Tårar

Oktober står och röker

jag tittar på vi talar inte 

låter bara regnet falla in 

genom våra öppna kappor 

tillåter vinden att dra genom 

våra ömma hårstrån vi står så 

tysta och tomma utan att förstå

vad det är vi ser framför oss

vad det är vi har inom oss 

Oktober röker klart och ler mot mig

ett skört leende som spricker upp i 

en mosaik av känslor, ingen av dem 

har med mig att göra varenda en 

av dem är en del av mitt blodomlopp 

han klappar mig på kinden och hans 

fingrar är kalla som stålhättor mot 

ett marmorgolv hans fingertoppar

sträva som avhuggna spjutspetsar

mot en sönderflådd rygg det enda 
jag kan göra är att förbli tyst 
och se hans leende falla mot mig 

som en knivsegg låta den klyva

allt den någonsin ser  

Oktober går in, lämnar mig ute 

i ett tomt, skällande regn jag vill frysa 

men huden inom mig kokar så jag lägger

mig låter blodet utanför pulsera tills det tröttnar 

som om någonting 
någonsin tröttnar      

23/6

Först en text om fotboll. Spanien ticktackar sig förbi ett ointresserat, arrogant Frankrike och fotbollseuropa är som det har varit de senaste åren. På andra sidan krossar Tyskland allt de ser och jag fylls av ett artificiellt hat mot dem. Jag avskyr vinnare eftersom de inte är som jag. De har kontroll och jag förstår inte ens hur det ordet är strukturerat. I verkligheten går det inte att gå omkring och hata, men i fotbollen finns det plats för låtsaskänslor. Eller rättare: riktiga känslor på låtsade saker. Det gör ingenting att allting är påhittat, att det är ett spel, en lek, att det bara är otaliga strömmar av 22 män på en grön matta världen över för det är vi som ser på som fyller i leken med något som inte är mening, men som ivarjefall är någon form av verkligt. Så jag hatar Spanien och Tyskland för deras icke- krackelerade skönhet. Spelar ingen roll hur länge jag får vänta, någon gång kommer någon att besegra dem, en dag kommer de att sluta att vinna och då är det jag som inte tänker sluta fira. Så enkelt kan det vara. 

Istället älskar jag de vackra förlorarna. Som England, Holland. De som med höjda huvuden försöker, men inte förmår. England med sin historia, Holland med sin vacklande principfasthet om det vackra spelets helighet. Likafullt med dem, de kommer antagligen inte klara av att vinna på ett riktigt bra tag, men när- eller om- så är det jag som firar med dem. Fotboll är identitet, man kan i längden inte vandra med ett lag som inte stämmer in på sin egen självbild. För mig har Manchester United och Barcelona- min barndoms favoritlag- blivit främlingar och jag har fått överge dem och det dessutom ganska enkelt. Kärleken till Blåvitt däremot har stannat kvar. Jag älskar inte IFK för dess otaliga SM-Guld, jag kallar mig inte blåvit för att vi skulle vara en oövervinnerlig segermaskin. För mig är inte det ett krav för att jag ska vara tillfreds med laget. Jag växte upp med ett blåvitt där Tomas Rosenkvist, George Mourad och Gustaf Andersson var de betydande stjärnorna. Jag växte upp med ett blåvitt som i perioder var sämre än ÖIS, ett blåvitt som kvalade mot Västra Frölunda. Mitt Blåvitt är inte ett lag som vinner guld på beställning, mitt blåvitt kan inte slå Manchester United och Barcelona i Champions League. 

**

Hatet. Skammen. Oförmågan. Du sitter inkapslad i ett hölje av dig själv och det finns ingen väg ut. Du tar dig till andra platser, går runt i Kungsparker utan egentlig riktning, men märker att allt du möter. Nytt eller gammalt, människor eller lövdräkter hela tiden bara är speglingar av dig själv och det som du måste vara. Vem du än talar med så är det bara reflektioner, ekon av dig själv som möter dig och du vänder dig i skam, hat och oförmåga försöker verkligen hitta en väg ut, något annat sätt att vara på, men ju mer du själv har krympt i ditt sätt att vara på desto mer har också resten av världen krympt omkring dig. Du har inte kvar några möjligheter längre. Du märker att du är slut och skriker åt alla som inte har märkt sammainsikt om sig själva. Lägger ner ansträngningarna. Går hem. 

DDD

Du pratar om din dödslängtan. Du tjatar hål i huvudet på alla fantasifoster du hittar, men slutar aldrig, inte ens när varenda av dem förskräckt krupit undan i närmsta gömsle kan du få din käft att sluta glappa. Du berättar om dina planer att åka till din barndoms ystra vyer och därifrån dränka dig i en vodkaflaska för att därefter väga ditt liv på en guldvåg och se vad som blir kvar. Om vågskålen tippar över till den ända du förväntar dig eller om den faktiskt stannar kvar. Du berättar om hur alla försvunnit och med dem skälen att plocka upp vapnen och fortsätta marschen. Du har skrivit brev, du har gått golgatapromenader, du påstår att du försökt på varje tänkbart sätt, men att ingen lyssnat. Att ingen mött dig på din väg åt fel håll, försökt få dig att vända om. Du vet att du ljuger, men du påstår det ändå. för du är en feg stackare. En ömkling översköljd av mörker och patetiskt klister. Du har inkompetent och dysfunktionell och det är bara det vackra livet du hittills missat. det är sant att du sumpat dina chanser för att unna vara med dem, inte bara en gång utan varje gång du gått upp för att nå deras typ av bollar har du kraschat ner till marken hårt och utan vidare pardon. Du har ingen arsenal kvar, men du har också missat att ingen bett dig skjuta. Gör något annat istället. Se att livet finns i fler former än de som du har lärt dig se. Men du kan inte lyssna. Utan tjatar likaledes.    

Galenskapstexter I

Förvirringen är överallt. Du går med ditt hemsökta monster under armen till platser du en gång känt, men du känner inte längre igen dig. Du tar och känner så överallt på din kropp för att se om soliditeten överhuvudtaget sitter i, men du kan inte avgöra vilka kansken det är som gäller för dig. Hattmakaren ser igenom dig med ett sminkat leende på öronen, Alice bara ekorrskrattar i ett hörn och två genier hör dig flödesprata utan att nå en enda sammanbunden punkt. Du har hittat en vana i det här sättet att vara nu. Om det någonsin kan bli en vana att vara utom sig själv, liksom utanför en hel världs strukturer. Du och förvirringen, det panikkrasande tomrummet av obegripliga ord innanför pannloben går och småpratar i utrymmena ingen tittar åt. Du försöker verkligen få någon slags vett och sans i ert sätt att samvara, helt enkelt segra över förvirringen och bli närheten till vettig igen. Ibland vill du visa hela världen hur mycket du slåss, för det allra mesta vill du sopa undan resterna av bevisen av hur kampen gått för också du inser hur lite du egentligen förmått. Resultaten blir att du gömmer dig och det är du duktig på. Du kan verkligen se till att ingen hittar dig. Att till sist finns det bara du och förvirringen som pratar i ett hörn. Samtidigt som ditt lilla monster tittar på, storögt och förvånat.

Om natten kommer det små figurer hem till dig. Precis innan du ska sova kommer de med blommor och choklad, ibland ett nytt brädspel. De sätter sig vid sängkanten och ber om att få prata. Du vill alltid säga åt dem att gå och de första gångerna gjorde du det också. Du skrek och gormade. Du gick ut i köket och satte på kaffe, satt vid fönstret och blickade ut mot polissirenerna och de nakna träden utan att säga ett ord. Figurerna rörde sig i hallen, men var artiga nog att vänta tills du framemot morgonen utan pardon kroknade och var tvungen att ta dig mot sängen. Då stod de där igen, men nu betydligt ivrigare och utan egentliga pauser mellan ordflödena sköljde de dig med berättelsen om ditt liv och som vi båda vet är den historien ingenting man berättar för småbarn (inte heller för vuxna annat än som ofrivilligt komisk sedelärande berättelse) och i det läget tog du bara emot innan du, i trötthetens förlamade namn, orkade med att ta dig mot sömnens förlåtliga rike. Nuförtiden klarar du inte längre att kämpa emot, nätterna blir så rysligt långa och ibland vill du kunna fungera i samklang med solens promenadgång över himlen så det du oftast gör är att sätta dig ner med dem och diskutera. Diskutera varje fiberdetalj i din resa över dagarna och det gör så jädra ont. Inte för att några minnen skulle vara smärtsamma. Ånej, vid det här laget har du gått igenom varje dumpning, flykt och misslyckande så många gånger att du på något perverst vis är stolt över dem. Det är ju åtminstone du som har åstadkommit dem och inget, INGET av det du hittills gjort och undvikit att göra kan vara värre än Anders Breiviiks sekunder här på jorden. (Förutom just det, kanske, men det är onämnbart och något som fortfarande smärtar på riktigt, riktigt. Ännu.) Nej, det som gör ont är den förbannade rundgången av att höra samma historia gång på gång på gång på gång. Figurerna ger dock inte upp. De sätter igång thekannor, dukar upp digestivekex som smular mellan lakanen , de som du aldrig orkar byta, och börjar på en ny kurva. De upplever att de förnyar sig, att de facto hjälper dig, men lyssnar inte på dina uppgivna invändningar, bryr sig inte när du berättar om hur lite du försöker längre. Att tjatet inte hjälper någonting, att viljan att vrida saker rätt fortfarande inte finns där. Figurerna vid din sängkant är inte dina vänner. De bara är där för att de inte vill vara någon annanstans än just vid din sängkant varje gång du söker somna.

En dag för inte alls särskilt länge sen var du på en promenad. Du gick genom den centrala delen av stan. Denna stad som är så farlig för dig numera. Överallt finns litterära minfält byggt utav minnesstenar och speciella flickors doft. Du hamnade vid en kyrkogård, inte för att du förstod riktigt hur, men plötsligt gick du mellan trygga tysta gravstenar som munter mumlande sinsemellan medan ett stilla regn vattnade deras skosulor. Du stannade där i tio, tjugo, trettio minuter och lät dropparna falla över dig. Du hade ingen jacka, bara shorts och ett par sandaler över din nystrukna skjorta.  Du stod där och lyssnade på ett samtal du inte kunde urskilja något ur, men som du tänkte för dig själv; Vad skulle du lyssna på istället? Du stannade kvar, regnet var inte längre blött, gruset på marken inte längre smutsigt så du la dig ner- sträckte ut dina fingrar genom den mjuka leran och föll igenom. Därinuti hördes gravstenarnas röster som en rad fjäderlätta basgånger rätt in i huden. Du förstod fortfarande inte vad de sa, men du förstod att inte heller de var farliga. Att det inte fanns något hotfullt ens i denna situation, där du låg med ansiktet nerkört i det skrovliga gruset för att lyssna efter dödens avlägsna röster. Du kunde för ditt liv inte förstå vad det hotfulla skulle bestå i, än mindre varför det skulle gälla dig. Mina pengar ligger på att du antagligen skulle ligga kvar där än och låta dina lättade tårar beblanda sig med sanden från kyrkovaktmästarens slitna kängor, men hur det var- efter ytterligare tio, tjugo, trettio minuter så märkte du att det mörknade. Det blev plötsligt mycket kallt och du kände in i minsta icke-existerande muskelfiber hur mycket du frös om dina i många avseenden helt bara lemmar. Så du reste dig upp, mödosamt och en smula omständligt för att försöka ta dig hem. Kyrkogården var alldeles tyst och det strilande regnet hade stannat vid ett gatuhörn för att fylla på energiförrådet hos
närmsta korvstånd. Du såg upp, mot en plötsligt tom himmel och med alldeles vidsträckta lungor öppnade du dina ögon och med all kraft dina läppar hade kvar så sjöng du. Sjöng hem Väinämöinen, Lohuie och alla de andra sånggudarna in i ditt trötta hjärta. Om de inte kan eller får tjäna någon annan, tänkte du, kan de lika gärna bo i mina sista tankar.

