Varuhus och Dylan-sånger

Et suddenly

är vi på varuhusets farstubro

vi talar allting utom just framtid

eller annat liv tusentals personer

runtomkring eller inga alls möjligen

det är förbannat svårt att veta medan

vårens första danssteg hörs på räcket

utanför när ser vi ner mot livets

oändligt stora jaktmarker

svindeln som

alltid högst

påtaglig

i en

parantesartad

pausering

talar vi sedan om det mörka hotet

ovanför som en stegrande cementsten

mot våra unga bröstytor vi talar

hetsigt om vapen visar alternativa kartor

mot vägen ut härifrån och upp vi talar planer

som fanatiska idioter likt kylmystiska militärer

ifrån förr men det enda vi klarar av att landa i är

alla dessa brustna strategier, planer som kraschfaller

in i dammstinna sovrum och stirriga seuz-kanaler

byggda utav tårar

i bryggan

utan förankring

är varuhuset byggt som en ö i det atlantiska ishav

vi växt upp ur och somewhow känt som vårat eget

i en ödslig mellantystnad stämmer vi upp i sång

en stapplig. trasslig, usel sång där texten fastnar

i spruckna resväskor med destinationer ingen känner

och den sköra

melodin sveper

bort till landet

där alla andra

bortsprungna

fåglar bor

et efter

att natten

tagit sina sista fångar

är vi endast tysta

som om allt

sen bibelns tid redan

är sagt vi tecknar därefter

om andra tider med tårar

och bistra miner som

enda medel en halvmeters

avstånd en eon-märkt realitet

imorgon är en dag med

förbannelser i mun

men vem skulle bry sig

om en sådan saga

varuhuset ekar

i sin vintriga tystnad och

imorgon blir för alltid en

helt annan dag

i refrängen

som aldrig kom

berättar jag till sist alla mina kort

visar upp mina avskavda knektsjuor

alla dessa färgdrag och kåkmissar som

hundarna bara skrattat åt synat mig all in

intill bara levern och i epilogens stela avslutning

tar jag med mig mitt misshandlade mörker dina

kristalliserade tårar alla tåg som rinner förbi och

inser att imorgon åter blir en helt annan

en helt annan sorts dag