Dagny

Dårarna på torgen pratar på som brukligt är om den luftiga tomhet som huserar på deras tidningssidor - någon har sprängt en bro i luften, någon annan sänkt ett skepp till havets botten och någonstans långt borta så brinner det ett slott. Jaha, säger de, så är det väl med världen nuförtiden, allting går åt fanders och ingenting finns som vi kan göra åt saken. På stationen neråt centrum har tågen slutat gå, så har det varit i flera år, men ingen klagar för vad gör klagomål för skillnad när allting är så som det nu och för alltid måste vara.

*

 

Invid rälsen ligger din safirblå kappa kvar, där du är så behöver du den inte längre och det finns ingen här som klarar av att bry sig. Världen har stagnerat och spåren efter de som en gång brann får ligga kvar på de sätt som de blev övergivna, själva dårarna har bara tid över för att prata om allt och inget alls. Övrigt folk sover vad det verkar.

På andra kontinenter viskas det att man har lärt sig att flyga, att man spenderar tillvaron med att erövra bergskedjor och molnstoder, att man intar varje landsyta man ser med skratt och triumfatoriska hurrarop, men här, ja här har som en evig vinter tagit sin boning, vargar av köld klöser sig fast i marken, får alla rörelser framåt, uppåt, utåt att stelna och bli till fruset grus.

Jag undrar vad du tänker på där du är nu, jag kan inte undvika att minnas alla de gånger vi talat om framtiden i glödgade ordalag, hur vi hetsigt beskrev de visioner våra febriga blickar inte kunde undvika att se. Ambitionerna som fanns mellan våra händer hur vi såg på alla hinder som om de vore hjälpsamma kamrater, till för att ingjuta mod och kämpaglöd, snarare än fiender till våra drömmars embryon- hur vi såg på världen på ett sätt ingen längre klarar, hur vi brann på ett sätt ingen längre verkar ha tid eller ork att på riktigt göra.

Kan förstås vara mina minnen som har förvandlats till desperata lögner. Kanske fanns snön, rävsaxarna och de döva dårarna i varje gathörn redan då. Kanske var glöden jag kände i din blick en optisk illusion och världen du målade i brandgula färger inom mig ett avancerat trolleritrick. Det verkar inte bättre då tystnaden tagit över alla gator. Om vi nu brann så högt och klart som mina minnen envisas med att berätta för mig varje gång jag tar ett äkta andetag..

Varför är då inte ens ekot kvar?

*
Dårarna fortsätter att skräna utanför, det är som om de vill fylla luften med nonsens och obegripligheter, allt för att inte märka vad de håller på att förlora, allt för att inte se

vad som redan har försvunnit. Men jag kan inte glömma, oaktat om jag deltar i deras spel
eller ej så känner jag konturerna av din stålrygg inunder mina ögonlock, jag
hör dina eder och förbannelser över allt brus som stadslarmen skapar- hur du slutligen
gav upp om mig och oss, hela den inkrökta världsdel som vi kallade vår egen och gick
tog det sista tåget härifrån bort till något nytt, något som du kunde kalla ditt eget.

Kvar är jag med mina kalla, trånga svar. Jag kan vrida och vända dem sönder och samman, men de grinar ändå med samma slutna tillförsikt tillbaka mot mig. Jag kan älta alla stunder, samtal, tillsötade drömmar bäst jag gitter. Tågen har fortfarande slutat gå, staden är lika kall, grå och känslostum som den vant sig vid att vara och din safirblå kappa ligger fortfarande kvar invid rälsen- utan att någon här bryr sig om skillnaden den utgör.

Ingenting jag skriver eller säger kan ändra på det.