imorgon en annan dag, imorgon en annan tid jag är inte rädd men jag flyr i ultrapid längs de svarta skogarna jag r inte rädd men det kommer en dag då naturen kräver hämnd
då är inte jag här
vi har varit här sen någon gång innan 1977 och jag säger dig mycket har ändrats var inte som förfärliga fåglar när natten går förbi det är bara dumungar och duchuvuden som blir skrämda för ens egen skugga darling babyton du måste förstå att inget är värt mer än ett högt huvud bred bröstkorg och en smäll i fundamentet på alla fienderdu hittar
paus i akten, långsam taktövning hos de som sover själv vet jag inte vart jag hamnar och förvuirring är mitt ledord men det ska du veta att när jag sover så sover jag djupt det är bara det att adrenalinet får mitt blod att koka och om du trodde att jag skulle bli verklig en dag så är det inte riktigt sant jag vill vara ett geni sannerligen jag vill vara en mozart in disguise och om morgonen när du jagar ur mig ur din bädd ska du till slut sytå förundrad täka vem fan var den karln
kausaliteten går alltid över när man minst anar det och om jag dricker äöl med mina fulla bänner kommer ingen klaga på mig samtidogt vill jag ju berätta o mina pjäsanalyser jag vuill hävda ur fantastiskt bra och just genial jag är och jag vill att du ska lyssna
så lyssna då!
lördag 15 oktober 2011
fredag 14 oktober 2011
En sak till
Tänkte säga en sak. Jag vet inte om någon någonsin kommer lära känna mig ordentligt här inne, men jag tror jag struntar i det. Jag är här nu och ni borde få veta det. Inte så vacker kanske. Vi är ju inte det vi. Inte med särskilt mycket flärd heller, men vi lever och är till och jag finner mycket i den här världen och det ni håller på medsom mycket intressant.
Jag ser ju er. Ser er gå omkring med portföljer och sminkväskor, ser er med tjocka glasögon och er med blonderat hår fast erat mjukorangea är mycjet finare. Ibland skrattar ni och det är fint. Om nätterna garvar ni så att ni kiknar ibland. Det låter lite otäckt, nästan som om ni vore stora bergstroll som ramlat ut till människornas värld och fått för sig att allting här är oerhört komiskt. Jag vet inte. Jag hoppas ni inte mår dåligt av att skratta på det viset.
Men mest går ni, fram och tillbaka som om ni vore på väg till något mycket viktigt, men har glömt var någonstans detta viktiga skulle hända. Jag har varm choklad med mig när jag tittar på er, den smakar varmt och sött och på lördagar har jag grädde i och då känner jag mig som i himlen en liten stund. tycker om min fönsterkarm, jag har en liten elefant längst ut till vänster som ler och suger på sin snabel. Han är inte så stor än, men han är söt och när han är glad är han det roligaste jag vet om. När ni sover, eller av andra anledningar är borta, tittar jag på mitt träd som har vuxit iutanför mitt fönster ända sen jag föddes. Det är ganska stort nu, och har börjat få en ganska höggradig attityd tycker jag, men om våren är det fortfarande fantastiskt vackert och om hösten så kommer den med öpplen som den tycker jag borde smaka på. Det gör jag fast jag tycker det smakar alldeles för surt, för det mesta.
Tycker mer om söta äpplen.
Jag tänker ibland att ni borde komma in hit. Någon av er borde se att jag sitter här och tittar. Kanske blir ni skrämda av mig och mitt utseende. Jag vet inte om jag passar in, men ni har samtidigt vant er vid hiphopare, så jag borde inte se så otroligt konstig ut. det borde i alla fall gå att vänja sig. Jag tror det är ganska hemtrevligt härinne. Lite omöblerat för de flestas smak kanske. Jag har mest det viktigaste. En potatiskällare, ett skrivbord med en stol och så min säng. Mina böcker har jag både i sängen och på skrivbordet. Lite varstans. Fönstret har jag också förstås, men det är väl inte en möbel? Vet inte så noga, det där med ord är lite konstigt.
Hursom, jag sover väldigt lite. Jag tycker det är lite oskönt. Ni vet, precis innan man somnar känner man sig alltid så vilsen. Man är precis på väg att drömma, eller något ditåt och så plötsligt vet man inte vem man är eller var man är eller någonting. När det händer blir jag alltid så rädd och så kan jag inte riktigt somna om. Då kryper jag in under min säng och låtsas som jag är alldeles enmsam i hela den här världen. Jag har gömt lite kakor där som jag mumsar på om det skulle behövas och så läser jag lite. Till slut blir jag så hemmatrygg i bokstäverna att jag inte bryr mig om vem eller var jag är och då kan jag somna.
Att vakna under sängen är lite förvirrande, men inte så värst, och sen sätter jag mig i fönstret igen och tittar på er.
Vi syns.
Jag ser ju er. Ser er gå omkring med portföljer och sminkväskor, ser er med tjocka glasögon och er med blonderat hår fast erat mjukorangea är mycjet finare. Ibland skrattar ni och det är fint. Om nätterna garvar ni så att ni kiknar ibland. Det låter lite otäckt, nästan som om ni vore stora bergstroll som ramlat ut till människornas värld och fått för sig att allting här är oerhört komiskt. Jag vet inte. Jag hoppas ni inte mår dåligt av att skratta på det viset.
Men mest går ni, fram och tillbaka som om ni vore på väg till något mycket viktigt, men har glömt var någonstans detta viktiga skulle hända. Jag har varm choklad med mig när jag tittar på er, den smakar varmt och sött och på lördagar har jag grädde i och då känner jag mig som i himlen en liten stund. tycker om min fönsterkarm, jag har en liten elefant längst ut till vänster som ler och suger på sin snabel. Han är inte så stor än, men han är söt och när han är glad är han det roligaste jag vet om. När ni sover, eller av andra anledningar är borta, tittar jag på mitt träd som har vuxit iutanför mitt fönster ända sen jag föddes. Det är ganska stort nu, och har börjat få en ganska höggradig attityd tycker jag, men om våren är det fortfarande fantastiskt vackert och om hösten så kommer den med öpplen som den tycker jag borde smaka på. Det gör jag fast jag tycker det smakar alldeles för surt, för det mesta.
Tycker mer om söta äpplen.
Jag tänker ibland att ni borde komma in hit. Någon av er borde se att jag sitter här och tittar. Kanske blir ni skrämda av mig och mitt utseende. Jag vet inte om jag passar in, men ni har samtidigt vant er vid hiphopare, så jag borde inte se så otroligt konstig ut. det borde i alla fall gå att vänja sig. Jag tror det är ganska hemtrevligt härinne. Lite omöblerat för de flestas smak kanske. Jag har mest det viktigaste. En potatiskällare, ett skrivbord med en stol och så min säng. Mina böcker har jag både i sängen och på skrivbordet. Lite varstans. Fönstret har jag också förstås, men det är väl inte en möbel? Vet inte så noga, det där med ord är lite konstigt.
Hursom, jag sover väldigt lite. Jag tycker det är lite oskönt. Ni vet, precis innan man somnar känner man sig alltid så vilsen. Man är precis på väg att drömma, eller något ditåt och så plötsligt vet man inte vem man är eller var man är eller någonting. När det händer blir jag alltid så rädd och så kan jag inte riktigt somna om. Då kryper jag in under min säng och låtsas som jag är alldeles enmsam i hela den här världen. Jag har gömt lite kakor där som jag mumsar på om det skulle behövas och så läser jag lite. Till slut blir jag så hemmatrygg i bokstäverna att jag inte bryr mig om vem eller var jag är och då kan jag somna.