Det här ska handla om saknad. Om det faktum att du i många avseenden inte existerar förutom i de situationer när du tror att hon avlägger en tanke på dig. Det gör hon inte särskilt ofta och om hon gör det är det ingenting du förtjänar. I skuggan av hennes tystnad bygger du territoriala städer dedikerade till minnena av eran tid tillsammans och du vandrar runt där och försöker få någon sorts rätsida på någonting av allting som har hänt, men varje gång så gör du misstaget att när du når den sista stadsporten i din framfantiserade stad, tillfället vid ert sista vänliga avsked så klarar du inte av att bygga mer. Staden tar slut där din lycka ändade och av tiden efteråt  får du bara till skadade prototyper ingen blir glad av och du kan inte för ditt liv förstå vad du ska göra med dem. Av nästan fyra månaders tid har du bara fått moränlera och annat odugligt material skriker du åt din närmsta byggleverantör som skakar på huvudet och inte vad han ska säga. För det finns ingenting att säga. Dag efter dag, timme efter timme av dessa veckoströmmar  går åt till att producera oanvändbart skit. Inget som går att bygga drömmar av än mindre någonting värt att visa upp för den person som i alla relevanta avseenden ditt sinne krönt till någon sorts drottning. En drottning över ett rike mindre än en fingerborg, men icke desto mindre en riktig drottning och du ägnar din tid till att, som den försmådda kung du är, gorma åt allting du ser. Gorma för att hitta en lösning, gorma för att göra dig av med lite ånga, gorma för att det inte finns något annat att göra. Drottningen har rest. Till vad får du inte veta, du kan bara hoppas till ett ljusare större rike, men du kan ingenting veta. Du kan bara tyst vandra runt i kilomterhöga berg av tystnader från allt du en gång höll kärt och undra vad det är för rike du egentligen har i besittning.

Och vad nästa steg egentligen ska gå åt.

Á R

Att inte veta hur du mår får mig ner till galenskapens brant ibland. Även om jag näst intill bor där nuförtiden även utan den faktorn.

Annars rätt okej I guess. David är en hjälte.

vi är vackra förlorare

såna som ägt världen
haft en autostrada framför våra lilltår
byggd av honung och mjuktvättad
mellanmjölk såna som stått på toppen
av världen och bara smilat mot
allt vad svindel heter

sedan har vi fallit
fallit hårt och besinningslöst
och nu i skuggan av vad vi
en gång var smilar vi lika mycket
med vår gulsöndrade tandrader
hoppas ingen märker, att vår
magi fortfarande funkar

det gör den ytterst sällan och
medan kroaterna viner in en
masse i målområdet har vi inget
annat att göra än att ta upp våra
sånger se dem lyfta som svalor
upp mot himlavalven hoppas
att de minns oss också

på vägen ner

Danske Dante

när du står inför helvetets portar
när hela världen inklusive dina
närmaste säger att allt är
över och förbi

låt inte hoppet fara

var istället slagpåsen
som slår tillbaka som
hamrar in boxaren i
madrassväggen en gång
två gånger, alla gånger
tills de tröttnar ingen tackar
den som ger upp ingen gör
rubrikerpå de som grinar utav
rädsla inför första stora bergstopp

men för den som struntar i realismen
och springer genom dödsriket
för att sparka Hades mellan benen

för henom väntar autostradan
mot beatrice and beyond
alldeles runt hörnet  

I ett stilla regn på korsvägen (Tys- Por)

så när tyskarna tråkar ut dig mot
ännu en seger och när dina så
kallade hjältar inte förmår mer än
att pricka mållinjen, neuers lår och kloses
axlar är det lika bra att låta flimret flimra
vända blicken emot annat

som mot en pastabakande magiker
en välfylld chipsskål eller två
högintressanta dominion-partier

ibland får man ge med sig och låta solen
ha sin stilla gång, låta världens mönster
enkelt råda - så som att regnet alltid kommer
falla, tyskland alltid kommer vinna och att
värdet utav vänner alltid i sanning
kommer vara outsägligt högt

Dröm om en text

har en liten dröm eller snarare en

ryckning i mungipan emellanåt

och det är att skriva en text som

med vacklande, stapplande ortopedben

kan ta sig upp på scengolvet finna en

trygg plats (i skuggan av mickstativet exempelvis) för att där kunna sträcka ut

varenda knäled, armsena, benflisa den har

i sin ömma kropp, öppna upp sin käft

spärra ut sina ögon och bara

ja

fånga in rymden allt som ryms upp till taket plocka ner bekanta stjärnor och trötta lövstycken placera dem överallt i hårband, diadem och i främlingars skosulor drömmer

om att den ska vara vuxen nog att inte bry

sig när det regnar in när scengolvet blir till

ett gungfly av imaginära knockouter och

reella blackouter att den ska hålla sig för

skratt när andra vill tro att den inte gör något vettigt att den bara klär ut sig till något meningsfullt men att den i grunden bara

