Fatta hur många gånger jag försökt skriva den här texten. Om vad teatern betyder för mig. Varför jag är intresserad av detta, för en kristen liberal ganska märkliga, medium. Jag har försökt hitta olika ingångar och hela tiden misslyckats. Jag får inte till språket. det kan inte vara analyserande och akademiskt tortigt, likväl vill jag inte att det ska vara en text som spårar ut i ett känslomässigt intetsägande blaj. Försöken har hittills alltid strandat i någon av de två dikena. Oftast innan tredje meningen.
Så, någonstans på väg hem från den märkliga ansökningen till Nordiska så slog det mig. Jag älskar teatern för att den gör ont. Bra teater gör lika ont som livet och jag älskar den för det. Hur den får mig att förtvivlat gärna vilja bli någon annan. Den skänker mig en riktning, om den som bara skriker "bort, bort, bort härifrån". Upp på scen eller ut ur min kropp. in i en karaktär som faktiskt blir någonting i detta öckenmöcken några kallar samhälle.
Visst är det så att även andra kulturformer kan ge samma känsla. Kultur och Konst är en spegel där vi får se oss själva, ibland blir vi glada, ibland rädda- allt som oftast berörda och det är fantastiskt att vi so människor har förmågan att skapa någonting sådant. Det som särskiljer teatern är att den alltid händer här och nu. Allt annat, som film, litteratur, musik har en gång producerats och gjorts någon helt annanstans än där man självv konsumerar den. Teater däremot sker alltid framför betrakterns ögon. det är formens själva fundament och teater blir värdelöst när man plockar bort aktörerna från publiken.
Så när skådespelare, i min egen ålder i min egen livssituationen, fem decimeter ifrån mitt ansikte levererar den mest träffande poesin går det inte att värja sig. Hade jag inte varit så väluppfostrad hade jag anfallit henne, svurit och slagits för att få henne att hålla käften. Istället får jag räcka fingret i smyg åt henne och känna hur teatern får det trögflytande blodet i mina ådror att pulsera åtminstone en aning snabbare.
Jag har numera blivit så resistent att jag kan identifiera dålig teater snabbare än förr och sådan har inte alls samma effekt som bra, naturligtvis, men fortfarande är det så att dålig teater på ett helt annat sätt än dålig film faktiskt förmår att engagera. Det är riktiga människor som oavsett deras kapacitet faktiskt försöker att förmedla någonting. Även en medioker pjäs har allt som oftast alltid något som når ända fram. Som får de där hjärtslagen i mig att slå igen. Ingen annan konstform kan det.
Är så tacksam att jag hittat det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar