Jag funderar ibland om jag är stressad över det där. Jag tror senaste tillfället var i November och om kronologin stämmer hos mig var det inte heller särskilt bra. Jag kommer om inte överdrivet lång tid bli en så kallad guldmunk. Jag borde enligt flashbacks alla normer ha panik. men eh.
Det känns inte så. Klart jag saknar närhet. Klart att jag blir frustreringsförbannad när jag läser romansliskiga formuleringar om översnygga rumpor och bröst helt i onödan, men det handlar om något annat. Jag är fortfarande inte stressad. Jag är 22 och har gjort allting jag velat på den fronten. Jag är inte en oskuldsfull kruisten som undrar över hur saker är om de är och så vidare. Jag är sjukt glad över det.
Jag förlorade min oskyuuld 1 oktober 2006, fick mitt första riktigt sköna ligg en månad senare. Har sedan dess varit med om det mesta, inklusiva analsex och 69:or och Eros vet vad. Har dessutom fått vara med om något av en blixtromans och en dubbelvecka i Stockholm där vi enligt osdäjkra beräkningar knullade över 70 gånger allt som allt. Det var jädrigt galet och livet kommer ur ssin vinkel aldrig bli vackrare än då.
Jag är inte stressad. När jag kommer att tänka på allt det där kommer det en känsla av lugm över mig. Jag är färdig egentligen. Där också. Må mer physical love komma om det så vill, men du hittar inte mig gråtandes efter Eros kranka pilar. Det ska man veta.
onsdag 31 augusti 2011
Fyra minuter just nu.
Det är lika bra jag säger det med en gåång. Jag kommer hata att vara 22. Det här året kraschade. Jag begick det största misstaget jag någonsin jag gjort vilket gjorde att jag slungades ut i en ensam omloppsbana som jag kanske aldrig kommer tillbaka ifrån. Det hände enormt mycket förra året och mitt yrkes-jag tog fler steg än jag någonsin gjort förut. Jag har genomfört många projekt som gör mig väldigt stolt. Ändå betyder det inte ett skit för mig. För mig är mina relationer allt och där har jag backat förlorat och bara blivit sämnre. Nej, inte bara, men i vissa perspektiv är du allt för mig.
Jag kommer hata att vara 22. Vad kommer hända då? Tja, jag kommer troligen att gå dramatik till i msj. Vara stressad över FV och Pankon-projektet. Hoppas att bataljonen ger mig det jag vill ha. Kommer vilja dö fler gånger än jag kan räkna, men det är okej, I assure you. Kommer inte bli fit i år heller och därmed inte ha en chans att göra mig partnervärdig. Jag undrar om bnågon någonsin kommer viljha ha mig igen. Det är okej om inte, men man undrar ju.
Jag kommer hata att vara 22. Sannerligen, ja.
Jag kommer hata att vara 22. Vad kommer hända då? Tja, jag kommer troligen att gå dramatik till i msj. Vara stressad över FV och Pankon-projektet. Hoppas att bataljonen ger mig det jag vill ha. Kommer vilja dö fler gånger än jag kan räkna, men det är okej, I assure you. Kommer inte bli fit i år heller och därmed inte ha en chans att göra mig partnervärdig. Jag undrar om bnågon någonsin kommer viljha ha mig igen. Det är okej om inte, men man undrar ju.
Jag kommer hata att vara 22. Sannerligen, ja.
tisdag 30 augusti 2011
TRASH THIS CARD AND TAKE TO THE LEFT
Jag gråter utan att förstå varför. Läser ut ännu en dansk bok om snirkliga uppväxter. Denn var bra. Förutom på ett ställe där karaktären plötsligt blir lycklig och knullar över ett helt kapitel. Författaren helt klart bröstfixerad.
I övermorgon börjar jag skolan/fyller jag 22. Jag känner mig kraftlös och bara seg. Vi får se vart allting landar.