är samma förvirrade livsrymling dikter

alltid verkar vara drömmer om att den

ska kunna svara något supervettigt

resonera om att vi inte lever bara på

bröd allena utan också en pastarätt då

och då att vi inte bara kan vara såna som springer ner oss på paradgatornas sidokvarter för att hitta det andra letar efter att vi behöver

söka mönster i en sommarhimmel vilandes på

en sliten studsmatta att vi behöver definiera

livet i en diktrad då och då om inte för en

doobidoo- strukturerad omvärld så åtminstone

för oss själva och vår vackraste granne, sådant

trams må inte vara ett försörjningsstött fullkornsbröd att inmundiga till frukost

men välan något som tar oss vidare i natten

drömmer om att min textsak efter färdig tupplursprocedur ska ta sig upp och vidare

i kosmos ödmjukt minnas var den kom ifrån vad tåspetsar och pickande andetag innebär

hur orytmiska hjärtslag kan vara och hur det känns att med blick under lugg möta andras undrande, dömande, sött drömmande blickar

drömmer om att den ska kunna lämna vår egen mänsklighet få plats i en rymdraket av kaffe och pepparkakor, hitta världsstrukturer på andra sidan universum och få rum där lika enkelt som när en gårdag blir till minnen
att den där ska kunna vittna om hur vi en gång levde här att den i sina celler och nervtrådar ska bära med sig berättelser om ett bistert, lyckligt alldeles äkta poetliv vid sidan om allt annat som hände i vår alltför verkliga värld att den ska ha växt sig större än mina egna

tafatta ordalydelser

ja, jag drömmer om en text eller

så har jag bara fått något i mungipan  

Ett brev för brev är vad jag skriver.

På väg hem frågar jag mig om jag tänker vara lika halvpatetisk som alltid och skriva ett kilometerbrev om allt jag tycker, tänker, känner nu bara för att vi kommit i ytterigare en ny liten kurva. Jag ser mig själv trött i ögonen och tänker tillbas "Ja, men Gud. Hur länge har du inte varit med dig själv, egentligen?"

Det är klart det blir ett brev. En backup, en vadsomhelst, någonting bara. Hursomhelst, Tack för idag. Det kändes enormt skönt att bara vara i all halvkylig somrig enkelhet och också samtala om svåra, krångliga saker i ett tempo ingen av oss skrämdes av. Jag var supernervös inför att träffa dig, kändes som att jag inte skulle kunna få fram ett vettigt ord, alla samtalsämnen riskerade att vara för stora, för skeva. Hell, jag tog det där doppet bara för att jag visste att det skulle vara en isbrytare så god som någon. Jag har ärligt varit rädd att jag skulle ha förlorat dig helt. Efter Pankon var jag helt tom och det fanns inget i mig som kände att jag skulle orka ta upp till mig en sådan mående- nivå att jag skulle klara att överhuvudtaget vara en människa inför dig. Nu har jag på något sätt insett, efter en evighetskamp med mig själv, att det inte tjänar någonting till att lägga sig ner om det fortfarande finns blod kvar. Jag vägrar min depression kort sagt. Det är inte lätt och jag slåss väldigt många dagar utan att veta vad jag kommer vinna, men ag vägrar ge upp. Jag tror mig ha vunnit någonting som åtminstone är värt för dig att vara vän med. Jag hoppas du såg det idag, bortom all tystnad och svåra ämnen som vi fortfarande måste gå igenom ett tag, tror jag. Men vår vänskap lever. För mig är det en enorm seger.

Det hindrar inte mig för att också hysa en stor, ganska bitter, besvikelse över allt som hänt. Det var som sagt skönt att kunna prata fritt om det med dig och det var ett stort steg för att kunna sätta ett slutligt streck över hela vintern, men jag önskar ju förstås förtfarande allting annorlunda. Med oss också, jag inser med dina ord i bakhuvudet, att vi alls inte hade bettett som under sena hösten, men utan mitt avbrott hade förändringen kunnat på ett naturligt, enkelt sätt och utan att den här relativa stelheten hade inträtt mellan oss. Jag vet inte, jag känner bara att jag vill understryka att när du säger att du "utnyttjade" mig så är det inte sant, på något sätt alls. Det är fritt för dig att känna att det gick för långt, vi gick väldigt långt och för en vänskapsrelation var det nog lite för mycket att bära, men för mig var det en stabilitet och en tillflykt jag var så enormt tacksam att du kunde ge mig. Jag ville aldrig ha vår närhet för det fysiskas skull utan just för att det betydde så mycket för mig att du, vi, kunde vara så trygga med varandra. Det styrkte mig, när det sättet att umgps sedan försvann under våren insåg jag att jag antagligen förlitat mig alldeles för mycket på allt det gav mig. Det är mitt misstag, och återigen för det jag kommer skriva om senare, jag vet hur svag vår vänskap faktiskt är efter allting och jag främst vill kämpa för att den överhuvudtaget ska klara sig levande igenom framtiden, men jag vill likväl tänka fritt här.

För när du pratar om din ensamhet och din fysiska längtan efter någon, även om det långtifrån enbart handlar om det sexuella, och samtidigt menar att vår fysiskhet gick vår långt kan jag inte låta bli att undra vad det var för fel på just oss? Kan inte låta bli att tycka att det är så onödigt att börja om med alltihop, allting med att lära känna en ny främling, gå igenom dess förflutna och baksidor, avgöra om man är trygg, förtjst eller överkär och behöva hantera den andres beslut på samma områden när man har en framför sig där alla sådana frågor är klara och inpackade. Säger absolut inte att vi skulle kunna gå in i en halvfysisk relation bara dför att vi klarat av att reda upp den här helvetesvintern, men jag kan fortfarande tycka att det är synd att du inte tycker att jag är värt besväret alls. Att jag står placerad i ett annat fack.

