Ganska förjävligt faktiskt. Nyårsdagen var helt okej, förlorar i dominion hemma hos nils och ser en förvirrande Percy Tårar framåt eftermiddagen innan vi drar oss mot operan för att åse fyrverkerierna. Som symptomatiskt för hur kvällen senare skulle bli syns allting bara som dånande ljusblixtar bakom den den alldeles igendimmade hamnhimlen. Fullkomligt bortkastat, vilket är väldigt synd, för jag älskar fyrverkeri-traditionen. Tycker det kan vara oerhört vackert.
Likadant vid tolvslaget senare. Som liten älskade jag att stå ute på gården och insupa smällarna och allting så nära som det bara gick. Nu stod vi längst uppe i ett unket hyreshus' trappuppgång och ser mer av våra egna reflektioner än några egentliga fyrverkerier. Svepte mitt champagne-glas, skällde ut en barnslig Jesper och mådde mer miserabelt än vad som är okej att inleda året med.
Det borde vara de människor jag är allra tryggast med som var där. Idel FV-ledare med deras respektive liksom, men en person förstörde återigen precis allting. Hon var med vid förra nyår också, men franmförallt hon var med under tre av mina svåraste gymnasieår. Då var hon den enskilt viktigaste personen efter att jag kraschat 2007. Nu är hon ett cyniskt monster som är kall som en död fisk gentemot mig och jag kan för mitt förlorade liv inte förstå vad det är jag har gjort mot henne. Eller vad hon har gjort som förändrat henne så. Hon som var den gladaste, närmast babbliga personen som fanns när jag kände henne. Nu är hon en instängd mussla som verkar sårad av min existens, men hon säger ingenting pom vad det skulle vara. Allt är alltid status quo mellan oss och det är ett förhatligt läge. Det är icke-existerande och varje gång jag måste umgäs närmre med henne mår jag dåligt. Hela min negativa gymnasietid återvänder, men utan några sköldar som kan skydda. Hon var ju en sådan. Liksom. Vad skyddar man sig med när det är ens försvar som är det som anfaller? Den grejen.
Det borde vara de människor jag är allra tryggast med som var där. Idel FV-ledare med deras respektive liksom, men en person förstörde återigen precis allting. Hon var med vid förra nyår också, men franmförallt hon var med under tre av mina svåraste gymnasieår. Då var hon den enskilt viktigaste personen efter att jag kraschat 2007. Nu är hon ett cyniskt monster som är kall som en död fisk gentemot mig och jag kan för mitt förlorade liv inte förstå vad det är jag har gjort mot henne. Eller vad hon har gjort som förändrat henne så. Hon som var den gladaste, närmast babbliga personen som fanns när jag kände henne. Nu är hon en instängd mussla som verkar sårad av min existens, men hon säger ingenting pom vad det skulle vara. Allt är alltid status quo mellan oss och det är ett förhatligt läge. Det är icke-existerande och varje gång jag måste umgäs närmre med henne mår jag dåligt. Hela min negativa gymnasietid återvänder, men utan några sköldar som kan skydda. Hon var ju en sådan. Liksom. Vad skyddar man sig med när det är ens försvar som är det som anfaller? Den grejen.
Jag är också för feg för att göra något åt det. Det har varit såhär sen 2008, hon har varit Bernhards flickvän hela tiden och Bernhard är min vän, men det har gått för lång tid upplever jag det som för att kunna ta upp det på något sätt som helst. Jag är förvisso feg, men jag tror fortfarande att det är försent.
Så under kvällen sitter jag där, med ölernas åtgång mer och mer tystlåten och butter. De andra leker charader och håller på, men stämningen är i mina ögon alltid lite ansträngd. Min syster mår inget bra, hon är där men är inte närvarande. Hon sover mot Jespers axel och han själv är inte heller så som jag vill ha honom. Ingen är riktigt det. Det här är mina närmsta vänner, men ju längre kvällen blir desto mer vill jag be dem, eller antagligen allra helst jag själv, fara åt helvete. Vi pratar förvisso om relevanta saker ibland. Om 2012 och att jag förmodligen kommer lämna stan mot hösten. England eller Kungälv och ju mer vi pratar inser jag att vilken plats som helst kommer duga, bara jag inte är kvar i samma hjulspår som alltid när nästa varv börjar. Jag måste ifrån den här stan som börjar likna ett dejá-vú- sammelsurium av slingriga livsvarianter som avlöst varandra utan att ge mig någon andningspaus eller möjligheten att urskilja avgränsningarna. Så många människor som kommit hit och lämnat och jag har alltid stannat kvar, uppenbarligen ständigt svårare att förstå vad det är jag egentligen ska göra här. Jag kommer lämna. Eller riskera att drunkna helt och hållet.
