Ångesten är nu en reell demon. Ett monster som inte tvekar inför att presentera sig med namn och öppna kort. Minsta hinder är en verklighet i att han vänder sig mot mig, hugger mot min bröstkorg och strupe och skrattar åt mina reaktioner. Som igår, i väntan på det idiotiska gothcon och jag går i stan och hackar i andetagen av stängda ångestskrin. som idag där jag bokstavligt spyr på en baktrappa av krampkonvulsioner utan vidare riktning. Jag är förlorad utan hjälp, jag är en förlorare utan hjälp att nå därför detta är för stort. För vidrigt.