Därav också min reaktion när du berättade att du försökte dejta "andra". Blev själv förvånad över min starka reaktion, men det var oerhört svårt att få rösten att låta neutralt intresserad när restan av mig kokade av någon märklig indigation. Jag har hela tiden fruktat ögonblicket när du inser att jag är en vägs ände och att du behöver leta efter andra personer för att kunna hitta mannen du faktiskt faller för. Jag har bara inte tänkt mig att när det väl händer att jag ska stå helt barskrapad, utan några som helst motvapen- som en fallen förlare istället för någon som har en riktig plan för sitt liv, en väg som du mycket väl skulle tänka dig att hänga med på. Gud, ironin när du nämner att du skulle bli intresserad av min eventuella presentation på "happypancakes". Inte snällt.

Men ah, all and all så vet jag hur vårt land ligger som det är idag. Vi måste ta små steg för att nå en stabilitet där vi kan se var vi kan hamna imorgon. Ännu känns det fortfarande som vi kan bli rena främlingar för varandra om jag inte håller mig till mina mål. Jag vet bara att jag har chansen än att göra allt för att det ska bli på ett annat vis. Hur det blir får vi se då.

Vill tacka för idag, än en gång, det gjorde mig mycket.    

Vår i en brevtext

En morgon

som alla andra 

skriver jag mina brev 

i gråbruna nyanser lägger

dem i högar för att därefter

helt simpelt vänta så 

som seden kräver

kutymen brukar 

På vad 

det vete tusan 

men det säger något

visst om mitt liv och verklighet

att ständigt vara vid mitt vitbleka 

köksfönster och se på världens 

jordsnurr utanför utan den minsta aning 

om vad, vem eller varför och alla dess 

möjliga följdfrågor i efterföljande led

Så jag hamnar där rätt ofta

utan vilja eller aktiv handling

de passar sig så som det kan heta 

det blir så utav praktisk konformism 

som uttrycket skulle kunna vara 

händer sig så utav en rytm andra 

kallar otakt men som jag lärt mig 

nämna själva livet så 

som det nu ser ut 

Vill så skriva ut brevtext 

efter doktorsuppsatser 

om becksvart depression 

om dödsskuggans alla dalar 

hur de hamrar, bankar, slaktar i

nsina märken i mitt kött in i min

oskuldsfulla gestalt men orden

luktar illa bläcket blir till hånfullt

gift värre än själva känslan av 

dessa tröstlösa dagar dessa 

i absurdum utsträckta nätter 

så jag låtar bli för en stund 

ser upp och ut lite 

längre än förut

Ser så en värld som långsamt vaknar 

upp ur en lång, djup sömn, som nu 

kan ruska på sig, säga med rosgröna 

kronblad utefter kinderna att hej 

men nej dags att städa upp en aning 

fixa in lite spontan livsglädje i tillvaron

säga hej ledsne fattiglapp smaka 

på mitt solljus om du vill på min 

djupblå himmelsdryck kanske 

är en bagatell för dig trots allt 

men ibland är små detaljer all 

förändring vi någonsin behöver 

och borde ha vett att be om   

Tystnar så, äter så, dricker så enkelheter

i mitt vitbleka köksfönster tillsammans 

med ett uppsluppet världsallt skriver så 

brev hem till fallna, bortglömda vänner 

i samma sorgspruckna skrivstil som 

alltid förr, men blåser också in en doft 

av hopp och livslust proppar in böner 

mellanraderna med förhoppning 

om andra sorters dagar utan hårt 

dragna vemodsstråkar och 

tröstlöst stelnat världshat

Aldrig i världen att det räcker förvisso 

tiden kommer springa, rusa in i nästa 

bergvägg utav höstlöv och missade stjärnfall 

våren är i sanning en flyktig medkämpe 

och vackra fåglar stannar aldrig i en darrig 

utsträckt hand, men just därför; 

i skönhetens flyktiga tecken 

vill jag insupa allt jag någonsin når 

med allt jag ever har till hands få in 

hela skapelsens upprymdhet i mina 

tappra stavelser så tätt att de fattar eld 

blir till en brand som brinner längre 

in och högre upp än någonsin förut

över alla trakter och dimensioner

in till nästa högst verkliga 

vinternatt för att där lyckas 

leda mig ända hem, hem 

till kungen, lyckan 

och den av glädje ständigt 

silversjungande horisonten 

Ångesten är nu en reell demon. Ett monster som inte tvekar inför att presentera sig med namn och öppna kort. Minsta hinder är en verklighet i att han vänder sig mot mig, hugger mot min bröstkorg och strupe och skrattar åt mina reaktioner. Som igår, i väntan på det idiotiska gothcon och jag går i stan och hackar i andetagen av stängda ångestskrin. som idag där jag bokstavligt spyr på en baktrappa av krampkonvulsioner utan vidare riktning. Jag är förlorad utan hjälp, jag är en förlorare utan hjälp att nå därför detta är för stort. För vidrigt.

Tanken på att inte vara önskvärd. Sitta i et stökigt rum och inte orka. Ångesten numera bara ett normalt pulsslag jämte allting annat. Det måste vara såhär. Jag har inga undantag. Ska snart försöka skriva om någonting annat. Måste bara börja.