Vid tre var kvälen slut, jag är den ende som inte bor centralt och fick skynda för att hinna med att ta sista bussen hem. Den gick inte.Tre timmar senare är jag hemma efter att ha gått från vasaplatsen. Dyblöt, fast ändå uppiggad. Promenaden hem var det roligaste under hela kvällen. Säger någonting om någonting, men det var trots allt fint. Alla platser i Göteborg är en inristning av mitt liv, det är att gå och botanisera bland sina minnen att gå där ensam framemot småtimmarna. Tillochmed cykelvägen vid järnbrott är fylld med människor och händelser. Det är fint i sin enkelhet, men jag måste härifrån. Varje gång jag faller blir minnena ett vapen mot mig, något som binder mig och gör mig olyklig. Nästa gång det händer kan hela tiden bli det allra sista.
Jag kom följdaktligen in i det här året extremt ovillig till allting. Jag vill inte riktigt ha det, men antar att man måste ha att göra med det om man ändå ska vara här omkring och skrota. Kanske kommer finnas några stunder man klarar av att tycka om. Om sex månader är det sommar igen, så att säga.
Skål och välkomna!
Så under kvällen sitter jag där, med ölernas åtgång mer och mer tystlåten och butter. De andra leker charader och håller på, men stämningen är i mina ögon alltid lite ansträngd. Min syster mår inget bra, hon är där men är inte närvarande. Hon sover mot Jespers axel och han själv är inte heller så som jag vill ha honom. Ingen är riktigt det. Det här är mina närmsta vänner, men ju längre kvällen blir desto mer vill jag be dem, eller antagligen allra helst jag själv, fara åt helvete. Vi pratar förvisso om relevanta saker ibland. Om 2012 och att jag förmodligen kommer lämna stan mot hösten. England eller Kungälv och ju mer vi pratar inser jag att vilken plats som helst kommer duga, bara jag inte är kvar i samma hjulspår som alltid när nästa varv börjar. Jag måste ifrån den här stan som börjar likna ett dejá-vú- sammelsurium av slingriga livsvarianter som avlöst varandra utan att ge mig någon andningspaus eller möjligheten att urskilja avgränsningarna. Så många människor som kommit hit och lämnat och jag har alltid stannat kvar, uppenbarligen ständigt svårare att förstå vad det är jag egentligen ska göra här. Jag kommer lämna. Eller riskera att drunkna helt och hållet.
Vid tre var kvälen slut, jag är den ende som inte bor centralt och fick skynda för att hinna med att ta sista bussen hem. Den gick inte.Tre timmar senare är jag hemma efter att ha gått från vasaplatsen. Dyblöt, fast ändå uppiggad. Promenaden hem var det roligaste under hela kvällen. Säger någonting om någonting, men det var trots allt fint. Alla platser i Göteborg är en inristning av mitt liv, det är att gå och botanisera bland sina minnen att gå där ensam framemot småtimmarna. Tillochmed cykelvägen vid järnbrott är fylld med människor och händelser. Det är fint i sin enkelhet, men jag måste härifrån. Varje gång jag faller blir minnena ett vapen mot mig, något som binder mig och gör mig olyklig. Nästa gång det händer kan hela tiden bli det allra sista.
Jag kom följdaktligen in i det här året extremt ovillig till allting. Jag vill inte riktigt ha det, men antar att man måste ha att göra med det om man ändå ska vara här omkring och skrota. Kanske kommer finnas några stunder man klarar av att tycka om. Om sex månader är det sommar igen, så att säga.
Skål och välkomna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar