Tre dar kvar till Oktober

Jag älskar att gå dramatik. så enkelt får det vara ibland. Jag visste att jag skulle göra det, men det här är ändå stort. Och som med allt som är lite för stort för att vara riktigt hanterbart känner jag obland hur jag har upplevelsen som en skälvande lite varelse i mina händer som inte riktigt hur han ska ta sig an nästa dag. Det kan så lätt bli så fel. Jag kan faalla farligt kär i Petra, jag kan outa mig som fanatiker-kristen och alla sexctonåringar i kassen kanske fryser ut mig på ssamma sätt som vid jungfruhelveten. Eller så slutar alla bra människor och lämnar mig med Idor och Tobiasasar. Man vet ju aldrig. Lycka, eller bara harmlös glädje kan så lätt brisera.

Men just nu gör allt med DR1110 mig bara glad. L'ängtar till dagarna just för att få vara där och då, spelar ingen roll vad vi gör eller vad som egentligen händer, det är stimulerande i vilket fal som helst. Jag hoppas, ber och bönar att det får vara.

Ondresser off

Något var fel med påkl'dar- kvällen. Utgången skorrade falskt nästan hela tiden. Visst, det var trevligt, med nollställda förväntningar kanske tillochmed mycket trevligt att få prata extra med richard och hans oväntat teaterintresserade vän Jens. Men jag tänkte ju bli superfull och lite extra glad i livet, eller bara få berätta för Petra lite extra om vad som finns inom mig. Så blev det ju inte. Istället knökad alldeles för spansk krogställe där inget kunde sägas och bara elände. Istället Adam och Hanna plötsligt hållandes hand och ett slags piskrapp över faktumet att detdär är nog förbi för mig. redan som 22-åring är det nog över för mig, det där med kärlek och lite extra fysik om fredagskvällarna. Som Annas halvkram, som att jag inte vet vad jag brtyder för henne och kanske inte heller vad hon möjligen betyder för mig.

Det var ingen bra kväll och det gjorde mig rädd. För det skulle vara en bra kväll.

There's no one to tell about the fears

p. Kvällarna är riktigt äckliga numera. Det är verkligen höst och octobre runt hörnet och jag orkar inte riktigt den här pulsen. Ge mig någon att dda den här tiden med. Rouge, ett förbannat förlåt för allt. Jag skäms väldigt mycket nuförtiden, och det går att göra på två sätt. Antingen på ett självömkande-komigensemig- vis, men också på ett ärligt sätt och jag hoppas jag gör det på det andra. Jag vet inte om jag egentligen kunde göra saker annorlunda den senaste tiden, dvs halvåret, men jag har i stunder varit jävligt ignorant och det skäms jag för. Jag vill inte vara sån, att jag i stunder varit i ett nattsvart hål är bara en förklaring och inte en giltig ursäkt. Jag saknar din vänskap enormt.

Ja. det var något annat också, men det är mest om östen som ärligt talat får mig livrädd. på riktigt. Jag är osäker om jag överlevver varje gång.

Go on and dream

Rätt bra dagar, rätt fina människor. Om livet vill fortsätta såhär så ska jag inte klaga. Alltför mycket.

Disaster.

Jag är förkrossad. Jag har förlorat ett år av mitt liv i textform. Dokumentet från dagobert-bloggen är spårlöst försvunnen. Inte bara de renaste texterna om dig utan även en hel del andra sorters texter. En prosaform som jag säLlan kunnat uppmana att skriva varken förr eller senare. Texter om morfar, farfar, högstadietiden. Det är katastrof på riktigt.

helvete. verkligen HELVETE.

Black Dog

släng allting på lilla tik
allvarligt, bring it on jag
har varit och vänt i båstad, suttit
på la defence vackra trappor gråtit
ut i bolognas mörkaste skolkorridorer
jag vet viss saker om stelnad tystnad
och vägar utan startskott väggar utan
mjukhetsmöjligheter om att plötsligt
tvärstanna och stårgråta tills
någonvänlig själ hinner ringa säga hej
du får för allt i världen inte glömma att
du är en rätt trevlig prick och att i
morgon ska du dansa dig fram över skrattande
scener imorgon ska du ta de vackraste
änglar i hand säga välkommen in i mitt hjärtas
rum här finns inte mycket men så länge
ni vill stanna kommer jag åtminstone att se
ut som om jag är lycklig

släng allting på din
smutsiga lilla honhund du
förstår visst inte min anatomi
jag är byggd utav hundskall och
fåtöljernas röda färg sitter klistrad
under min hud det är eoner efter
eoner av härdande stålbad som har format
min sång och även om det dröjer tills
du hör mig igen vill jag säga att
jag klamrar mig kvar människor kan tvivla
eller vantro bäst de vill jag känner ibland
konungens viskning inom mig som en
omärkbar rubbningintill intighetens
yttersta gräns men den finns där och
den gör en enorm skillnad vi

sitter kvar i en helvetisk
värld och det finns tusen
skäl att dra jag står med resväskor
i handen och biljetten stämplad i pannan
men så än en gång mellan
vodkaflaskor och
haschpipor mellan
begagnade kondomer och
Richard Dawsons manifest
så kommer hans skugglika markering
och jag lyssnar tar av mig
mina kängor går in skrattar åt
ditt förvirrade utseende

och väntar
så länge
lever inte ens
hunduslingar
som du

Ken, my dear Ken. How much I love you.

Tänker på hur du har det, jag hoppas det mesta fungerar för dig. om det spelar någon roll.

Läser Ken Follet igen. Första boken i en my megasatsning om 1900-talet. Över 800 sidor bara i denna, om första världskriget. Det är ren läslycka för mig och kombinerat med all kurslitteratur kommer jag läsa dygnet runt i några veckor nu. Inte mig emot så länge jag orkar. Annars är Ken rätt mycket du. Nålens öga som du gav mig i januari och gömde ditt brev i. Jag läste det över tjugo gånger på bussen hem, berättade om det för sara direkt när jag kom hem och förstod för första gången exakt hur otroligt mycket jag älskade dig. Så kan det gå för gamla författare, de kan också bli soundtracks till ens ungdoms förvirrade liv.

Annars har väl födelsedagsveckan varit fin. Jomen.

364 left

Är nu 22. Jaha. Det ska man väl också vara. Första dagen på dramatiken blev ju mardrömslik. Jag var tydligen inte registrerad och jag fick förlita mig på lärarnas nåd om jag ska vara med i kursen. Det är rätt vidrigt och det känns som jag egentligen inte är med i kursen nu. Grejen är att jag inte vet alls vad jag ska göra om jag inte får gå den kursen. Min brist på riktning är förödande för mig. Sanna mina kråkfötter.

Efter det kastade jag mig huvudstupa in i Pankon-projektet och jag blev så lyckligt chockad när det faktiskt flöt. God bless ensemblen, men de vill verkligen det hjär och det kommer gå bra. Jag tror verklogen det. Nu måste jag börja preoarera för en ny exciting dag. Ehe.