Regelns mening

Du talar om nya namn och nya tiders varv
och jag förstår ingenting, hos mig står allting
stilla, är som frusen i Guds nu, men det är ingenting
jag märker, nej, ser bara hur löven faller ifrån stjärnhimlen
hur stålregnet färgar varje gata rostbrun utanför, här är
ingen skillnad, här har allting redan hänt

Hos dig andra ting, det förstår jag, en ny smak har äntrat skepp
och vad vet jag för någonting från min horisont, jag och mina
vänstra sidor har valt andra vägar, andra sätt att skåda existensen
och nog borde jag förstått värdet av tystnad
vid det här laget 

...

Men det är ändå så att jag ser, att jag noterar och nu om inte nånsin förr
så förstår jag vidden av vägskälet vi hamnat vid, att du har en biljett österut
till ett rike jag knappt förstår konturen på och du ska få gå dit du ska gå
självklart är det så, men jag behöver nånstans be dig minnas den väg
som jag behöver vandra, be dig minnas också det sottunga västerlandet
med moln av förvirring, självförakt och kaos, be dig minnas det öde du
med vishet valde bort och likafullt ändå formade 

Du talar om klanger och frågar om fåglar och änglaväsen
jag förstår inte vad du talar om, i min rum har alla dörrar stängts
murarna solidifierats, jag har lärt känna mina gränser, har förstått
den pjäs jag spelar, tro mig att den är ingenting jag önskat
men den är ändå allt jag har 

och ja, jag har lärt mig tystnadens vikt och värde, har redan sagt allt
jag har i min själ sjuttio gånger om och du har hört dess mening
lika många gånger, men i tider av mellanrum och paus så fingrar
mina läppar om koncept som kärlek, längtan och förening
och oh jag vet att jag har inget, är inget - men när jag drömmer
så drömmer jag om dig, när jag lever - tusen kosmos härifrån
- så lever jag med dig

Du måste inte veta vad det betyder eller
ha någon form av svar, det har inte heller jag
men om du undrar över min djupa, säkra tystnad
någon gång så vet att det är i dessa trakter
alla mina ord har fallit  

Sång i November

Så sover natten stilla, men mitt jag är rastlöst, finner ingen ro 
jag går på gränder utan slut, söker svar som inte finns
- hör på talarna i hörnen, vrider sönder de gåtor
som bor i mina ben, men hittar inte fram - nej, jag
blir aldrig rak, stark eller normal, än i denna dag
så är mitt namn Vindskuggan, Oktobers
trogna ägodel och slav 

Men om du ännu nånstans lyssnar
från ditt gemak i universums borte gränser
om du fortfarande minns mitt namn som en
lustig klang utan placering eller annan form av plats
ja då vill jag bara säga att du har mitt hjärtas lans
den dag som jag får strida då är det du 
som för min själ mot slagfältens trakt

Och jag har säkert uttryckt det förut
men i tiden där bisterheten tagit alla världens troner
så måste sången om dig och ditt sätt att forma verkligheten
fortfarande få veta att den lever kvar
i det som jag har blivit 

Vet att allt här är sorg och dy, att allt jag kämpar
för blir stoft och smutsig jord, trots att jag vet
allt som är möjligt att förstå, att jag redan har
erfarit allt som står att finna i existensens många länder
så störtar jag ut i tvivlets dimma, förlorar mig själv 
och min arma form av klädnad - jag kämpar, men
träsket har sin egen makt, jag söker att slåss, men
jag fäller mig själv i hånfullt trots mot 
alla djupens rimlighet

*

Jag vet vem jag är, men i dessa dagar inte
vad jag gör, jag vet vad jag vill vara, men saknar
sätt att forma min gestalt och jag förintas vid tanken
på dig, på att allt vi en gång var har gått förlorat
i förflutenhetens glömska, det är så lagarna är satta
det är så allt behöver vara, men mitt inre
skriker likväl i djuriskt raseri

Vet att det aldrig spelar roll, avstånd är en dröm, tiden likaså 
i den verklighet som gjorts till min så är sanningen endast
det jag ursinnigt väljer att hålla fast vid och i den
så är jag din - idag, imorgon och i allting 
som ska ske 

Kalla på mig i en viskning och jag är där innan din aning hinner vakna 
önska något i en förlupen tanke och allt jag är ska ge dig det 
innan du förstår vad det är du vill ska ske, vindskuggans roll är min
men min verkliga gestalt känner inga gränser, förstår inget annat
än en vild okontrollerad kärlek till dig och din gestalt 

Sedan får världen löpa sin bana, du leva dina dagar utan att förstå 
eller minnas minsta anklang ifrån förr, jag vet att det är så det måste vara
men november har sin egen lag, kräver sin egen tribut och just nu i form
av ännu en sång från mitt mörka pojkrum till dina
ljusa kontinenter 

*

Lyssna om du vill 
jag sjunger den ändå      

Aldrig nånsin nu

 & de faller över havet
på samma sätt som nånsin förr
& du tänker att du borde ta dig
vägen någonstans men här är allt
i gamla mönster, här finns inget mer
än moll, än det dova stumma mörkret
som du känner mer än väl

& de faller över havet & du vill bara följa med
låta vågorna få ta dig, förändra allting i ditt liv
men du hindras utav kedjor, ja ditt inre säger stopp
så du låter allting falla, blir ett med
mörkret i din kropp

Andras takter låter bättre, andras danssteg ger nåt mer
men du har slutat att försöka, du ler stelt och går förbi
& nu står hon vid sina gränser, ja hon ska snart få träda
in till ett liv där du finns inte, där du inte har nånting
- är det så att du vill gråta? vill du skrika, vill du slåss?
det finns inget du kan ändra, det finns inget du kan få.

Så du sjunger ensam i slänten, sjunger där ingen hör din röst
du sjunger oktobers alla sånger, du sjunger kriget i din kropp
sjunger fåglarna du saknar, de du aldrig nånsin når, sjunger
mönstret som dig hatar, det du aldrig nånsin får & kanske
kan solen en dag återvända till din kind
kanske sommaren en gång till bli din

men allt det, det är aldrig nånsin nu