Att vakna under sängen är lite förvirrande, men inte så värst, och sen sätter jag mig i fönstret igen och tittar på er.
Vi syns.
torsdag 13 oktober 2011
Ta av dig dina ögon
Jag är trött på att det är så jobbigt att inte höra av dig.
Och om några dagar kommer jag inte veta vem det är jag egentligen menar.
Och om några dagar kommer jag inte veta vem det är jag egentligen menar.
tisdag 11 oktober 2011
When We Won
Fördröjer mina plikter och fasar ännu en gång inför att somna till att vakna.
Skickar ett underligt sms som svar på ett fint och får ett leende till svar. Jag har aldrig känt såhär. Jag har aldrig träffat någon i levande livet som på en månad kunnat få mig att känna mig så bekväm, glad och ledig att jag kunnat berätta både smått och stort om min själs vindlingar utan att det är särskilt konstigt. Det är så enkelt, det är så kul att vara med henne att jag hamnar här utan att riktigt kunna göra något åt det.
Förälskad? Kär?
Näpp!
Det är det som är grejen ser du. Om jag hade fallit i den mallen hade det varit bekant, men det är ju inte så. Kan inte vara så. Jag berättade på vår första utekväll att jag inte kan med förhållanden just nu, att hur less på singelismen jag än blir så kan jag inte plocka upp någon annan in i min slingriga livsfärd. Funkar inte så och det var fullkomligt sant. Det är fortfarande så om jag hade träffat E-L sårbar och längtandes efter mig i all sin glans så hade jag tackat nej. Det här är inget liv att hoppa upp på. Jag måste få väck min vilsenhet och min ständiga enkelförvirring innan vi diskuterar någonting alls. Måste ner tio kilo. Sådant. Sen kan vi snacka, men innan inte ens ett litet kommatecken till att jag skulle försöka mig på att vinna över någon annan nu. Lovar att det är så.
Dessutom är jag urlakad och trött på det här livet. Känsloströmningar känns inte så mycket och ofta visar sig min glädje över P bara som ett trött och flyktigt leende. Jag är mycket tacksam över att hon finns i mitt liv just nu, på vilken nivå det än må vara idag till imorgon, men jag är varken förälskad eller kär och kommer inte kunna vara det förrän Hamlet-känslan avtar.
Vi är dessutom klasskamrater om ovan skulle ändras. Shouldn't be partners in other ways, no-op.
Dessutom kan jag inte formulera vad jag skulle tycka om med henne mer än att hon är snygg, glad och rolig. Jag är tacksam att hon bekräftar mig en stund nu. Det är förvisso rätt otroligt att någon så underbart fantastisk som hon uppger sig ha tid att göra det, men jag dör inte om hon försvinner. Älskar henne inte.
Vill aldrig älska någon igen. Tror jag skulle stryka med på riktigt nästa gång någon sådan försvinner från mig.
Skickar ett underligt sms som svar på ett fint och får ett leende till svar. Jag har aldrig känt såhär. Jag har aldrig träffat någon i levande livet som på en månad kunnat få mig att känna mig så bekväm, glad och ledig att jag kunnat berätta både smått och stort om min själs vindlingar utan att det är särskilt konstigt. Det är så enkelt, det är så kul att vara med henne att jag hamnar här utan att riktigt kunna göra något åt det.
Förälskad? Kär?
Näpp!
Det är det som är grejen ser du. Om jag hade fallit i den mallen hade det varit bekant, men det är ju inte så. Kan inte vara så. Jag berättade på vår första utekväll att jag inte kan med förhållanden just nu, att hur less på singelismen jag än blir så kan jag inte plocka upp någon annan in i min slingriga livsfärd. Funkar inte så och det var fullkomligt sant. Det är fortfarande så om jag hade träffat E-L sårbar och längtandes efter mig i all sin glans så hade jag tackat nej. Det här är inget liv att hoppa upp på. Jag måste få väck min vilsenhet och min ständiga enkelförvirring innan vi diskuterar någonting alls. Måste ner tio kilo. Sådant. Sen kan vi snacka, men innan inte ens ett litet kommatecken till att jag skulle försöka mig på att vinna över någon annan nu. Lovar att det är så.
Dessutom är jag urlakad och trött på det här livet. Känsloströmningar känns inte så mycket och ofta visar sig min glädje över P bara som ett trött och flyktigt leende. Jag är mycket tacksam över att hon finns i mitt liv just nu, på vilken nivå det än må vara idag till imorgon, men jag är varken förälskad eller kär och kommer inte kunna vara det förrän Hamlet-känslan avtar.
Vi är dessutom klasskamrater om ovan skulle ändras. Shouldn't be partners in other ways, no-op.
Dessutom kan jag inte formulera vad jag skulle tycka om med henne mer än att hon är snygg, glad och rolig. Jag är tacksam att hon bekräftar mig en stund nu. Det är förvisso rätt otroligt att någon så underbart fantastisk som hon uppger sig ha tid att göra det, men jag dör inte om hon försvinner. Älskar henne inte.
Vill aldrig älska någon igen. Tror jag skulle stryka med på riktigt nästa gång någon sådan försvinner från mig.
måndag 10 oktober 2011
Alltså det här med trötthet
kan bli så trött på dagarna
som bara går och går och
aldrig kommer fram till
varken dörr eller avslut
blir i samma veva
trött på mig och min
externa velighet som får mina
drömmaratt klättra på väggarna,
mina väggar att bryta sig ut och
jetskejta ner för avenyn och
lavinbranterna sökandes efter
ett störreäventyr eller bara
något roligare än valium
med chokladsås alltså
jag vet inte
jag ser
bara
stjärnorna
i himlen stirra på mig
säkerttycker de att jag
underpresterar de också
ser bara bilarna
som inte orkar vara
något annat än miljöfarliga
monster vidunder från
helvetets avgrund är de
ja i alla fall om du frågar
en 1600-talspräst eller varför
inte valfri miljöpartist
nej
jag vet
verkligen inte
dagarna bara strömmar nerför mina kinder
som om de hade fasligt bråttom någonstans
och ibland tänker jag
om om inte
hade varit om
vad hade vi sagt
då när vi ville prata
över händelser som
kunde ha varit?