Jag bär mitt skägg som en maskering. Känner mig ofta hudlös, särskilt vid det här köksbordet. Mamma äter haloumi och utbrister i ett om hur goda de är. Lillebror sitter med utan att vilja vara där, äter inget, dricker inget. Bara sitter. Pappa nämner något om min vardag och mamma som inte lyssnar frågar ur inget vad det är vi pratar om. Papppa tar om och jag knyter min vänsterhand i byxfickan ett litet, litet varv. Det finns ingen plats för sådana som mig och det enda jag duger till ger mig tydligen ohanterlig ångest. Jag vill ta nmig till 1600-talets Sverige och om jag vore frisk anmäla mig till de tröstlösa Polen- krigen eller om jag vore vanskapt bli uppäten av vargar och må bra av det. Det finns ingen plats här.

Vandrar i Hisingstrakter under en gråsolig himmel och är inte säker på vart jag är på äg. Träden är fortfarande fruset kala, hela världen går i gråbrunt. Det finns en skönhet i det. en mildhet. Våren gör annars ont. Döljer mindre, visar mer. Jag vill inte synas. Har svårt att hitta dit jag ska, en annan person ska till samma ställe och har också gått fel. Han är fotograf och har en bil fylld med kamerautrustning. Han erbjuder mig skjuts till rätt ställe och i vilen kallpratar vi bäst vi kan. Han har ett lite fummelstelt sätt, halvvårdat skägg precis som jag och när vi går ur bilen slår det mig att han måste vara väldigt lik mig om jag varit sådan som han är frisk och mer än okej på att fotografera. Det är så udda att hitta sig själv i andra. alternativa livsstilar.

Help

Har hållt mig inomhus i två dygn. Det har regnat smältsnö utanför och jag har inte känt minsta impuls att ta mig utåt, förutom en ganska stark rastlöshet i bbenen, men den har jag ständigt och jämnt så det är svårt att ta med i helheten.

Mamma kommenterade att jag bordem nej, måsteklippa mig snart oc nog håller jag med, men lurvigheten är ett skydd. Mitt fula könshårsskögg och det överlånga 2007-håret är en mild, men sammanbiten protest mot den tysta världen utanför som inte släpper in mig, än mindre förstår mig. Jag vill bli kvar här.

Det jag gör är att jag läser. Läser i ofantliga mängder. Guillou har tagit mig till Tanzanias heta inre och till Nordnorges istäckta snövidder. Det har varit angenämt om än inte så känsloomtumlande som Ken Folletts alster. Guillous svåra svaghet är hans oförmåga att maskera sina egna åsikter och ideal i sina karaktärer. Alla blir bara förlängda idealbilder av Guillous inre. Man tilläts aldrig följa någon mindre sympatisk person, inte heller någon med uppenbara defekter eller svagheter. alla är Arn eller Erik Ponti- kopior och även om Guillou naturligtvis är mästerlig i att måla upp en värld där man tilläts bo i några skönt flyende timmar är hans alster aldrig lika spännande och engagerande som Follets. Hos Follett är jag alltid på helspänn, medveten om att nästan vemsomhelst kan få för sig och att ytterst få karaktärer är heliga. Hos Guillou var det mest oväntade som hände när Oscars afrikanska hemstad attackerades, men det var också allt. i övrigt en alltför rak och liksom träig historia. Hos Follett skriker jag alltid minst en gång att boken, antingen i vrede, vanmakt eller bara i salig lycka. Inte så hos Guillou, inte ens nära, men strunt samma. Brobuyggarna var en trevlig bok.

I övrigt tänker jag på P. På hennes tårar, våra märkliga samtal i lördags och på hur hon ser ut i klänning. Jag skäms lite varje dag för att jag inte är värd henne. Att jag inte ens är i närheten. Må Tim vara världens bästa man.

