Okej nu.

Kom Ginsberg
Lägg dig i min mun

Skjut mig om jag

säger något i stil

med att livet inte duger

ge mig tystnad och
stillhet det 'r inte jag

det är inte min

riktiga stil

Jag vill gå runt på

förvirrade gator hitta en basrytm

av dunkande trummor som berättar

stories om ett äkta liv om en tillvaro

som inte ser sig i spegeln

och ångrar sig ideligen

en gång stod jag på en scen och

en full man sa till mig tre gånger

intensivt ioch nära att jag var

punk, punk på riktigt ta vara på

det grabbjävel det kommer bli

grymt jag lovar

Ginsberg kom och

lägg dig i min mun

jag ställer ings frågor

gör vad du vill och få mig

mer levande än ljuset utanför

som ser ut som m¨nen men är

frekkin not jkag vet sällan vad

jag gör men vad i helvete

spekar det för roll de som

vet vad de gör somnar

om kvälen i ren tristess

satt en gång i ett klassrum och

såg en film om dina unga år någon

tog fram en hink vin och vi drack

som för att fira dig i kontrast mot

mitt vanliga liv ville jag gråta men

så såg jag att det regnade glitter

utanför mitt vanliga fönster kanske

det var gud som sa förlåt kanske det

var charles frekkin darwin som sa

meh ursäkta eller bara mina drömmar

Ginsberg Kom din fegis jag har

skrivit den här dikten tusen gånger

sen jag såg den i min ungdoms

diktböcker lägg dig i min mun och

knulla allt du ser jag ska försöka

att inte bry mig för trots allt

jag behöver mänsterbrytande

livsstilar jag behöver något som

dövar det som jag har förlorat

hål smärtar märker jag tomheten

kastar sig över själen man har och gör

något annat med det döden kommer

vara exakt sådan en tomhet som

bara grinar det skrämmer mig som

helvete men min enda lösning

är inte att be längre utan att

fråga dig om lov om du

eller någon himla annan

kan göra mig tjänsten

att lägga sig tillrätta

i min mun få mig på

något sätt att hålla

käften

Pausering

Mitt liv är meningslöst. Gör det något?

Nä.

Jag kommer aldrig bli Zlatan, jag kommer aldrig bli Tomas Bodström, jag kommer inte ens bli Markus Larsson. Ibland stör det mig. En gång i tiden var jag främst i ledet. en gång var jag tretton med MVG i allt som var väsentligt, med människor som bad för mig och såg att något stort var i görningen. Som de sa. En gång var bara himlen min begärnsning, eller snarare mitt mål och jag minns att jag kände fartvinden. Doften av förväntmingar. Att det här skulle bli kul.

Sommarlovets första dag 2003, året då allt började, var jag hemma hos mirmor och tog årets första sköna bad. I solen efteråt tänkte jag: men jag är ju nöjd med det här. Vart äär det tänkt att jag ska? Jag vill inte anstränga mig för något som är större än detta, faktiskt inte. Okej, jag vill faktiskt se det Europa jag så ofta läst om. det är en dröm så likt ett krav det kan bli, och jag vill, likt Henning mankells romanfigur, få se en naken kvinna i realiteten bara till för mig. får jag det är jag ju ärligt talat nöjd.

Så svindlade livet förbi. Sitter här och det är snart nio otroliga år sen jag tänkte de lillgamla tankarna. Nio år av meningslösa dagar och fabulöst fantastiskt vackert liv. Jag är berusad nu, men vad gör det, jag vet att det är mina ärliga tankar även som nykter. så många människor, så många märkliga upplevelser. Så mycket framgång, så många otroliga nederlag. Rikt.

Vi skriver 2012 och jag vet inte vad som väntar. Jag kommer troligen flytta för första gången, ja kommer hoppningsvis syssla med något utanför Göteborg till hösten. Jag lämnar mitt gamla liv bit för bit, tar med mig de posituva bitarna för att skapa någonting nytt. Jag längtar efter att få se det vackert,. Längtar efter att få bjuda in någon: Petra, Sara, Hanna och att de ska kunna notera att det faktiskt duger åt dem också.

Mitt bagage är en salig sörja av ont och gott. Jag var en gång på väg mot himlen, men hamnade i någon slags trädtopp, jag är förvisso på väg ner dessutom, men mitt strålande leende finns kvar. så många romaner i mitt blod. Den känslan liksom.

Livet är inte slut.
Tack.

Hur var ditt nyår?

Tackar som frågar.

