Ensam med chipspåsen

hör spårvagnen
utanför
den dundrar likt
plågad åska och
tar allt som liknar
frid med sig

här en annan so called
reality jag med mitt
hemvävda liv en chipspåse
med dipp och lite riven
gurka vid sidan om en
soffa som ingen vill ha
men som jag köpt ändå ser
på ett program på teven som
ingen vill titta på men som
jag gråter av i vilket fall

för en sekund funderar
jag på att följa med
dundret därute hänga
av mitt liv på en butter
klädhängare ta mina
blöta skor i ett
hoppsa-steg och
sedan springa

springa tills mina
lungor sprängs i
pingisflämtningar
höra ljudet av mina
metallfötter som ojämna
marschslag över asfaltsskogen

hör planen över en stilla
novemberhimmel låter som
utomjordiska makter som
ska invadera ta allting
vi äger och har eller som
ålderstigna gudomar som till
sist valt att ta sitt pick
och pack och dra till en bättre
plats där det ryms mer av tro
hopp och äkta kärlek

här ett ställe med smala trappuppgångar
och smutsiga medmänniskor alldeles för många
här som väljer att inte se och lika galaktiskt
många som undanber sig att göra det minsta lilla

jag ger 4 euro till en förbannad städerska
för att hon visar mig vägen till en toalett
och gråter sedan därinne för att jag inte vet
hur jag ska rädda världen
jag är ett konstigt barn
det vet jag

för en sekund överväger
jag att följa med
dundret däruppe
att dricka ett
lass red bull och
lyfta överde fyrkantiga
hustaken se mig om likt
en förvandlad pegasus njuta
av fartvinden och de fria
vidderna gnägga i vild förtjusning
och sedan dra dra vart som helst
där detfinns tro hopp
och äkta kärlek

var det skulle vara
vet jag inte om det
är möjligt vet jag
inte men varje dröm
som flyger förbi vill
jag kapsla in lägga i
milt omslagna glasburkar
för att ibland öppna
och få insupa doften i
min egen harmlösa takt

det är inte mycket
till ambition och jag
vet att varken Mats Sundin
eller Jerzy Grotowsky satt
med nävar i chipspåsar när
världen var för liten men
jag gör det och det får vara
bra med det ibland när spårvagnar
dundrar rastlöst utanför