Varuhus och Dylan-sånger

Et suddenly

är vi på varuhusets farstubro

vi talar allting utom just framtid

eller annat liv tusentals personer

runtomkring eller inga alls möjligen

det är förbannat svårt att veta medan

vårens första danssteg hörs på räcket

utanför när ser vi ner mot livets

oändligt stora jaktmarker

svindeln som

alltid högst

påtaglig

i en

parantesartad

pausering

talar vi sedan om det mörka hotet

ovanför som en stegrande cementsten

mot våra unga bröstytor vi talar

hetsigt om vapen visar alternativa kartor

mot vägen ut härifrån och upp vi talar planer

som fanatiska idioter likt kylmystiska militärer

ifrån förr men det enda vi klarar av att landa i är

alla dessa brustna strategier, planer som kraschfaller

in i dammstinna sovrum och stirriga seuz-kanaler

byggda utav tårar

i bryggan

utan förankring

är varuhuset byggt som en ö i det atlantiska ishav

vi växt upp ur och somewhow känt som vårat eget

i en ödslig mellantystnad stämmer vi upp i sång

en stapplig. trasslig, usel sång där texten fastnar

i spruckna resväskor med destinationer ingen känner

och den sköra

melodin sveper

bort till landet

där alla andra

bortsprungna

fåglar bor

et efter

att natten

tagit sina sista fångar

är vi endast tysta

som om allt

sen bibelns tid redan

är sagt vi tecknar därefter

om andra tider med tårar

och bistra miner som

enda medel en halvmeters

avstånd en eon-märkt realitet

imorgon är en dag med

förbannelser i mun

men vem skulle bry sig

om en sådan saga

varuhuset ekar

i sin vintriga tystnad och

imorgon blir för alltid en

helt annan dag

i refrängen

som aldrig kom

berättar jag till sist alla mina kort

visar upp mina avskavda knektsjuor

alla dessa färgdrag och kåkmissar som

hundarna bara skrattat åt synat mig all in

intill bara levern och i epilogens stela avslutning

tar jag med mig mitt misshandlade mörker dina

kristalliserade tårar alla tåg som rinner förbi och

inser att imorgon åter blir en helt annan

en helt annan sorts dag

Och Angelo

Du såg hur jag låg på marken

utslagen jag kunde höra hur

du frågade vad fan jag gör

och hur du i luften skrev

en dikt på ditt illa rytmiska

vis och som ett sorgset outro

bland mina misshandlade

trumhinnor

dina hårda

fotsteg därifrån

Som ett eko dagen efter

är det jag som vaknar tar mitt

utspillda kaffe dina kvarvarande

ord och vilset stapplar till en annan

del av vår tappra stad

där står en man ifrån boston

som åkt hit för att finna andra

sorters kuster bara för att förstå

att samma sorters sorger också

huserar på våra bakgator han

skriker sliter sitt hår och vid

åsynen av mig tar han

fram en sabel

styckar min dikt

i tusen bitar viskar

med illvilligt grin att

tro inget annat än att

hennes ord i sanning

förtjänade allting

med sabel ännu i handen

och brinnande rosor plötsligt

i ögonen for han mot mig med

en mening att mörda mig eller

kungligt välsigna mig och i

februarikvällens kalla sken

trodde jag att jag skulle dö

men inte, som han sa när

eggen vilade mot min

pulserande halsåder

'du ska bara erkänna

att du inte vet

någonting'

'du ska bara tillstå

att himlens glasväggar

numer är av plåt och gnistrande

metall för dig du ska berätta för mig

att du hellre faller i gråt hos din bultande

ungdom än reser dig upp och går med stolthet härifrån'

'du ska fan i mig deklerarera för alla här som hör

att allt du nånsin gör är för att ännu en dag

få skuggdansa in i de vackras mönster och också

göra det så skickligt att de till sist inte märker

att de ser dig till sist ska du ska bara

vara en usel självklarhet i deras ögon'

'ja du ska

i helvete

se dig själv i spegeln

skämmas i en anda

av konstrukivitet

därefter må du

göra exakt vad

du vill'

i februarisnöns blekkalla återfall nickade

jag till svar åt mannens mustascher borstade

av mig hans blomblad och gick någon

annanstans än hem och när

Du än en gång såg mig

utslagen vid utkanten

av stationen var du inte längre

arg nej du skrattade och log

du bar en dyr klänning och sa till

en person inte härifrån att imorgon

börjar äntligen livet jag kunde inte

höra svaret, men som jag förstod

det ska imorgon bli en rätt

så hygglig dag

Okej nu.

Kom Ginsberg
Lägg dig i min mun

Skjut mig om jag

säger något i stil

med att livet inte duger

ge mig tystnad och
stillhet det 'r inte jag

det är inte min

riktiga stil

Jag vill gå runt på

förvirrade gator hitta en basrytm

av dunkande trummor som berättar

stories om ett äkta liv om en tillvaro

som inte ser sig i spegeln

och ångrar sig ideligen

en gång stod jag på en scen och

en full man sa till mig tre gånger

intensivt ioch nära att jag var

punk, punk på riktigt ta vara på

det grabbjävel det kommer bli

grymt jag lovar

Ginsberg kom och

lägg dig i min mun

jag ställer ings frågor

gör vad du vill och få mig

mer levande än ljuset utanför

som ser ut som m¨nen men är

frekkin not jkag vet sällan vad

jag gör men vad i helvete

spekar det för roll de som

vet vad de gör somnar

om kvälen i ren tristess

satt en gång i ett klassrum och

såg en film om dina unga år någon

tog fram en hink vin och vi drack

som för att fira dig i kontrast mot

mitt vanliga liv ville jag gråta men

så såg jag att det regnade glitter

utanför mitt vanliga fönster kanske

det var gud som sa förlåt kanske det

var charles frekkin darwin som sa

meh ursäkta eller bara mina drömmar

Ginsberg Kom din fegis jag har

skrivit den här dikten tusen gånger

sen jag såg den i min ungdoms

diktböcker lägg dig i min mun och

knulla allt du ser jag ska försöka

att inte bry mig för trots allt

jag behöver mänsterbrytande

livsstilar jag behöver något som

dövar det som jag har förlorat

hål smärtar märker jag tomheten

kastar sig över själen man har och gör

något annat med det döden kommer

vara exakt sådan en tomhet som

bara grinar det skrämmer mig som

helvete men min enda lösning

är inte att be längre utan att

fråga dig om lov om du

eller någon himla annan

kan göra mig tjänsten

att lägga sig tillrätta

i min mun få mig på

något sätt att hålla

käften

Pausering

Mitt liv är meningslöst. Gör det något?

Nä.

Jag kommer aldrig bli Zlatan, jag kommer aldrig bli Tomas Bodström, jag kommer inte ens bli Markus Larsson. Ibland stör det mig. En gång i tiden var jag främst i ledet. en gång var jag tretton med MVG i allt som var väsentligt, med människor som bad för mig och såg att något stort var i görningen. Som de sa. En gång var bara himlen min begärnsning, eller snarare mitt mål och jag minns att jag kände fartvinden. Doften av förväntmingar. Att det här skulle bli kul.

Sommarlovets första dag 2003, året då allt började, var jag hemma hos mirmor och tog årets första sköna bad. I solen efteråt tänkte jag: men jag är ju nöjd med det här. Vart äär det tänkt att jag ska? Jag vill inte anstränga mig för något som är större än detta, faktiskt inte. Okej, jag vill faktiskt se det Europa jag så ofta läst om. det är en dröm så likt ett krav det kan bli, och jag vill, likt Henning mankells romanfigur, få se en naken kvinna i realiteten bara till för mig. får jag det är jag ju ärligt talat nöjd.

Så svindlade livet förbi. Sitter här och det är snart nio otroliga år sen jag tänkte de lillgamla tankarna. Nio år av meningslösa dagar och fabulöst fantastiskt vackert liv. Jag är berusad nu, men vad gör det, jag vet att det är mina ärliga tankar även som nykter. så många människor, så många märkliga upplevelser. Så mycket framgång, så många otroliga nederlag. Rikt.