Det var bra att du var på vigseln utan att jag insåg att du var där. Innan var jag bara arg över allt, men så glömde jag det i nervositeten och sen var det bara jyrkligt. Det var fint, det var stort. Jag är trött på det här. Jag behöver en teaterscen och sublimering. Det finns inget sånt. det finns bara en fulful kropp och övermänniskor jag inte vågar prata med. Jag är också räd för alla vardagliga plikter. Orkar inte ens förberededa för FV. Npgot är så spprucket i mig och jag vill bara att det ska ta slut.
Jag vill få dö. Så är det ju bara. Vet att du kan känna exakt samma. Ingen längtan efter självmord, men att få den där enkla utvägen. Exit outside gå försiktigt. Det värsta är hur alla berättelser stockar sig i halsen och aldrig kommer fram. Jag har ingen att formulera mig till,. vilket tar på mitt skrivande, vilket tar på allt i mig. Jagborde ge upp nu.
Jag borde verkligen ge upp nu.
I övermorgon börjar jag skolan/fyller jag 22. Jag känner mig kraftlös och bara seg. Vi får se vart allting landar.
Det var bra att du var på vigseln utan att jag insåg att du var där. Innan var jag bara arg över allt, men så glömde jag det i nervositeten och sen var det bara jyrkligt. Det var fint, det var stort. Jag är trött på det här. Jag behöver en teaterscen och sublimering. Det finns inget sånt. det finns bara en fulful kropp och övermänniskor jag inte vågar prata med. Jag är också räd för alla vardagliga plikter. Orkar inte ens förberededa för FV. Npgot är så spprucket i mig och jag vill bara att det ska ta slut.
Jag vill få dö. Så är det ju bara. Vet att du kan känna exakt samma. Ingen längtan efter självmord, men att få den där enkla utvägen. Exit outside gå försiktigt. Det värsta är hur alla berättelser stockar sig i halsen och aldrig kommer fram. Jag har ingen att formulera mig till,. vilket tar på mitt skrivande, vilket tar på allt i mig. Jagborde ge upp nu.
Jag borde verkligen ge upp nu.
måndag 29 augusti 2011
Ett inlägg från Wanderson
Hösten kommer med stormsteg och jag vet inte om du minns hur rädd det kan göra mig. Jag är som mest sårbar under den här tiden. När de behagliga sommardagarna byts mot mer och fler mörkertäta kulingskvällar kryper något inom mig. Det finns en känsla i mig som hela tiden vill bryta sig ut och göra sig fri. På hösten skärs han fri och lämnas öppen. Utan markering, utan täckning och det är alltid en kamp att få honom lugn. Jag vet aldrig m jag kommer klara det. Dricker vodka på Roujan- vis á 2009. För att döva mig, men utan att märka om det egentligen hjälper. Jag är egentligen rätt tillfreds. Har ett jobb som uppskattar mig, ska börja en kurs jag kommer älska och har vänner som existerar. Jag skiter i en flickvän, även om jag saknar den där människan att ge allt för. Jag känner mig ändå ändlöst trött. Bad nyligen att få dö för en väns skull i en olycka. Menade det ordentligt. Jag vill inte begå självmord, men jag vill hellre förolyckas än någon annan som har mer vilja i livet. Jag måste vara här på ett uppdrag för jag vet faktiskt inte vad jag gör här längre.