jag menar allt kunde
ju ha varit som en megaartad
explosion av lycka, bara genomtrevligt
alltihop eller så kunde jag ha varit
rik snygg
trevlig
tvåhändad
vanlig
hade sjutton i mig inte
varit så oerhört orealistiskt
men nej det är
här vi hamnar mitt
bland oförmågan att
prestera som andra och
med för mycket skäggstrån
på hakan men med mentaliteten att
inte göra ett skit åt något så
de fåra kvar där
det här med trötthet alltså
så lätt att söka fly
ifrån ändå så kramgo när
ingenting fungerar
så lätt att känna som
ett elixir genom kroppen
ner längs med fibrerna till
de yttersta tånaglarna och
upp igen till mitt såriga hårfäste
och ju mer man flyr från sin trötthet
sömnad och sitt inre rytmkaos desto mer i
nsyltad i dess affärer blir man tills ens
enda val är sömnen och det är väl okej så
nen jag avskyr att vakna
avskyr det blekfeta ljuset från
oktobersolen, avskyr avtrycket av min
huvudform på kudden, avskyr konsistensen
av pungsvett emot kakelgolvet och så här
är det att alltid börja om att inte få känslan
och takten att gå åt samma håll och imorgon
är det banne mig samma sak om igen så då
tar vi väl det hela en gång till
det här med trötthet
det här med trötthet
det här med trötthet
kan bara gå och hänga sig eller så
kan jag dunka mitt huvud in i väggen
se mina vänner vara deprimerande och tjackglada
i flimmerdagar efter flimmerdagar efter varandra
jag kan försöka ge mitt strå till stacken eller bara
resa till bermuda och uruguay skicka ett vykort med ett
"heja"
kan för fan göra vad
jag vill i denna värld
men jag stannar vid att oroa
mig för vad fan andra ska tycka
"jag vet väl vad fan inte vad andra ska tycka"
och så gör vi samma sak som alla andra gör
och kanske skriver av oss i ilska innan
vi somnar så att vi inte gnisslar
sönder våra tänder i ilska
och så blir dagar till år
och åren till eoner och eoner
det vet ju alla att de bara
dansar när de är
fulla som as
som bara går och går och
aldrig kommer fram till
varken dörr eller avslut
blir i samma veva
trött på mig och min
externa velighet som får mina
drömmaratt klättra på väggarna,
mina väggar att bryta sig ut och
jetskejta ner för avenyn och
lavinbranterna sökandes efter
ett störreäventyr eller bara
något roligare än valium
med chokladsås alltså
jag vet inte
jag ser
bara
stjärnorna
i himlen stirra på mig
säkerttycker de att jag
underpresterar de också
ser bara bilarna
som inte orkar vara
något annat än miljöfarliga
monster vidunder från
helvetets avgrund är de
ja i alla fall om du frågar
en 1600-talspräst eller varför
inte valfri miljöpartist
nej
jag vet
verkligen inte
dagarna bara strömmar nerför mina kinder
som om de hade fasligt bråttom någonstans
och ibland tänker jag
om om inte
hade varit om
vad hade vi sagt
då när vi ville prata
över händelser som
kunde ha varit?
jag menar allt kunde
ju ha varit som en megaartad
explosion av lycka, bara genomtrevligt
alltihop eller så kunde jag ha varit
rik snygg
trevlig
tvåhändad
vanlig
hade sjutton i mig inte
varit så oerhört orealistiskt
men nej det är
här vi hamnar mitt
bland oförmågan att
prestera som andra och
med för mycket skäggstrån
på hakan men med mentaliteten att
inte göra ett skit åt något så
de fåra kvar där
det här med trötthet alltså
så lätt att söka fly
ifrån ändå så kramgo när
ingenting fungerar
så lätt att känna som
ett elixir genom kroppen
ner längs med fibrerna till
de yttersta tånaglarna och
upp igen till mitt såriga hårfäste
och ju mer man flyr från sin trötthet
sömnad och sitt inre rytmkaos desto mer i
nsyltad i dess affärer blir man tills ens
enda val är sömnen och det är väl okej så
nen jag avskyr att vakna
avskyr det blekfeta ljuset från
oktobersolen, avskyr avtrycket av min
huvudform på kudden, avskyr konsistensen
av pungsvett emot kakelgolvet och så här
är det att alltid börja om att inte få känslan
och takten att gå åt samma håll och imorgon
är det banne mig samma sak om igen så då
tar vi väl det hela en gång till
det här med trötthet
det här med trötthet
det här med trötthet
kan bara gå och hänga sig eller så
kan jag dunka mitt huvud in i väggen
se mina vänner vara deprimerande och tjackglada
i flimmerdagar efter flimmerdagar efter varandra
jag kan försöka ge mitt strå till stacken eller bara
resa till bermuda och uruguay skicka ett vykort med ett
"heja"
kan för fan göra vad
jag vill i denna värld
men jag stannar vid att oroa
mig för vad fan andra ska tycka
"jag vet väl vad fan inte vad andra ska tycka"
och så gör vi samma sak som alla andra gör
och kanske skriver av oss i ilska innan
vi somnar så att vi inte gnisslar
sönder våra tänder i ilska
och så blir dagar till år
och åren till eoner och eoner
det vet ju alla att de bara
dansar när de är
fulla som as
fredag 7 oktober 2011
Fri Dikt Sjunde i Tionde
skalar av mig den här känslan
skalar av allting tills inget
finns kvar förutom nattvaka och
öde tomgångsmelodier så skalar jag
av mig allting igen och ingenting
klarar av att förändras
jag har levt ett helt liv
och hamnat här ingenting är kvar
förutom minnen och omkonserverade drömmar
du har inte tillgång hit du har verkligen
inte tillgång till något av mig varken
känslor
bilder
siffrer
eller
ord
kommer du hit
kommer du inte se annat
än cellmassa och
elektriska signaler
så varför då så angelägen
fyra takter till och jag är fortfarande fast i en loop på rundgång
vi dansar mitt bland vargar och vampyrer jag slåss med en avhuggen
ficklampa och kantigheterna i natten tar mig i sidan ger mig smärta
i knä och handleder och det jag inte förstår ser du till att
banka i mig det jag inte klarar av får du åskådarna att skratta åt
vi är på en scen i dantes inferno och hundarna från bolognas katakomber
skriker brutto brutto
och det är ingen chans
att det är dig de menar
trots att du förvandlats
till en grotesk skådespekare
med vitmålade kinder och svartmålad mun
ögon gulglödande som spruckna eldflugor
du väser att jag är ett monster
trots att alla ser att det verkligen är
du
du du
men vem skulle tro mig
ja verkligen vem i helsefyr
skall tro mig nu
så är det någon form av nästa natt och jag åker runt
i en kraschad ferrari mellan utposterna letar efter
människor att säga förlåt till säga att jag förändrats
jag har skapats om till andra formationer
skaffat mig stadga
trygghet någon form av
mannamod jag har kanske
tillochmed blivit det vissa
kallar vuxen men det är stängt
överallt
ingen känner mig
jag känner plötligt att
det luktar pest i bilen
och efter fem
fasansfulla
sekunder
inser jag att det är mina kläder
som doftar nej det är tillochmed mitt
kött, blod och hudhölje som stinker och
utan att veta hur jag ska ta vägen över
någon ligger jag och mina drömmer parkerade
på botten av Donau och jag
skrubbar
skrubbar
skrubbar
men det enda som hörs är skratt.
onda skratt. och om igen är jag i ett
minderårigt rum där väggarna krymper
in i mina fötter. det är mer stökigt än
i helvetet och när jag andas yr dammet
i fyrkantiga formationer. Gud i Himlen säger
åt mig att städa, men när jag dammsuger öppnar
sig golvet och ut forsar blodet från de jag
mördat i mina fantasier och ingenting är sig
likt allting är exakt som det alltid varit
jag springer ut hamnar i en
vitsippsgränd där spelar sexton
finnar en folkvisa och dricker
sockerdricka mellan melodierna jag ger
dem en femkrona slåss med en poet
och sedan minns jag inget mer
än att jag skalar
skalar, skalar tills inget är kvar
utom kolatomer och ljudekon men så
är allt tillbaka på noll och
skrattet från vargdansen hoppar
framför mina ögon och jag skjuter
skjuter, skjuter mig själv
mitt forna liv och även dig
men dig missar jag
det sista jag ser
är att du styckar
tillreder och lagar
en fantastiskt god köttgryta
när jag frågar säger du bara
ät nu
som en duktig
liten gris
skalar av allting tills inget
finns kvar förutom nattvaka och
öde tomgångsmelodier så skalar jag
av mig allting igen och ingenting
klarar av att förändras
jag har levt ett helt liv
och hamnat här ingenting är kvar
förutom minnen och omkonserverade drömmar
du har inte tillgång hit du har verkligen
inte tillgång till något av mig varken
känslor
bilder
siffrer
eller
ord
kommer du hit
kommer du inte se annat
än cellmassa och
elektriska signaler
så varför då så angelägen
fyra takter till och jag är fortfarande fast i en loop på rundgång
vi dansar mitt bland vargar och vampyrer jag slåss med en avhuggen
ficklampa och kantigheterna i natten tar mig i sidan ger mig smärta
i knä och handleder och det jag inte förstår ser du till att
banka i mig det jag inte klarar av får du åskådarna att skratta åt
vi är på en scen i dantes inferno och hundarna från bolognas katakomber
skriker brutto brutto
och det är ingen chans
att det är dig de menar
trots att du förvandlats
till en grotesk skådespekare
med vitmålade kinder och svartmålad mun
ögon gulglödande som spruckna eldflugor
du väser att jag är ett monster
trots att alla ser att det verkligen är
du
du du
men vem skulle tro mig
ja verkligen vem i helsefyr
skall tro mig nu
så är det någon form av nästa natt och jag åker runt
i en kraschad ferrari mellan utposterna letar efter
människor att säga förlåt till säga att jag förändrats
jag har skapats om till andra formationer
skaffat mig stadga
trygghet någon form av
mannamod jag har kanske
tillochmed blivit det vissa
kallar vuxen men det är stängt
överallt
ingen känner mig
jag känner plötligt att
det luktar pest i bilen
och efter fem
fasansfulla
sekunder
inser jag att det är mina kläder
som doftar nej det är tillochmed mitt
kött, blod och hudhölje som stinker och
utan att veta hur jag ska ta vägen över
någon ligger jag och mina drömmer parkerade
på botten av Donau och jag
skrubbar
skrubbar
skrubbar
men det enda som hörs är skratt.
