som alla andra
skriver jag mina brev
i gråbruna nyanser lägger
dem i högar för att därefter
helt simpelt vänta så
som seden kräver
kutymen brukar
På vad
det vete tusan
men det säger något
visst om mitt liv och verklighet
att ständigt vara vid mitt vitbleka
köksfönster och se på världens
jordsnurr utanför utan den minsta aning
om vad, vem eller varför och alla dess
möjliga följdfrågor i efterföljande led
Så jag hamnar där rätt ofta
utan vilja eller aktiv handling
de passar sig så som det kan heta
det blir så utav praktisk konformism
som uttrycket skulle kunna vara
händer sig så utav en rytm andra
kallar otakt men som jag lärt mig
nämna själva livet så
som det nu ser ut
Vill så skriva ut brevtext
efter doktorsuppsatser
om becksvart depression
om dödsskuggans alla dalar
hur de hamrar, bankar, slaktar i
nsina märken i mitt kött in i min
oskuldsfulla gestalt men orden
luktar illa bläcket blir till hånfullt
gift värre än själva känslan av
dessa tröstlösa dagar dessa
i absurdum utsträckta nätter
så jag låtar bli för en stund
ser upp och ut lite
längre än förut
Ser så en värld som långsamt vaknar
upp ur en lång, djup sömn, som nu
kan ruska på sig, säga med rosgröna
kronblad utefter kinderna att hej
men nej dags att städa upp en aning
fixa in lite spontan livsglädje i tillvaron
säga hej ledsne fattiglapp smaka
på mitt solljus om du vill på min
djupblå himmelsdryck kanske
är en bagatell för dig trots allt
men ibland är små detaljer all
förändring vi någonsin behöver
och borde ha vett att be om
Tystnar så, äter så, dricker så enkelheter
i mitt vitbleka köksfönster tillsammans
med ett uppsluppet världsallt skriver så
brev hem till fallna, bortglömda vänner
i samma sorgspruckna skrivstil som
alltid förr, men blåser också in en doft
av hopp och livslust proppar in böner
mellanraderna med förhoppning
om andra sorters dagar utan hårt
dragna vemodsstråkar och
tröstlöst stelnat världshat
Aldrig i världen att det räcker förvisso
tiden kommer springa, rusa in i nästa
bergvägg utav höstlöv och missade stjärnfall
våren är i sanning en flyktig medkämpe
och vackra fåglar stannar aldrig i en darrig
utsträckt hand, men just därför;
i skönhetens flyktiga tecken
vill jag insupa allt jag någonsin når
med allt jag ever har till hands få in
hela skapelsens upprymdhet i mina
tappra stavelser så tätt att de fattar eld
blir till en brand som brinner längre
in och högre upp än någonsin förut
över alla trakter och dimensioner
in till nästa högst verkliga
vinternatt för att där lyckas
leda mig ända hem, hem
till kungen, lyckan
och den av glädje ständigt
silversjungande horisonten
