stjärnglas alltid gör
jag tänker ändå att jag inte ska
säga någonting, jag tänker ändå
att du är av ett helt annat slag
än det som jag nu utgör

Så Star

Det gör mig ingenting att
du måste vara ljusår efter ljusår
ifrån det liv jag lever, allt sådant
vilar inom universums stilla lagar
men poetjävel är jag och poetjävel
kommer jag förbli och som en sådan
vill jag skildra ditt och andra stjärnors liv
steg för steg, vingslag efter diamantspritt
vingslag, utan paus eller annat uppehåll

Jag hoppas att du tål det