Tänk om det var 2004. Tänk om det var Winnerbäck- dagar eller nysprungna Håkan- dito. Tänk en vår med socker- vänner, upptäcka sin nyfunna tonårshet tillsammans med märkliga karaktärer från Sveriges alla hörn. Det var verkligen min lyckligaste tid. Jag visste ännu ingentnig om hur svår jag skulle vara i storsociala sammanhang. Jag visste ännu ingenting annat än att vara trygg i Guds föutsättningslösa famn. Jag var så underbart enkelspårig. 2004 var mitt sista barnaår och jag önskar så att jag fick tillbaka det en liten bit i taget. Snart kom så många besvikelser, upptäckter av min begränsning som inte hörde till det fysiska utan faktiskt till allt annat. Det var överjävligt. Jag trodde jag skulle bli en elegant, snart akedemiker. Kristen med grundmurad tro och med lika grundiös humanism. Jag skulle hitta någon som Cindy och vara lyckligt gift tills något annat hände. Mina livsdrömmar var lika enkelspåriga som jag själv och det var vackert så. Jag förstår någ hur saker blev annorlunda, men jag grämer mig till döds när jag emellanåt tänker på hur lite det var som skilde den vägen från den jag till sist tog. Ett ”tyack, men nej tck” till E under alla hjärtans natt 2005. Det var allt. Jag vet fortfarande inte varför jag följde så enkelt i dansen just då. Jag var inte särskilt förtjust i henne. Mer i Elin om jag skulle vara ärlig. Nej. Det var bara ett infall som tog mig hela vägen hit.
Det var som fan. Va.
Tänk om det var 2004. Tänk om det var Winnerbäck- dagar eller nysprungna Håkan- dito. Tänk en vår med socker- vänner, upptäcka sin nyfunna tonårshet tillsammans med märkliga karaktärer från Sveriges alla hörn. Det var verkligen min lyckligaste tid. Jag visste ännu ingentnig om hur svår jag skulle vara i storsociala sammanhang. Jag visste ännu ingenting annat än att vara trygg i Guds föutsättningslösa famn. Jag var så underbart enkelspårig. 2004 var mitt sista barnaår och jag önskar så att jag fick tillbaka det en liten bit i taget. Snart kom så många besvikelser, upptäckter av min begränsning som inte hörde till det fysiska utan faktiskt till allt annat. Det var överjävligt. Jag trodde jag skulle bli en elegant, snart akedemiker. Kristen med grundmurad tro och med lika grundiös humanism. Jag skulle hitta någon som Cindy och vara lyckligt gift tills något annat hände. Mina livsdrömmar var lika enkelspåriga som jag själv och det var vackert så. Jag förstår någ hur saker blev annorlunda, men jag grämer mig till döds när jag emellanåt tänker på hur lite det var som skilde den vägen från den jag till sist tog. Ett ”tyack, men nej tck” till E under alla hjärtans natt 2005. Det var allt. Jag vet fortfarande inte varför jag följde så enkelt i dansen just då. Jag var inte särskilt förtjust i henne. Mer i Elin om jag skulle vara ärlig. Nej. Det var bara ett infall som tog mig hela vägen hit.
Det var som fan. Va.
fredag 19 augusti 2011
Yo afhanistan
Ja. Hej spypåsen.
(all the thoughts you think when you enter with that sentence)
Fyllnar till trots jobb imorgon för att jag inte riktigt orkar. Bianca har inte svarat på mina mejl och jag förstår inte riktigt vad jag gjort. Så jävla många människor kör ignorans-greppet på mig och det må väl varahänt. Jag bryr mig inte så mycket, även om jag blir förvånad över en del.
Jag älskar bataljonen. Älskar. Människorna där är sådana dyrgripar. De är svåra och jag har en distans till dem jag inte klarar att överbrygga på egeb hand, men de ser mig. De ser mig och jag är väldigt tacksam till dem för det. Hoppas jag hinner vara me i deras nästa projekt ordentligt. kommer bli ordentligt roligt att se vad de gör.
Förstår ingenting av dig. Men det är okej. När jag dör fattar du väl någonting. Eller omvänt, vad vet jag.
Buono sera och kungsbacka imorgon!
(all the thoughts you think when you enter with that sentence)
Fyllnar till trots jobb imorgon för att jag inte riktigt orkar. Bianca har inte svarat på mina mejl och jag förstår inte riktigt vad jag gjort. Så jävla många människor kör ignorans-greppet på mig och det må väl varahänt. Jag bryr mig inte så mycket, även om jag blir förvånad över en del.