onda skratt. och om igen är jag i ett
minderårigt rum där väggarna krymper
in i mina fötter. det är mer stökigt än
i helvetet och när jag andas yr dammet
i fyrkantiga formationer. Gud i Himlen säger
åt mig att städa, men när jag dammsuger öppnar
sig golvet och ut forsar blodet från de jag
mördat i mina fantasier och ingenting är sig
likt allting är exakt som det alltid varit
jag springer ut hamnar i en
vitsippsgränd där spelar sexton
finnar en folkvisa och dricker
sockerdricka mellan melodierna jag ger
dem en femkrona slåss med en poet
och sedan minns jag inget mer
än att jag skalar
skalar, skalar tills inget är kvar
utom kolatomer och ljudekon men så
är allt tillbaka på noll och
skrattet från vargdansen hoppar
framför mina ögon och jag skjuter
skjuter, skjuter mig själv
mitt forna liv och även dig
men dig missar jag
det sista jag ser
är att du styckar
tillreder och lagar
en fantastiskt god köttgryta
när jag frågar säger du bara
ät nu
som en duktig
liten gris
7/10
If you
hurt my woman
I kill you
Seriously
I will do it
You better
take me
I won't cry
I can take a hit
even two if you're
able to
Seriously
Don't ever
touch anyone
I'm close to I
know you can't
think I know you
can't realise who
we are and why
we are here
But everytime you
approach me I feel
my fist in my pocket
as the rockets
feel the space I
don't know
just want to hit you
and hit you and hit you and hit you
Never touch
my woman
or anything
I'm close
Seriously
Won't
End
Well
Wont
End
Well
At
All
hurt my woman
I kill you
Seriously
I will do it
You better
take me
I won't cry
I can take a hit
even two if you're
able to
Seriously
Don't ever
touch anyone
I'm close to I
know you can't
think I know you
can't realise who
we are and why
we are here
But everytime you
approach me I feel
my fist in my pocket
as the rockets
feel the space I
don't know
just want to hit you
and hit you and hit you and hit you
Never touch
my woman
or anything
I'm close
Seriously
Won't
End
Well
Wont
End
Well
At
All
"Var det hon som du var otrogen mot!?"
Rouge.
Det jag ska skriva nu är bara ord, och jag vet det. de betyder i praktiken ingenting.,
Fortfarande, idag hände en väldigt allvarlig incident. Jag har aldrig varit så fly förbannad på någon som jag inte haft en intim relation till. Incidenten inkluderade dig och det fick mig att inse en sak. Jag skulle kunna sitta i ett tortyrfängelse i ett års tid, eller motsvarande eldprov, för att få mitt svek mot dig ogjort. Det betyder ingenting att jag vill det, men det är fortfarande så. Jag skulle kunna föra vadsomhelst för att få allt ogjort.
Jag har förlorat dig.
Jag saknar dig varje jävla dag.
Fin.
Det jag ska skriva nu är bara ord, och jag vet det. de betyder i praktiken ingenting.,
Fortfarande, idag hände en väldigt allvarlig incident. Jag har aldrig varit så fly förbannad på någon som jag inte haft en intim relation till. Incidenten inkluderade dig och det fick mig att inse en sak. Jag skulle kunna sitta i ett tortyrfängelse i ett års tid, eller motsvarande eldprov, för att få mitt svek mot dig ogjort. Det betyder ingenting att jag vill det, men det är fortfarande så. Jag skulle kunna föra vadsomhelst för att få allt ogjort.
Jag har förlorat dig.
Jag saknar dig varje jävla dag.
Fin.
onsdag 5 oktober 2011
jag kan dra mig själv
i smuts för dig kan omforma
hela min skepnaad säg vad
du vill ha och jag är där
redo som en barbapappa på
speed att bli dindanskdesignade
vattenkanna eller det där almträdet
i din barndsom drömmar jag vet att
jag inte ser ut mycket för världen
men jag försöker ett steg i taget
gå till en bättre människa till någon
dukanske möjligen kan falla kär i
eller helst bara vilja vara med lite
längre tid än det finns timmar på dygnet
typ
kanske är det snyggma jag behöver och då
är det säkert kört jag menar blir inte mer än
en och åttio lång blir inte mer än halvt okej
och halvt sladderberg hur jag än försöker och
jag försöker inte ens så mycket nu så det är väl
ingen riktig diskussion att tala om tack och hej du tar
nog esteban på vänstran eller kevin där ute på högra
sidan eller någon annan som får dig att knna dig riktigt
kvinna
så långt till varje horisont
och jag har väl sagt att jag slutat
bry mig ändå sitter jag på min kammare
och undrar hur man slutar att tänka på
personer har nog något med mig att göra
en rastlöshet i skosulan en kvarvarande
känsla av albumskap istället
för singelism jag tyckte om att
få vara något för någon annan
vara lite extra vänlig
få flytta ut egoismen
till skamvrån låta
kärleken
ta över
kanske räcker det som skäl
en afton i oktober jag behöver bara
få någon att vara sådär extra
puttinuttig mot fast jag behöver
inte vara puttinuttig
direkt men du vet lite
extra snäll lite extra
whatever you want i give
you in a windy second or
shorter than that if i
just are able too
det är egentligen allt jag beöver
inte smetig poetromantik kärlek jag
önskar inte sambaheta djurnätter inte ens
bridget jones- myskvällar framåt sentimman
jag vill bara få
ha ett jag vet att
du vet att jag känner
lite extra för dig- situation
sen vill jagbara ha ett ögonkast
ett leende en hinkmassa av
normalitet och sen får livet
bli vad det än så råkar bli
deal?
