Jag Blir Aldrig Som Du

Jag är ful.

Nu tycker väl alla det om sig själva, mer eller mindre slentrianmässigt oavsett om man är en 10:a på skalan eller inte. För mig är det dock allvar, jag försöker vara så objektiv jag baa kan vara och då är jag ful. Osmaklig, inte grotesk, men obehagligt.. skev till utseendet.

Plufsig. Mitt handikapp gör min kroppshållning otymplig, sned och jag ser skriande klumpig ut när jag rör mig. Såg mig själv på en video vi spekllat in av Kulturnatt-showen och där de andra rör sig med exakthet och någon form av grace snubblar jag med som ett utvecklingsstört mobbat barn.

Det är inte riktigt okej.

Jag har alltid haft den gången, den otroligt tafatta skevheten i allting. Minns hur jag mig på video när jag var tretton. Mattias födelsedagskalas och hur jag ville bara skrika bort den där pojken. Hans handikappade miseralibitet. Hur han är så mycket sämre än alla andra i sin halvhet.

Då hade jag i alla fall en smalhet. Nu är jag bara fulhet.

Det är inte alls okej.

Lycka Har Inga Ord.

Har inte skrivit på ett tag, men vill flika in att det mesta flyter. Idag är första dagen på hela veckan som jag faktiskt har tid att sitta ner vid datorn så länge att jag faktiskt kommer på att jag vill skriva någonting.

Har nu inget att skriva, mer än att jag mår bra av alla impulser som kommer och går tacke vare universitet, teaterhuset mölndal och den välsignade (anonyma) improgruppen. Onsdagsgången var så himla rolig. Det mest episka var ju olle och mins metascen på dövtekniken. Vi körde helt enkelt "ingenting2 och gick loss totalt på hela rummet. Fruktansvärt roligt.

Heh. Lycka har inte många ord, som sagt. Jag vill spela dominion.
Over and ut.

Ingen Plats Ingen Tid

Alltså.

Jag vill inte att det här sks bli en blogg full med massa strötexter som inte leder någonstans och som bara blir meningslösa. Samtidigt heter bloggen vad den heter. Det finns inga regler, om man säger. Jag får skriva meningslösheter om jag vill.

Ha!

I varje fall.
Jag är rätt nöjd med dagen. Har skrivit till de jag kan skriva. Ringt de jag kan ringa. Inte riktigt några resultat, men det är sekundärt. Viktigast är att hålla sig igång. Inte sagga ihop. Jag tänker på dig. Jag har inget att säga till sig längre. Jag tycker det är jobbigt, men det finns ju inget jag kan göra. Syndbyberg is no more och så vidare.

Osäkerheten jag ofta kände. Att du faktiskt förtjänade bättre än mig, att jag var en pausfågel, eller startblock. Att du när som helst skulle vidare. Det var inget du satte igång, det bara fanns där. Jag var rädd i Sundbyberg, minns jag.

Typ du med. Fyren. Den kvällspromenaden är en novell skriven av en annan penna än min.

Som sagt. Skräp.
Förövrigt hade Maria pojkvän. Såklart. Jag är njuden på fyllefest hos en Isabelle jag knappt känner. Jag har i smyg gått med på en Yes-pakt som finns på flashback så jag tänker gå. Kan ju bli kul. Jag saknar dig. Konstant. Det som var en basslinga har förändrats till ett tomljud, det är lättare att ignorera tystnad, men lugnar jag mig är det ju där. Det spår som skulle vra du finns inte och det är inte så lätt att släppa.

Jag vägrar klandra dig något mer, finns inget att klandra dig för, men vad ska denna icke-ilska-still-there-känsla ta vägen?

Du gör mig till en tonåring och jag har inte plats för det.

Meh. Inte Du Också.

Bloody Huvudvärk.

Tror inte jag kommer skriva på ett tag, känns som texterna tagit slut åtminstone.
Om det vill sig väl kommer det något om teater någon dag. Visioner, livselixirsmöjligheter, sånt.
Just nu är det bara huvudvärk.

Så Ditt Namn Var Inte Angelica?