Ganska förjävligt faktiskt. Nyårsdagen var helt okej, förlorar i dominion hemma hos nils och ser en förvirrande Percy Tårar framåt eftermiddagen innan vi drar oss mot operan för att åse fyrverkerierna. Som symptomatiskt för hur kvällen senare skulle bli syns allting bara som dånande ljusblixtar bakom den den alldeles igendimmade hamnhimlen. Fullkomligt bortkastat, vilket är väldigt synd, för jag älskar fyrverkeri-traditionen. Tycker det kan vara oerhört vackert.

Likadant vid tolvslaget senare. Som liten älskade jag att stå ute på gården och insupa smällarna och allting så nära som det bara gick. Nu stod vi längst uppe i ett unket hyreshus' trappuppgång och ser mer av våra egna reflektioner än några egentliga fyrverkerier. Svepte mitt champagne-glas, skällde ut en barnslig Jesper och mådde mer miserabelt än vad som är okej att inleda året med.

Det borde vara de människor jag är allra tryggast med som var där. Idel FV-ledare med deras respektive liksom, men en person förstörde återigen precis allting. Hon var med vid förra nyår också, men franmförallt hon var med under tre av mina svåraste gymnasieår. Då var hon den enskilt viktigaste personen efter att jag kraschat 2007. Nu är hon ett cyniskt monster som är kall som en död fisk gentemot mig och jag kan för mitt förlorade liv inte förstå vad det är jag har gjort mot henne. Eller vad hon har gjort som förändrat henne så. Hon som var den gladaste, närmast babbliga personen som fanns när jag kände henne. Nu är hon en instängd mussla som verkar sårad av min existens, men hon säger ingenting pom vad det skulle vara. Allt är alltid status quo mellan oss och det är ett förhatligt läge. Det är icke-existerande och varje gång jag måste umgäs närmre med henne mår jag dåligt. Hela min negativa gymnasietid återvänder, men utan några sköldar som kan skydda. Hon var ju en sådan. Liksom. Vad skyddar man sig med när det är ens försvar som är det som anfaller? Den grejen.

Jag är också för feg för att göra något åt det. Det har varit såhär sen 2008, hon har varit Bernhards flickvän hela tiden och Bernhard är min vän, men det har gått för lång tid upplever jag det som för att kunna ta upp det på något sätt som helst. Jag är förvisso feg, men jag tror fortfarande att det är försent.

Så under kvällen sitter jag där, med ölernas åtgång mer och mer tystlåten och butter. De andra leker charader och håller på, men stämningen är i mina ögon alltid lite ansträngd. Min syster mår inget bra, hon är där men är inte närvarande. Hon sover mot Jespers axel och han själv är inte heller så som jag vill ha honom. Ingen är riktigt det. Det här är mina närmsta vänner, men ju längre kvällen blir desto mer vill jag be dem, eller antagligen allra helst jag själv, fara åt helvete. Vi pratar förvisso om relevanta saker ibland. Om 2012 och att jag förmodligen kommer lämna stan mot hösten. England eller Kungälv och ju mer vi pratar inser jag att vilken plats som helst kommer duga, bara jag inte är kvar i samma hjulspår som alltid när nästa varv börjar. Jag måste ifrån den här stan som börjar likna ett dejá-vú- sammelsurium av slingriga livsvarianter som avlöst varandra utan att ge mig någon andningspaus eller möjligheten att urskilja avgränsningarna. Så många människor som kommit hit och lämnat och jag har alltid stannat kvar, uppenbarligen ständigt svårare att förstå vad det är jag egentligen ska göra här. Jag kommer lämna. Eller riskera att drunkna helt och hållet.

Vid tre var kvälen slut, jag är den ende som inte bor centralt och fick skynda för att hinna med att ta sista bussen hem. Den gick inte.Tre timmar senare är jag hemma efter att ha gått från vasaplatsen. Dyblöt, fast ändå uppiggad. Promenaden hem var det roligaste under hela kvällen. Säger någonting om någonting, men det var trots allt fint. Alla platser i Göteborg är en inristning av mitt liv, det är att gå och botanisera bland sina minnen att gå där ensam framemot småtimmarna. Tillochmed cykelvägen vid järnbrott är fylld med människor och händelser. Det är fint i sin enkelhet, men jag måste härifrån. Varje gång jag faller blir minnena ett vapen mot mig, något som binder mig och gör mig olyklig. Nästa gång det händer kan hela tiden bli det allra sista.

Jag kom följdaktligen in i det här året extremt ovillig till allting. Jag vill inte riktigt ha det, men antar att man måste ha att göra med det om man ändå ska vara här omkring och skrota. Kanske kommer finnas några stunder man klarar av att tycka om. Om sex månader är det sommar igen, så att säga.

Skål och välkomna!