i smuts för dig kan omforma
hela min skepnaad säg vad
du vill ha och jag är där
redo som en barbapappa på
speed att bli dindanskdesignade
vattenkanna eller det där almträdet
i din barndsom drömmar jag vet att
jag inte ser ut mycket för världen
men jag försöker ett steg i taget
gå till en bättre människa till någon
dukanske möjligen kan falla kär i
eller helst bara vilja vara med lite
längre tid än det finns timmar på dygnet
typ
kanske är det snyggma jag behöver och då
är det säkert kört jag menar blir inte mer än
en och åttio lång blir inte mer än halvt okej
och halvt sladderberg hur jag än försöker och
jag försöker inte ens så mycket nu så det är väl
ingen riktig diskussion att tala om tack och hej du tar
nog esteban på vänstran eller kevin där ute på högra
sidan eller någon annan som får dig att knna dig riktigt
kvinna
så långt till varje horisont
och jag har väl sagt att jag slutat
bry mig ändå sitter jag på min kammare
och undrar hur man slutar att tänka på
personer har nog något med mig att göra
en rastlöshet i skosulan en kvarvarande
känsla av albumskap istället
för singelism jag tyckte om att
få vara något för någon annan
vara lite extra vänlig
få flytta ut egoismen
till skamvrån låta
kärleken
ta över
kanske räcker det som skäl
en afton i oktober jag behöver bara
få någon att vara sådär extra
puttinuttig mot fast jag behöver
inte vara puttinuttig
direkt men du vet lite
extra snäll lite extra
whatever you want i give
you in a windy second or
shorter than that if i
just are able too
det är egentligen allt jag beöver
inte smetig poetromantik kärlek jag
önskar inte sambaheta djurnätter inte ens
bridget jones- myskvällar framåt sentimman
jag vill bara få
ha ett jag vet att
du vet att jag känner
lite extra för dig- situation
sen vill jagbara ha ett ögonkast
ett leende en hinkmassa av
normalitet och sen får livet
bli vad det än så råkar bli
deal?
tisdag 4 oktober 2011
Den fulla skådespelaren som inte kunde sluta spele
Hundra ögons glimrande ljus emot honom
Spotlighten som en sol över hans anlete
Scenen som en ändlös värld där
allt han tar vid skapar fragment
till en annan sorts värld
Hundra klichéer till och alla ser
att det inte är så längre
inte för honom, nej, den gamla mannen
med fläskig dubbelhaka och rödlätt skinn
vet inte vad han gör uppe på scen
han minns sina repliker, ja han levererar dem
med stringens och viss glampur ännu, men något är fel
han flackar med blicken, stapplar med sina torra fötter
för att få tag på marken som skiftar runt honom pjäsen
darrar där han går medspelarna förstår rakt ingenting och
publiken undrar stilla vad som händer
den gamle mannen har varit här hela sitt liv
så länge att livet utanför blivit
stelt och förvridet, ett märkligt skuggsubstitut till
det som sker inom teaterns fyra väggar men på vägen av succéer
och tragglnde långrep har något hänt även här har dagarna blivit
träigare och fått bismak av antimagi
mannen har inte accepterat de första små tecknen
utan bara kört förbi i ångerna av Shakespeare
Brecht och Peter Weiss och utan att riktigt se
när det hände, kom livet förbi gav honom
en dragkyss och så var det bara
han och tristessen kvar
Mannen står nu på scenen i en långtravande
monolog om ingenting och allt han svamlar fram
orden i rätt ordning men hans kropp är felställd
hans tankar redan i himlen eller på en parkbänk utanför
Uppsala han vill inte mer, han forcerar fram orden
snabbt som ett hamrande februariregn kör han genom scenernas
peripeti och landar tungt i backstagesoffan efteråt.
Det var väl ingen som märkte något?
Det var väl alldeles som vanligt?
Kamske tillochmed en aning mer känsla än vid
debuten för trettio år sen nu?
Rutin, min gode man
kan man inte ta för givet.
Ånej.
Mannen hamnar till slut framför
parkbänken invid Uppsala och spelar
där fortfarande sina roller med samma frenesi.
Nu är det inga ögon som glimrar, där är det ingen
spotlight som lyser, men scenens magi finns ännu där.
Betydligt tristare och ändlöst mycket fulare
men mannen med sina plufsiga
kläder och illasittande kropp
gör om sina nummer
om och om igen.
När inte människorna lyssnar
finns det hundar och fåglar och när
de också tröttnar stannar
han till vid stenarna ger dem
Hamlets monolog om och om igen
tills de kan den lika bra
som de någonsin har kunnat
lovsången till Gud.
Spotlighten som en sol över hans anlete
Scenen som en ändlös värld där
allt han tar vid skapar fragment
till en annan sorts värld
Hundra klichéer till och alla ser
att det inte är så längre
inte för honom, nej, den gamla mannen
med fläskig dubbelhaka och rödlätt skinn
vet inte vad han gör uppe på scen
han minns sina repliker, ja han levererar dem
med stringens och viss glampur ännu, men något är fel
han flackar med blicken, stapplar med sina torra fötter
för att få tag på marken som skiftar runt honom pjäsen
darrar där han går medspelarna förstår rakt ingenting och
publiken undrar stilla vad som händer
den gamle mannen har varit här hela sitt liv
så länge att livet utanför blivit
stelt och förvridet, ett märkligt skuggsubstitut till
det som sker inom teaterns fyra väggar men på vägen av succéer
och tragglnde långrep har något hänt även här har dagarna blivit
träigare och fått bismak av antimagi
mannen har inte accepterat de första små tecknen
utan bara kört förbi i ångerna av Shakespeare
Brecht och Peter Weiss och utan att riktigt se
när det hände, kom livet förbi gav honom
en dragkyss och så var det bara
han och tristessen kvar
Mannen står nu på scenen i en långtravande
monolog om ingenting och allt han svamlar fram
orden i rätt ordning men hans kropp är felställd
hans tankar redan i himlen eller på en parkbänk utanför
Uppsala han vill inte mer, han forcerar fram orden
snabbt som ett hamrande februariregn kör han genom scenernas
peripeti och landar tungt i backstagesoffan efteråt.
Det var väl ingen som märkte något?
Det var väl alldeles som vanligt?
Kamske tillochmed en aning mer känsla än vid
debuten för trettio år sen nu?
Rutin, min gode man
kan man inte ta för givet.
Ånej.
Mannen hamnar till slut framför
parkbänken invid Uppsala och spelar
där fortfarande sina roller med samma frenesi.
Nu är det inga ögon som glimrar, där är det ingen
spotlight som lyser, men scenens magi finns ännu där.
Betydligt tristare och ändlöst mycket fulare
men mannen med sina plufsiga
kläder och illasittande kropp
gör om sina nummer
om och om igen.
När inte människorna lyssnar
finns det hundar och fåglar och när
de också tröttnar stannar
han till vid stenarna ger dem
Hamlets monolog om och om igen
tills de kan den lika bra
som de någonsin har kunnat
lovsången till Gud.
Om gentlemannadöden
Jag säger då det
Ibland är det enklare
Än man tror
(från början)
Jag skall aldrig någonsin bli någonting
Jag sitter vid skolans sandlådor
Bygger slott utav Grus
och Smutsigt Regnvatten Pojkarna
I Gatan Ovanför gör
sönder allt jag skapat innan
nästa dag ens huunnit starta
men jag skall aldrig bry mej
nej ännu en tisdagsmorgon tar
jag min hink och spade bygger
ännu en värld av prinsessor
och trollälvor målar ännu en aftonskog
av silver och skönsjungande metall må så
vara att Bill och Bull och
Jimmiie Åkesson kommer förbi igen
nästa dag då är inte jag kvar där
då ska jag vara på
helt nya äventyr
(än en gång)
Jag Säger Då Det
Det Är Sannerligen
Enklare Än Man Tror
Ibland
(och sen då)
ja, livet forsade över trottoarmyrer och
öde jaktmarker jag blev inte en sådan som följer
mönster om jag söker efter john så kommer
jag bara att snubbla nej jag tar
hellre mina steg på ett för andra
felaktigt sätt men som känns rätt
för mig än sen om man hamnar på guldkustens
östra havskant i ett försök att hitta världen
- hitta värdet i att leva i världen -
eller vad det är jag egentöigen försöker göra
jag försöker verkligen hitta meningen i dansen
valsen i den vanliga promenadtakten gudarna ska veta
hur ivrigt jag försöker men Bill och Bull
och Jimmie Åkesson fattar som vanligt
inte ett dugg
(och så tar vi det en
tredje gång... eller?)
