Tanken på att inte vara önskvärd. Sitta i et stökigt rum och inte orka. Ångesten numera bara ett normalt pulsslag jämte allting annat. Det måste vara såhär. Jag har inga undantag. Ska snart försöka skriva om någonting annat. Måste bara börja.

Jag bär mitt skägg som en maskering. Känner mig ofta hudlös, särskilt vid det här köksbordet. Mamma äter haloumi och utbrister i ett om hur goda de är. Lillebror sitter med utan att vilja vara där, äter inget, dricker inget. Bara sitter. Pappa nämner något om min vardag och mamma som inte lyssnar frågar ur inget vad det är vi pratar om. Papppa tar om och jag knyter min vänsterhand i byxfickan ett litet, litet varv. Det finns ingen plats för sådana som mig och det enda jag duger till ger mig tydligen ohanterlig ångest. Jag vill ta nmig till 1600-talets Sverige och om jag vore frisk anmäla mig till de tröstlösa Polen- krigen eller om jag vore vanskapt bli uppäten av vargar och må bra av det. Det finns ingen plats här.

Vandrar i Hisingstrakter under en gråsolig himmel och är inte säker på vart jag är på äg. Träden är fortfarande fruset kala, hela världen går i gråbrunt. Det finns en skönhet i det. en mildhet. Våren gör annars ont. Döljer mindre, visar mer. Jag vill inte synas. Har svårt att hitta dit jag ska, en annan person ska till samma ställe och har också gått fel. Han är fotograf och har en bil fylld med kamerautrustning. Han erbjuder mig skjuts till rätt ställe och i vilen kallpratar vi bäst vi kan. Han har ett lite fummelstelt sätt, halvvårdat skägg precis som jag och när vi går ur bilen slår det mig att han måste vara väldigt lik mig om jag varit sådan som han är frisk och mer än okej på att fotografera. Det är så udda att hitta sig själv i andra. alternativa livsstilar.