Vi skriver 2012 och jag vet inte vad som väntar. Jag kommer troligen flytta för första gången, ja kommer hoppningsvis syssla med något utanför Göteborg till hösten. Jag lämnar mitt gamla liv bit för bit, tar med mig de posituva bitarna för att skapa någonting nytt. Jag längtar efter att få se det vackert,. Längtar efter att få bjuda in någon: Petra, Sara, Hanna och att de ska kunna notera att det faktiskt duger åt dem också.

Mitt bagage är en salig sörja av ont och gott. Jag var en gång på väg mot himlen, men hamnade i någon slags trädtopp, jag är förvisso på väg ner dessutom, men mitt strålande leende finns kvar. så många romaner i mitt blod. Den känslan liksom.

Livet är inte slut.
Tack.

Hur var ditt nyår?

Tackar som frågar.

Ganska förjävligt faktiskt. Nyårsdagen var helt okej, förlorar i dominion hemma hos nils och ser en förvirrande Percy Tårar framåt eftermiddagen innan vi drar oss mot operan för att åse fyrverkerierna. Som symptomatiskt för hur kvällen senare skulle bli syns allting bara som dånande ljusblixtar bakom den den alldeles igendimmade hamnhimlen. Fullkomligt bortkastat, vilket är väldigt synd, för jag älskar fyrverkeri-traditionen. Tycker det kan vara oerhört vackert.

Likadant vid tolvslaget senare. Som liten älskade jag att stå ute på gården och insupa smällarna och allting så nära som det bara gick. Nu stod vi längst uppe i ett unket hyreshus' trappuppgång och ser mer av våra egna reflektioner än några egentliga fyrverkerier. Svepte mitt champagne-glas, skällde ut en barnslig Jesper och mådde mer miserabelt än vad som är okej att inleda året med.

Det borde vara de människor jag är allra tryggast med som var där. Idel FV-ledare med deras respektive liksom, men en person förstörde återigen precis allting. Hon var med vid förra nyår också, men franmförallt hon var med under tre av mina svåraste gymnasieår. Då var hon den enskilt viktigaste personen efter att jag kraschat 2007. Nu är hon ett cyniskt monster som är kall som en död fisk gentemot mig och jag kan för mitt förlorade liv inte förstå vad det är jag har gjort mot henne. Eller vad hon har gjort som förändrat henne så. Hon som var den gladaste, närmast babbliga personen som fanns när jag kände henne. Nu är hon en instängd mussla som verkar sårad av min existens, men hon säger ingenting pom vad det skulle vara. Allt är alltid status quo mellan oss och det är ett förhatligt läge. Det är icke-existerande och varje gång jag måste umgäs närmre med henne mår jag dåligt. Hela min negativa gymnasietid återvänder, men utan några sköldar som kan skydda. Hon var ju en sådan. Liksom. Vad skyddar man sig med när det är ens försvar som är det som anfaller? Den grejen.

Jag är också för feg för att göra något åt det. Det har varit såhär sen 2008, hon har varit Bernhards flickvän hela tiden och Bernhard är min vän, men det har gått för lång tid upplever jag det som för att kunna ta upp det på något sätt som helst. Jag är förvisso feg, men jag tror fortfarande att det är försent.

Så under kvällen sitter jag där, med ölernas åtgång mer och mer tystlåten och butter. De andra leker charader och håller på, men stämningen är i mina ögon alltid lite ansträngd. Min syster mår inget bra, hon är där men är inte närvarande. Hon sover mot Jespers axel och han själv är inte heller så som jag vill ha honom. Ingen är riktigt det. Det här är mina närmsta vänner, men ju längre kvällen blir desto mer vill jag be dem, eller antagligen allra helst jag själv, fara åt helvete. Vi pratar förvisso om relevanta saker ibland. Om 2012 och att jag förmodligen kommer lämna stan mot hösten. England eller Kungälv och ju mer vi pratar inser jag att vilken plats som helst kommer duga, bara jag inte är kvar i samma hjulspår som alltid när nästa varv börjar. Jag måste ifrån den här stan som börjar likna ett dejá-vú- sammelsurium av slingriga livsvarianter som avlöst varandra utan att ge mig någon andningspaus eller möjligheten att urskilja avgränsningarna. Så många människor som kommit hit och lämnat och jag har alltid stannat kvar, uppenbarligen ständigt svårare att förstå vad det är jag egentligen ska göra här. Jag kommer lämna. Eller riskera att drunkna helt och hållet.

Vid tre var kvälen slut, jag är den ende som inte bor centralt och fick skynda för att hinna med att ta sista bussen hem. Den gick inte.Tre timmar senare är jag hemma efter att ha gått från vasaplatsen. Dyblöt, fast ändå uppiggad. Promenaden hem var det roligaste under hela kvällen. Säger någonting om någonting, men det var trots allt fint. Alla platser i Göteborg är en inristning av mitt liv, det är att gå och botanisera bland sina minnen att gå där ensam framemot småtimmarna. Tillochmed cykelvägen vid järnbrott är fylld med människor och händelser. Det är fint i sin enkelhet, men jag måste härifrån. Varje gång jag faller blir minnena ett vapen mot mig, något som binder mig och gör mig olyklig. Nästa gång det händer kan hela tiden bli det allra sista.

Jag kom följdaktligen in i det här året extremt ovillig till allting. Jag vill inte riktigt ha det, men antar att man måste ha att göra med det om man ändå ska vara här omkring och skrota. Kanske kommer finnas några stunder man klarar av att tycka om. Om sex månader är det sommar igen, så att säga.

Skål och välkomna!