Jag har generellt alldeles för lätt att bli förtjust i vissa töser. Det har i princip utvecklats till ett behov. Jag måste alltid ha en eller två personer som jag kan hålla ögonen på- även om jag så att säga är upptagen för stunden. Eftersom jag nästan alltid varit just det har "förtjusningen" mest varit låtsad, en liten behaglig mellanmåls -fantasi om man säger.

Det är värre nu när man är mer singel. Nu är de där små "angelicorna" plötsligt tillgängliga. En betydligt mer pikär situation eftersom jag inte har en susning om hur man gör för att få dem intresserad i en tillbaka. Jag kan bara sockerdricka- rutinen. Den kan jag iförsig i gengäld jävligt bra.

Efter teatern idag är jag i en sån situation igen. Maria, heter hon. En liten, nätt sak på gissningsvis tjugo år som var helt bedårande trevlig. Det är inte ofta, men på vissa människor lyckas man göra ett gott första intryck. Åh, hon studerar språk, japanska tidigare nu spanska. Jobbar som personlig assistent för tillfället. Hon har lätt för att prata, glatt tonfall samtidigt som hon ändå ger ett rätt tystlåtet intryck.

Hennafärgat hår, sameögon. Åh, som sagt.
Jag uppskattar inte att vara singel.

Liljekonvalj

Jag får berätta om vad jag vill. Finns inga begränsningar. Just nu tänker jag på sommardagar i kölvattnet efter grundskolan, kanske gymnasiet.

Mötet med Eva-Linn, denna nära mytiska gestalt från mina skolår. Vi hade mejlat lite grann det sista, beslutat att vi skulle träffas. Hon sa att hon mindes mig väl, att hon såg fram emot att träffa mig. Att träffa mig. Hon. Ville träffa mig. När jag stod i det slösande solskenet på järntorget var jag fortfarande vettskrämd.

Hon såg precis ut som från min mina minnesbilder. Med det kastanjebruna håret uppsatt hade hon samma glitterblå ögon, ett oförändrat ansikte med de karaktäristiska kinderna och naturligtvis hennes leende, med de lätt sneda tänderna och alltigenom förföriska läpparna. Den enda skillnaden från förr låg hos mig. Jag blev inte längre knäsvag och stammandes av att se henne. Nej, vi kramade glatt om varandra och pratade förtjust ikapp medan gick mot vårt café någonstans i Hagastan.

Vi kom förvånansvärt lätt in i alla ämnen. Vi vände och vred på nylöse- tiden. Hur vi så ofta tvingades in i dubbla identiteter, vi konstaterade snabbt att ingen av oss känt den andre överhuvudtaget. Den person vi lät andra ta del av var inte vårt riktiga jag. Nej, ganska så långt därifrån.

Hon berättade om sin ångest i högstadiet, något som växte och urartade i gymnasiet. Om alla stilbyten hon gjort under de senaste åren. Att hon gått en längre och längre omväg från sig själv. En u- sväng, sa hon, eftersom hon till slut hittat tillbaka till någon sorts grundtrygghet hos sig själv. Jag frågade om hon hade hittat tillbaks helt än. Nej, sa hon, trots allt ganska så långt därifrån.

Jag berättade om mitt. Lite grann. Berättade också jag om min u- sväng, att jag inte heller visste vem jag var, men att jag var på rätt väg mot någon sorts avslut. Att jag vågade se människor i ögonen igen. Mer på riktigt. Allt kunde jag inte få ur mig. Jag vågade inte berätta om hur mycket hon hade betytt för mig. Om alla de magiska tillfällen då hon såg mig mer än hon behövde. Kramen efter finalvinsten i nian, promenaden längs Unter den linden i Berlin. Hon var en sagogestalt för mig under de åren, sådant går ju inte att berätta rakt av. Då är man ju tokig.

Vi föll tillbaka till högstadietiden, hon sa att hon haft ätstörningar under alla tre åren. Att hon hatat sitt utseende, över allt annat. Jag vet att jag faktiskt tappade hakan på riktigt. Jag tystnade så länge att hon frågade vad det var. Kände inom mig hur mitt högstadie- jag tog sats. Från tårna, med hela sin kropp, själ och hjärta bakom varje stavelse.

"Jo. Jag är bara så förvånad. Det kan bara inte vara sant att du kände så. Eva- Linn, du har varit det absolut vackraste jag vetat om sen första gången jag såg dig."

Hennes leende. Hennes ögon. Det finns vissa scener man inte ska klä i ord, men jag kan lova att trettonåringen inom mig aldrig kommer bli lyckligare än hon var just då. Jag tror och hoppas hon blev glad för vad jag sa. Att det läkte en liten, liten bit av smärtan från de åren. Det såg ut så i varje fall.

Mycket mer minns jag inte från den fikastunden, mer än att vi hade trevligt tills vi skildes åt. Vi skulle definitivt ses igen.

Vi sågs två gånger till efter det. Jag är fortfarande en smula bitter.
Ändå. Jag fick berätta för Eva-Linn Nordh hur fantastiskt vacker hon var för mig i fyra jävla år.
Något i mig kommer alltid vara lyckligt för det

Dagsplan För Fjärde Januari

[0] Gå till biblioteket- låna Moment 22

[0] Gå längre promenad

[x] Skriva

[x] Teaterrep

[x] Registrera mig till universitet

Detta Med Framtid

Jag blir aldrig jurist. Eller civilingenjör. Inte heller bankdirektör. Jag har det inte i mig. Drivet, kamplustan, viljan att slita itu mig själv och min tid för att nå ett specifikt mål. Istället sitter jag framför en flimmerskärm och önskar att några stekta sparvar kunde få för sig att hoppa in i min mun.

Läser mycket om Farbror Joakim. Hur han förändrade sitt liv från grunden enbart genom "hårt och hederligt arbete", väldigt mycket av den varan. Hur mycket svårare sådant är idag, tänker jag. Det som gick på 1800-talet när världen var färsmk och ny går inte att göra idag när alla platser är upptagna.Hur fel den tanken också är. Arbeta kan alla, med något. Felet är att jag är lat, och letar efter kravlöshet. Min gamla lärare Ulrika "haxan" Sjöberg sa det till mig i en av hennes utskällningar. Du tål inte krav, Simon, du klarar inte av dem. det är för dåligt. Jag fnös, och försökte försvara mig. Insåg först senare hur rätt hon hade.

Hur ska jag ändra på detta? Får inte släppa FV. Måste slita som ett djur för att få föreningen att fästa, få den att växa till något som kan få till en förändring. För mig och kanske också andra människor runtom mig.
Måste se till att slita fram 30 poäng från historian. Kan se till att engagera mig mer i universitetslivet. Tacka ja till saker. Mycket handlar om det, att inte backa undan.

Jag är ändå rädd. Mållös. Jag tror jag vill arbeta på ett fartyg. det går att utbilda sig till sjöman. Det hade varit roligt. Få lov att komma bort. Så länge jag klarar av arbetet tror jag det kan vara min grej, som det heter.

Måste bli bättre på att ta mig i kragen.
Måste.

Sanna Forsén

Ja, just det.

Jag inser att du kanske kan få för dig att googla ditt namn någon gång och då vore det rätt lätt hänt att du får syn på den här bloggposten. Samtidigt är den möjligheten lite kittlande. Det är så tråkigt att skriva utan någon som läser. Lika dödfött som att skådespela utan publik. Så vi kör. Namnet placerar vi i rubriken och allting.

Ville bara säga att jag är ruggigt glad att du hade tid att i varje fall vara med en termin hos oss, nu när jobb och andra sorters hemskheter hindrar dig i vår. Du är en alldeles fantastisk aktör, något som märks inte bara på scen. Vet inte, det är något med din utstrålning som både fascinerar och skrämmer lite grann. För en sådan som mig så blir det lite "mal på glödlampa" fenomenet. Efter Hamlet behövde jag bara få dig till gruppen, eller åtminstone få träffa dig en gång till.

Hade jag varit på en annan plats i livet och ganska helt och hållet en annan person hade jag bjudit ut dig på stört där efter pjäsen. Eller något. Nu kan jag mest konstatera att du är en störtskön person och jag hoppas däringa "fransosen" inser vad han hittat och att ni får en rolig tid tillsammans.