JOMEN VISST
JAG SÄGER DÅ DET
DET ÄR VERKLIGEN
SÅ JÄVLA MYCKET
ENKLARE ÄN MAN TROR
IBLAND MER ÄN OFTA
(än sen då?)
Jo, för jag vet vad som förväntas av mig.
Bill och Bull och den fantastiskt vackra Jimmie Åkesson
berättar för mig dagligen. Det handlar om att vara en gentleman.
Det handlar om att göra rätt för sig.
Det handlar om att göra det man ska
svara upp för kraven som en man
som en svensk som en katt med
svansen kvar och om du icke klarar detta
är du icke heller värdig och ska
inte vara så som vi.
självklart lätt att ignorera om
bara inte hela världen vore fullständigt
nerklottrad av deras budskap.
Alltid ska man duiga
alltid vara korrekt
och så som alla andra är
såna som jag
pelle svanslös och
Abdullah Mogashu klarar inte
riktigt av det
Vi blir svarslösa
lite tveksamma och sen
går vi antagligen åt något
helt annat håll kanske upp mot
taken för att sjunga mot månen kanske
mot gatan för en bit tjack och ett
sjysst rånmord eller bara ut mot
poesins slaktmarker för att ta
död på den jävla gentlemannen
som alla verkar älska
men som ingen riktigt
bryr sig om
så jo, min kära
insidevoice
"Det är verkligen enklare
än man tror att bara skita i allt
och gå åt ett helt annat håll döda
gentlemannanen i sig bara man
vet vad man gör och någorlunda
varför så går det faktiskt
hyggligt bra"
vill jag tro
Ibland är det enklare
Än man tror
(från början)
Jag skall aldrig någonsin bli någonting
Jag sitter vid skolans sandlådor
Bygger slott utav Grus
och Smutsigt Regnvatten Pojkarna
I Gatan Ovanför gör
sönder allt jag skapat innan
nästa dag ens huunnit starta
men jag skall aldrig bry mej
nej ännu en tisdagsmorgon tar
jag min hink och spade bygger
ännu en värld av prinsessor
och trollälvor målar ännu en aftonskog
av silver och skönsjungande metall må så
vara att Bill och Bull och
Jimmiie Åkesson kommer förbi igen
nästa dag då är inte jag kvar där
då ska jag vara på
helt nya äventyr
(än en gång)
Jag Säger Då Det
Det Är Sannerligen
Enklare Än Man Tror
Ibland
(och sen då)
ja, livet forsade över trottoarmyrer och
öde jaktmarker jag blev inte en sådan som följer
mönster om jag söker efter john så kommer
jag bara att snubbla nej jag tar
hellre mina steg på ett för andra
felaktigt sätt men som känns rätt
för mig än sen om man hamnar på guldkustens
östra havskant i ett försök att hitta världen
- hitta värdet i att leva i världen -
eller vad det är jag egentöigen försöker göra
jag försöker verkligen hitta meningen i dansen
valsen i den vanliga promenadtakten gudarna ska veta
hur ivrigt jag försöker men Bill och Bull
och Jimmie Åkesson fattar som vanligt
inte ett dugg
(och så tar vi det en
tredje gång... eller?)
JOMEN VISST
JAG SÄGER DÅ DET
DET ÄR VERKLIGEN
SÅ JÄVLA MYCKET
ENKLARE ÄN MAN TROR
IBLAND MER ÄN OFTA
(än sen då?)
Jo, för jag vet vad som förväntas av mig.
Bill och Bull och den fantastiskt vackra Jimmie Åkesson
berättar för mig dagligen. Det handlar om att vara en gentleman.
Det handlar om att göra rätt för sig.
Det handlar om att göra det man ska
svara upp för kraven som en man
som en svensk som en katt med
svansen kvar och om du icke klarar detta
är du icke heller värdig och ska
inte vara så som vi.
självklart lätt att ignorera om
bara inte hela världen vore fullständigt
nerklottrad av deras budskap.
Alltid ska man duiga
alltid vara korrekt
och så som alla andra är
såna som jag
pelle svanslös och
Abdullah Mogashu klarar inte
riktigt av det
Vi blir svarslösa
lite tveksamma och sen
går vi antagligen åt något
helt annat håll kanske upp mot
taken för att sjunga mot månen kanske
mot gatan för en bit tjack och ett
sjysst rånmord eller bara ut mot
poesins slaktmarker för att ta
död på den jävla gentlemannen
som alla verkar älska
men som ingen riktigt
bryr sig om
så jo, min kära
insidevoice
"Det är verkligen enklare
än man tror att bara skita i allt
och gå åt ett helt annat håll döda
gentlemannanen i sig bara man
vet vad man gör och någorlunda
varför så går det faktiskt
hyggligt bra"
vill jag tro
Hamlet
du måste nog
förstå en sak
jag vill inte leva
nej, det låter ganska
drastiskt jag vet som
att tacka nej till en gratis
festmåltid och samtidigt negligera
alla dem som ser något annat
än kalkblandning och blodceller i en
det är oförskämt det där med dödslängtan
faktiskt är det så och jag håller med
jag tycker exakt likadant själv och ändå
landar minatankar alltid in
i samma skeva fågelbo
jag vill ju faktiskt
inte vara kvar här ser
inte skälet förstår inte
varför kampen är nödvändig visst
finns det många skatter att njuta här
självklart ser jag himlen och hur
oändligt vackert solen brer ut sig
över horisonten jag ser verkligen en
ändlös vacker värld vart jag än
vänder mig
burkig och kantig javisst
förfärlig och brutal
onekligen men i allt det
absurda samtidigt
en skönhet fastnitad som
en signatur av granit
i marken jag ser verkligen
allt det men samtidigt
vad har det med mig att göra?
jag kom hit av en slump likt kal-el
från yttre rymden utan koll och
utan varning jag har ändå
lärt mig vad andra gör och
söker göra liknande
trots att det
ibland inte går
ibland bara verkar
fel och ytterligare
gånger helt enkelt
inte är jag
det är som något i mig inbillar sig
att han, hon, dennadär-detet har något
i sig som inte är av denna värld
är för god för stor
för mycket och det
måste bara vara fel
eller vad vet jag, men sannerligen
allt deta kan mycket väl bara vara
ett dataspel och om skymningen kan jag
gå ut till havsranden och fullständigt gapvråla
ATT NU ÄR
DET BANNE MIG
GAME OVER
HEAD CAPTAIN
TA MIG HÄRIFRÅN
FETGENAST HÖR DU
DET HÖR DU DET HÖR
DU DET HÖR DU DET
FUCKIN FUCKIN
HÖR DU DET
så händer ingenting och
min gudstro blir
ytterligare en
sandslipning mindre
nej, jag vill verkligen
inte leva mer jag vet visserligen
ingenting om döden mer än att den gör
ont i inledningsskedet men ibland tänker jag mig
att det är som att sitta ensam i en vingård i Toscana
icke-förståelsens tystnad
och sakra nalkas en skönhet som
man bara kan ana från ens torra
grundhorisont det kanske får vara så
en dag jag vet inte säkert
är det bara svart till slut
men ah
jag hittar fortfarande inga skäl att leva.
förstå en sak
jag vill inte leva
nej, det låter ganska
drastiskt jag vet som
att tacka nej till en gratis
festmåltid och samtidigt negligera
alla dem som ser något annat
än kalkblandning och blodceller i en
det är oförskämt det där med dödslängtan
faktiskt är det så och jag håller med
jag tycker exakt likadant själv och ändå
landar minatankar alltid in
i samma skeva fågelbo
jag vill ju faktiskt
inte vara kvar här ser
inte skälet förstår inte
varför kampen är nödvändig visst
finns det många skatter att njuta här
självklart ser jag himlen och hur
oändligt vackert solen brer ut sig
över horisonten jag ser verkligen en
ändlös vacker värld vart jag än
vänder mig
burkig och kantig javisst
förfärlig och brutal
onekligen men i allt det
absurda samtidigt
en skönhet fastnitad som
en signatur av granit
i marken jag ser verkligen
allt det men samtidigt
vad har det med mig att göra?
jag kom hit av en slump likt kal-el
från yttre rymden utan koll och
utan varning jag har ändå
lärt mig vad andra gör och
söker göra liknande
trots att det
ibland inte går
ibland bara verkar
fel och ytterligare
gånger helt enkelt
inte är jag
det är som något i mig inbillar sig
att han, hon, dennadär-detet har något
i sig som inte är av denna värld
är för god för stor
för mycket och det
måste bara vara fel
eller vad vet jag, men sannerligen
allt deta kan mycket väl bara vara
ett dataspel och om skymningen kan jag
gå ut till havsranden och fullständigt gapvråla
ATT NU ÄR
DET BANNE MIG
GAME OVER
HEAD CAPTAIN
TA MIG HÄRIFRÅN
FETGENAST HÖR DU
DET HÖR DU DET HÖR
DU DET HÖR DU DET
FUCKIN FUCKIN
HÖR DU DET
så händer ingenting och
min gudstro blir
ytterligare en
sandslipning mindre
nej, jag vill verkligen
inte leva mer jag vet visserligen
ingenting om döden mer än att den gör
ont i inledningsskedet men ibland tänker jag mig
att det är som att sitta ensam i en vingård i Toscana
icke-förståelsens tystnad
och sakra nalkas en skönhet som
man bara kan ana från ens torra
grundhorisont det kanske får vara så
en dag jag vet inte säkert
är det bara svart till slut
men ah
jag hittar fortfarande inga skäl att leva.
måndag 3 oktober 2011
Om Tålamod Och Annat
så var det där med tålamod också
tolerans med andra individer som
skär mot ens själva välvilja eller
kanske rent av mot ens mentala
hälsa ger en krupp eller omedelbart
inkursiva sinnesskakningar
såna där som helt enkelt är
för mycket eller möjligen
alldeles för lite allt för
konstnärliga eller bara för
politiska åt något eneverande håll för
kristna, för mycket veganism eller sådär
vänsteraktualiserat medvetna att man
varken ut in eller rakt framför
eller så är de
bara med i muf
så var det
det där med
att klara av
vardagen utan att ge denne
någon en verbal hårtork eller
sparka in knogarna i metallgolvet
av ineffektiv självbehärskning
gör ju ont i längden
samtidigt
vet inte hur det är med dig och
gelikar som dig men jag har
själv rätt svårt att stå ut med
något så bekant som mig själv har
rätt stora problem att orka med
min egen individ
när jag vaknar på morgon är det
mer ofta än sällan med en reaktion av
'vafaraos stövlar är det du igen, någon
måtta får det väl vara på hur mycket man ska
behöva dras med av alla sju miljarder
människor som finns på jorden så måste
jag vakna upp i den här skapelsen
Varje. Jävla. Gång'
och om kvällen närmast likadant
många gånger behöva somna in till tanken
'ja, men snälla, ge mig bara lite variation vilket
dumhuvud som helst skulle duga, låt mig vara george
w. bush, den förre påven eller jösse namn
Marcus Birro vadsomhelst inte bara detta
bedrövliga exemplar av just det
sju miljarder andra'
i det perspektivet blir såna fenomen som
egoism, narcissism och självförhärligande
rätt löjliga varför ska jag bry mig om att
just denna person ska vara så otroligt tillfreds
när lika gärna den, eller den, eller denna där
skulle kunna få min ömma omsorg varför
ja varför i jösse namn
blev min närmsta
tanke att just
Jag jämt ska
ha det bra?
så vaknar man upp än en gång och tänker att banne
mig idag ska jag få min beskärda del av ömhetsberömmelser
kärleksbetygelser och den lilla kakan av bekräftelse
från sextonåringen i hörnet som ska säga
fy fan vad jag är bra för det är jag ju
faktiskt om än kanske bara ibland
då och då
och liksom
det är ju okej
någon måste ju bry
sig om just dig om inte
just du själv kanske
ingen annan alls
i värsta fall
men ändå
nästa gång du känner
självhat om kvällen och
dålighårdaggerendåliglevdag
halv sju på morgonen så
tänk en smula på att den där
personen som penslat på för mycket
av sig själv i klassrummet eller tunnelbanan
kanske bara inte kan kanalisera bort självhatet
kanske inte kan hitta den knapp som får
'oss andra' att stänga av oss själva
och bli som vemsomhelst
det är ingen ursäkt för att vara störande
ochexempelvis jämt berätta om tapasens historia
eller orelaterat ställa frågor om Wolters
rävintresse men en förklaring är fortfarande
det att vi alla nog avskyr oss själva i lika delar
men vissa stackare är på något vis alltid kvar
i detta märkliga tillstånd av att vara
omringad av sig själv
eller vad det nu beror på
att andra är så annorlunda
fortfarande är det så att det finns
för mycket förakt och för lite tålamod
i vår kära värld vi måste lära oss
att leva med våra förbannade brister
vi måste hitta ett sätt att rulla med slagen
och må bra trots allt vad som än må hända
det är inte alltid lätt men vi
vet nog att det går
samtidigt, i all välmening, så är det
fortfarande helt okej att brista ut i
inkursiva sinnesskakningar över individer
som inte ens kan räcka upp handen innan de ska
vara idioter med räksallad i mungipan
men man kan alltid försöka
göra det med kärlek
tolerans med andra individer som
skär mot ens själva välvilja eller
kanske rent av mot ens mentala
hälsa ger en krupp eller omedelbart
inkursiva sinnesskakningar
såna där som helt enkelt är
för mycket eller möjligen
alldeles för lite allt för
konstnärliga eller bara för
politiska åt något eneverande håll för
kristna, för mycket veganism eller sådär
vänsteraktualiserat medvetna att man
varken ut in eller rakt framför
eller så är de
bara med i muf
så var det
det där med
att klara av
vardagen utan att ge denne
någon en verbal hårtork eller
sparka in knogarna i metallgolvet
av ineffektiv självbehärskning
gör ju ont i längden
samtidigt
vet inte hur det är med dig och
gelikar som dig men jag har
själv rätt svårt att stå ut med
något så bekant som mig själv har
rätt stora problem att orka med
min egen individ
när jag vaknar på morgon är det
mer ofta än sällan med en reaktion av
'vafaraos stövlar är det du igen, någon
måtta får det väl vara på hur mycket man ska
behöva dras med av alla sju miljarder
människor som finns på jorden så måste
jag vakna upp i den här skapelsen
Varje. Jävla. Gång'
och om kvällen närmast likadant
många gånger behöva somna in till tanken
'ja, men snälla, ge mig bara lite variation vilket
dumhuvud som helst skulle duga, låt mig vara george
w. bush, den förre påven eller jösse namn
Marcus Birro vadsomhelst inte bara detta
bedrövliga exemplar av just det
sju miljarder andra'
i det perspektivet blir såna fenomen som
egoism, narcissism och självförhärligande
rätt löjliga varför ska jag bry mig om att
just denna person ska vara så otroligt tillfreds
när lika gärna den, eller den, eller denna där
skulle kunna få min ömma omsorg varför
ja varför i jösse namn
blev min närmsta
tanke att just
Jag jämt ska
ha det bra?
så vaknar man upp än en gång och tänker att banne
mig idag ska jag få min beskärda del av ömhetsberömmelser
kärleksbetygelser och den lilla kakan av bekräftelse
från sextonåringen i hörnet som ska säga
fy fan vad jag är bra för det är jag ju
faktiskt om än kanske bara ibland
då och då
och liksom
det är ju okej
någon måste ju bry
sig om just dig om inte
just du själv kanske
ingen annan alls
i värsta fall
men ändå
nästa gång du känner
självhat om kvällen och
dålighårdaggerendåliglevdag
halv sju på morgonen så
tänk en smula på att den där
personen som penslat på för mycket
av sig själv i klassrummet eller tunnelbanan
kanske bara inte kan kanalisera bort självhatet
kanske inte kan hitta den knapp som får
'oss andra' att stänga av oss själva
och bli som vemsomhelst
det är ingen ursäkt för att vara störande
ochexempelvis jämt berätta om tapasens historia
eller orelaterat ställa frågor om Wolters
rävintresse men en förklaring är fortfarande
det att vi alla nog avskyr oss själva i lika delar
men vissa stackare är på något vis alltid kvar
i detta märkliga tillstånd av att vara
omringad av sig själv
eller vad det nu beror på
att andra är så annorlunda
fortfarande är det så att det finns
för mycket förakt och för lite tålamod
i vår kära värld vi måste lära oss
att leva med våra förbannade brister
vi måste hitta ett sätt att rulla med slagen
och må bra trots allt vad som än må hända
det är inte alltid lätt men vi
vet nog att det går
samtidigt, i all välmening, så är det
fortfarande helt okej att brista ut i
inkursiva sinnesskakningar över individer
som inte ens kan räcka upp handen innan de ska
vara idioter med räksallad i mungipan
men man kan alltid försöka
göra det med kärlek
söndag 2 oktober 2011
Vi går varthelst du vill
Så går vi igenom stadens innergator
kanske i en dröm, eventuellt i en närstående
framtid eller möjligen, möjligen
precis exakt nu och det är vackert
det är en skönhet som träffar och
slår ner mig i vartendaste andetag
jag vågar mig på
så vi låter oss gå
ett varv till studerar
ljusen från skyltfönstren
gatumusikernas melodier och de lätta
dofterna som berättar att sommaren
tar farväl och hösten säger hej
och du vet numer hur livrädd
jag kan vara för herr oktober och
de mörka månadernas parad att jag inbillar
mig att de är förvridna labyrinter endast
till för mig och min förvirring du har sett
numer mina gömda biljetter till Sahara och Alaska
utifall allt bara blir för mycket
och revolvern i mitt bankfack utifall
allt för mycket till och med
skulle börja hota mig med livet
du vet att jag inte är särskilt stolt
med vad jag blivit att min livsväg
har blivit som en abstrakt tavla
i ett sovrum någonstans i frölunda allt
för mycket slingerier och kringelikrokar
allt för lite stringens och noggrant
uttänkta distinktioner
du vet, men det är
långtifrån säkert
att du förstår och
jag förstår det
i praktiken gör det
ingenting men i teorin
kan det skrämma bort mitt vett
att behöva vara
ensam med mitt liv
och nu kanske det bara är
kvar som en dröm men jag tar din
hand eller om det är du som tar min
och det är stjärnor, löv och evighetsmarkörer
ovanför oss och en minut eller två är det ingenting
som behöver göra ont och det är
väldigt fint så utan att jag
helt kan förstå hur
någonting gick till
sen säger du att du måste härifrån och det
fort som bara fan och det inte borde
påverka mig det kommer inte hända någonting
och plötsligt så gråter jag för jag märker
att det finns någonting du inte vill med det här men
jag kan inte förklara vad eller varför eller hur och
nu är drömmen skör och turbulent och gatorna i innerstan
går sin väg tar andra stränder hem och du och jag
stannar kvar, blir sådana som aldrig
pratar med varandra
annat än i nödfall
och nöden faller aldrig härifrån
kanske i en dröm, eventuellt i en närstående
framtid eller möjligen, möjligen
precis exakt nu och det är vackert
det är en skönhet som träffar och
slår ner mig i vartendaste andetag
jag vågar mig på
så vi låter oss gå
ett varv till studerar
ljusen från skyltfönstren
gatumusikernas melodier och de lätta
dofterna som berättar att sommaren
tar farväl och hösten säger hej
och du vet numer hur livrädd
jag kan vara för herr oktober och
de mörka månadernas parad att jag inbillar
mig att de är förvridna labyrinter endast
till för mig och min förvirring du har sett
numer mina gömda biljetter till Sahara och Alaska
utifall allt bara blir för mycket
och revolvern i mitt bankfack utifall
allt för mycket till och med
skulle börja hota mig med livet
du vet att jag inte är särskilt stolt
med vad jag blivit att min livsväg
har blivit som en abstrakt tavla
i ett sovrum någonstans i frölunda allt
för mycket slingerier och kringelikrokar
allt för lite stringens och noggrant
uttänkta distinktioner
du vet, men det är
långtifrån säkert
att du förstår och
jag förstår det
i praktiken gör det
ingenting men i teorin
kan det skrämma bort mitt vett
att behöva vara
ensam med mitt liv
och nu kanske det bara är
kvar som en dröm men jag tar din
hand eller om det är du som tar min
och det är stjärnor, löv och evighetsmarkörer
ovanför oss och en minut eller två är det ingenting
som behöver göra ont och det är
väldigt fint så utan att jag
helt kan förstå hur
någonting gick till
sen säger du att du måste härifrån och det
fort som bara fan och det inte borde
påverka mig det kommer inte hända någonting
och plötsligt så gråter jag för jag märker
att det finns någonting du inte vill med det här men
jag kan inte förklara vad eller varför eller hur och
nu är drömmen skör och turbulent och gatorna i innerstan
går sin väg tar andra stränder hem och du och jag
stannar kvar, blir sådana som aldrig
pratar med varandra
annat än i nödfall
och nöden faller aldrig härifrån
lördag 1 oktober 2011
DET ÄR OKTOBER NU
Det gör mig rädd. Allvarligt talat vettskrämd. Fast ändå inte för jag känner att jag gör saker, att det finns någon slags vind i seglen och det förvånar mig styändigt, den känslan. Firade av den lyckliga delen av -11 med en fantastiskt härlig show på Tjörn tillsammans med mina kära musketörer. Kändes precis så underbart som det ska göra.
Nästan så jag vill säga come what may åt det här årets oktober. Om det inte varit för alla de jag förlorat. Samtidigt, nya människor, nya hjärtan och teaterpassionen som en pulserande distslinga som skär igenom domridåer och all övrig rökluft. Jag tror det här kan bli nåt. Märk väl jag säger kan.
Kom igen då, lilla tik, släng allting på.
Nästan så jag vill säga come what may åt det här årets oktober. Om det inte varit för alla de jag förlorat. Samtidigt, nya människor, nya hjärtan och teaterpassionen som en pulserande distslinga som skär igenom domridåer och all övrig rökluft. Jag tror det här kan bli nåt. Märk väl jag säger kan.
Kom igen då, lilla tik, släng allting på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)