Dröm om en text

har en liten dröm eller snarare en

ryckning i mungipan emellanåt

och det är att skriva en text som

med vacklande, stapplande ortopedben

kan ta sig upp på scengolvet finna en

trygg plats (i skuggan av mickstativet exempelvis) för att där kunna sträcka ut

varenda knäled, armsena, benflisa den har

i sin ömma kropp, öppna upp sin käft

spärra ut sina ögon och bara

ja

fånga in rymden allt som ryms upp till taket plocka ner bekanta stjärnor och trötta lövstycken placera dem överallt i hårband, diadem och i främlingars skosulor drömmer

om att den ska vara vuxen nog att inte bry

sig när det regnar in när scengolvet blir till

ett gungfly av imaginära knockouter och

reella blackouter att den ska hålla sig för

skratt när andra vill tro att den inte gör något vettigt att den bara klär ut sig till något meningsfullt men att den i grunden bara

är samma förvirrade livsrymling dikter

alltid verkar vara drömmer om att den

ska kunna svara något supervettigt

resonera om att vi inte lever bara på

bröd allena utan också en pastarätt då

och då att vi inte bara kan vara såna som springer ner oss på paradgatornas sidokvarter för att hitta det andra letar efter att vi behöver

söka mönster i en sommarhimmel vilandes på

en sliten studsmatta att vi behöver definiera

livet i en diktrad då och då om inte för en

doobidoo- strukturerad omvärld så åtminstone

för oss själva och vår vackraste granne, sådant

trams må inte vara ett försörjningsstött fullkornsbröd att inmundiga till frukost

men välan något som tar oss vidare i natten

drömmer om att min textsak efter färdig tupplursprocedur ska ta sig upp och vidare

i kosmos ödmjukt minnas var den kom ifrån vad tåspetsar och pickande andetag innebär

hur orytmiska hjärtslag kan vara och hur det känns att med blick under lugg möta andras undrande, dömande, sött drömmande blickar

drömmer om att den ska kunna lämna vår egen mänsklighet få plats i en rymdraket av kaffe och pepparkakor, hitta världsstrukturer på andra sidan universum och få rum där lika enkelt som när en gårdag blir till minnen
att den där ska kunna vittna om hur vi en gång levde här att den i sina celler och nervtrådar ska bära med sig berättelser om ett bistert, lyckligt alldeles äkta poetliv vid sidan om allt annat som hände i vår alltför verkliga värld att den ska ha växt sig större än mina egna

tafatta ordalydelser

ja, jag drömmer om en text eller

så har jag bara fått något i mungipan