Jag älskar bataljonen. Älskar. Människorna där är sådana dyrgripar. De är svåra och jag har en distans till dem jag inte klarar att överbrygga på egeb hand, men de ser mig. De ser mig och jag är väldigt tacksam till dem för det. Hoppas jag hinner vara me i deras nästa projekt ordentligt. kommer bli ordentligt roligt att se vad de gör.
Förstår ingenting av dig. Men det är okej. När jag dör fattar du väl någonting. Eller omvänt, vad vet jag.
Buono sera och kungsbacka imorgon!
torsdag 18 augusti 2011
Cat Stevens
Motherfuckin' dog.
Och jag slutar nog inte vara arg över dig.
Så vi är väl kvitt.
Isch.
(En mängd andra ord som jag faktiskt inte vill uttrycka så du förstår dom. Jag bruyr mig inte ens, tekniskt sett, om vad du håller på med.
Natt.)
Och jag slutar nog inte vara arg över dig.
Så vi är väl kvitt.
Isch.
(En mängd andra ord som jag faktiskt inte vill uttrycka så du förstår dom. Jag bruyr mig inte ens, tekniskt sett, om vad du håller på med.
Natt.)
tisdag 9 augusti 2011
W
Frizon nu. Kan man säga något om det?
Nej, egentligen inte alls. Det blir säkert kul.
Jag saknar
ord.
Nej, egentligen inte alls. Det blir säkert kul.
Jag saknar
ord.
söndag 7 augusti 2011
UTE UR KONTROLL
Haha, den här bloggen har ju verkligen kraschat.
No mind.
Är så sabla trött på det här nu. Alltså. Mig själv relaterat till andra. Never seems to work out well. Träffar på viktiga människor från förr som aldrig kommer betyda samma asak igen och i denna sköna drama-stämning allt var i skrämde de skiten ur mig. Eller nåt. Jag står inte riktigt ut med att se mig själv utifrån så ofta och jag har så fantastiakt nog välsignats med en förmåga att göra det hela tiden. Eh. Blir så vansinnigt obekväm och dessa Ragnhild, Marie, Björn, Miranda är verkligen människor som är allt och inget för mig nu. Varför blir så många det för mig? Jag får faktiskt inte grepp om det, men samtidigt: det måste få vara. allting måste få vara.
Jag vill förändras. Hela Italien skrek det, förändring eller dden. Det är svårare än allt, det. Jag försöker, men kommer ingenstans. Ger upp och försöker igen. Tänker gå dramatiken och hoppas på människor som vill ge mig hjälpande händer in i en ny värrld.
Borde försöka vara ärlig med människor, men det är så många jag vill skälla ut. Nu är det bara flödesskrift här. Slutar innan jag åmgrar något, men: Bianca svara ingenting på mina mail och jag undrar vad hon egentligen tyckte on den där veckan.
Ska verkligen inte skriva.
No mind.
Är så sabla trött på det här nu. Alltså. Mig själv relaterat till andra. Never seems to work out well. Träffar på viktiga människor från förr som aldrig kommer betyda samma asak igen och i denna sköna drama-stämning allt var i skrämde de skiten ur mig. Eller nåt. Jag står inte riktigt ut med att se mig själv utifrån så ofta och jag har så fantastiakt nog välsignats med en förmåga att göra det hela tiden. Eh. Blir så vansinnigt obekväm och dessa Ragnhild, Marie, Björn, Miranda är verkligen människor som är allt och inget för mig nu. Varför blir så många det för mig? Jag får faktiskt inte grepp om det, men samtidigt: det måste få vara. allting måste få vara.
Jag vill förändras. Hela Italien skrek det, förändring eller dden. Det är svårare än allt, det. Jag försöker, men kommer ingenstans. Ger upp och försöker igen. Tänker gå dramatiken och hoppas på människor som vill ge mig hjälpande händer in i en ny värrld.
Borde försöka vara ärlig med människor, men det är så många jag vill skälla ut. Nu är det bara flödesskrift här. Slutar innan jag åmgrar något, men: Bianca svara ingenting på mina mail och jag undrar vad hon egentligen tyckte on den där veckan.
Ska verkligen inte skriva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)