Eller något. Ha en fortsatt god vidare-googling nu.

Och Jag Rimmar På På Underground- Nivå

Mitt mående är nere och kravlar på någon slags botten. Igår när jag borstade tänderna stod Jesper ute vid dörren i sedvanlig skrämselposition- helt oavsiktligt egentligen eftersom han skulle in i badrummet på riktigt- och jag blev så jävla skrämd. Alltså mer skrämd än vad som egentligen är rimligt. Jag fick till ett avgrundsvrål och slog till honom inte bara en gång, utan två tre fyra gånger.

I rena chocken gick jag ut till Askimshavet och där kom den här avgrundssörjan över mig igen. Min depression från Fässbergstisdagarna 2007 har aldrig lämnat mig och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Depressionen är förrädisk för den får mig att vilja skippa allt där jag har någon sorts ansvar, samtidigt som ju mer jag isolerar mig desto värre blir den. Desto mer växer den och blockerar fler och fler funktioner hos mig.

Just nu vill jag inte Cizzis teater, jag vill inte fixa med kungsbacka- mötet, jag vill inte ha ansvar för att FV ska bli förening. Jag vill och vågar verkligen inte ta itu med att studera historia.

Jag tror jag mår såhär på grund av avsaknaden av meningsfull sysselsättning, att jag inte gör något för någon annan- grejen är att man måste anstränga sig så jävla mycket för vad man än ska göra. Ingenting är gratis här i livet, och jag avskyr det. Jag bad inte om att få komma hit. Jag bad inte om att få bli vuxen. Jag tycker inte om att tvingas till saker. Det finns inga enkla sätt att bara bli betydelsefull, de sätt som går är jag dessutom osäker på om jag klarar av. Jag låter hellre bli.

Kort sagt.

Hela tiden finner jag färre och färre anledningar till att inte göra slag i saken.
Och säga upp mig.

Hur Var Ditt Nyår?

Jotack.

Firade det i Mölndal hos Terese Säljö med en del goda vänner, och en annan hög vilda främlingar. Det var mestadels trevligt även om ett uttryck som "intressant" kanske passar bättre än något annat ord. Alltför många människor hade alltför suspekta företeelser för sig för att det skulle kännas helt tryggt. David och Marie var fina människor att ringa in året med, resten hade lämnat walk over eller var alltför suspekta.

Som Bernhard och Miranda. Jag accepterar inte Mirandas stil längre. Hon får göra som hon vill, men jag tänker inte ta att jag blir behandlad så som jag blir utan någon förklaring. På spårvagnen hem vägrade jag att sitta bredvid henne. Det hade inte fungerat. Jag undrar vad det är för egenskap jag har som får människor att så ofta behandla mig som en dörrmatta. Är jag ful? Har jag en störig röst, attityd? Luktar jag konstigt? Är jag bara ur vinkel rent socialt och blir lite, lite fel hur jag än beter mig?

Får nog ägna 2011 åt att ta reda på det.

En annan rolig detalj var norrlandsgrabben Markus som var där. Hockeynörd, brynäsare. Han såg till att förstöra en bit av kvällen för samtliga genom att besudla det allmänna samtalet med fylle- högljutt hockeysnack. Det var NHL-lags fullständiga namn och skillnaden mellan Frölunda och norrlandslag för hela slanten. Nostalgitripp för mig, men rena tortyren för alla andra.

Nostalgitripp ja... Jag är inte sportintresserad längre på samma sätt som förr. Den där avskilda världen där varje samtal handlar om tabellägen och målskyttar och gud vet vad tilltalar mig inte längre. Det är för begränsat, för ointressant i sin ytlighet. Nej, mitt sportintresse riktar sig mot dramat. Fortfarande är det så att det finns inget mer raffinerat drama än den avgörande matchen. Den fängslar likt inget annat och rymmer dessutom otaliga berättelser inom sig.

Så länge människor som Erik Niva och Simon Bank orkar skildra den delen av sportvärlden finns jag med på tåget.

Annars då? Äh, jag regerar i spel som "med andra ord", men det visste jag sen innan.

Med allt detta sagt: Bring it on TvåTusenElva.