Nä.
Jag kommer aldrig bli Zlatan, jag kommer aldrig bli Tomas Bodström, jag kommer inte ens bli Markus Larsson. Ibland stör det mig. En gång i tiden var jag främst i ledet. en gång var jag tretton med MVG i allt som var väsentligt, med människor som bad för mig och såg att något stort var i görningen. Som de sa. En gång var bara himlen min begärnsning, eller snarare mitt mål och jag minns att jag kände fartvinden. Doften av förväntmingar. Att det här skulle bli kul.
Sommarlovets första dag 2003, året då allt började, var jag hemma hos mirmor och tog årets första sköna bad. I solen efteråt tänkte jag: men jag är ju nöjd med det här. Vart äär det tänkt att jag ska? Jag vill inte anstränga mig för något som är större än detta, faktiskt inte. Okej, jag vill faktiskt se det Europa jag så ofta läst om. det är en dröm så likt ett krav det kan bli, och jag vill, likt Henning mankells romanfigur, få se en naken kvinna i realiteten bara till för mig. får jag det är jag ju ärligt talat nöjd.
Så svindlade livet förbi. Sitter här och det är snart nio otroliga år sen jag tänkte de lillgamla tankarna. Nio år av meningslösa dagar och fabulöst fantastiskt vackert liv. Jag är berusad nu, men vad gör det, jag vet att det är mina ärliga tankar även som nykter. så många människor, så många märkliga upplevelser. Så mycket framgång, så många otroliga nederlag. Rikt.
Vi skriver 2012 och jag vet inte vad som väntar. Jag kommer troligen flytta för första gången, ja kommer hoppningsvis syssla med något utanför Göteborg till hösten. Jag lämnar mitt gamla liv bit för bit, tar med mig de posituva bitarna för att skapa någonting nytt. Jag längtar efter att få se det vackert,. Längtar efter att få bjuda in någon: Petra, Sara, Hanna och att de ska kunna notera att det faktiskt duger åt dem också.
Mitt bagage är en salig sörja av ont och gott. Jag var en gång på väg mot himlen, men hamnade i någon slags trädtopp, jag är förvisso på väg ner dessutom, men mitt strålande leende finns kvar. så många romaner i mitt blod. Den känslan liksom.
Sommarlovets första dag 2003, året då allt började, var jag hemma hos mirmor och tog årets första sköna bad. I solen efteråt tänkte jag: men jag är ju nöjd med det här. Vart äär det tänkt att jag ska? Jag vill inte anstränga mig för något som är större än detta, faktiskt inte. Okej, jag vill faktiskt se det Europa jag så ofta läst om. det är en dröm så likt ett krav det kan bli, och jag vill, likt Henning mankells romanfigur, få se en naken kvinna i realiteten bara till för mig. får jag det är jag ju ärligt talat nöjd.
Så svindlade livet förbi. Sitter här och det är snart nio otroliga år sen jag tänkte de lillgamla tankarna. Nio år av meningslösa dagar och fabulöst fantastiskt vackert liv. Jag är berusad nu, men vad gör det, jag vet att det är mina ärliga tankar även som nykter. så många människor, så många märkliga upplevelser. Så mycket framgång, så många otroliga nederlag. Rikt.
Vi skriver 2012 och jag vet inte vad som väntar. Jag kommer troligen flytta för första gången, ja kommer hoppningsvis syssla med något utanför Göteborg till hösten. Jag lämnar mitt gamla liv bit för bit, tar med mig de posituva bitarna för att skapa någonting nytt. Jag längtar efter att få se det vackert,. Längtar efter att få bjuda in någon: Petra, Sara, Hanna och att de ska kunna notera att det faktiskt duger åt dem också.
Mitt bagage är en salig sörja av ont och gott. Jag var en gång på väg mot himlen, men hamnade i någon slags trädtopp, jag är förvisso på väg ner dessutom, men mitt strålande leende finns kvar. så många romaner i mitt blod. Den känslan liksom.
Livet är inte slut.
Tack.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar