På väg hem frågar jag mig om jag tänker vara lika halvpatetisk som alltid och skriva ett kilometerbrev om allt jag tycker, tänker, känner nu bara för att vi kommit i ytterigare en ny liten kurva. Jag ser mig själv trött i ögonen och tänker tillbas "Ja, men Gud. Hur länge har du inte varit med dig själv, egentligen?"
Det är klart det blir ett brev. En backup, en vadsomhelst, någonting bara. Hursomhelst, Tack för idag. Det kändes enormt skönt att bara vara i all halvkylig somrig enkelhet och också samtala om svåra, krångliga saker i ett tempo ingen av oss skrämdes av. Jag var supernervös inför att träffa dig, kändes som att jag inte skulle kunna få fram ett vettigt ord, alla samtalsämnen riskerade att vara för stora, för skeva. Hell, jag tog det där doppet bara för att jag visste att det skulle vara en isbrytare så god som någon. Jag har ärligt varit rädd att jag skulle ha förlorat dig helt. Efter Pankon var jag helt tom och det fanns inget i mig som kände att jag skulle orka ta upp till mig en sådan mående- nivå att jag skulle klara att överhuvudtaget vara en människa inför dig. Nu har jag på något sätt insett, efter en evighetskamp med mig själv, att det inte tjänar någonting till att lägga sig ner om det fortfarande finns blod kvar. Jag vägrar min depression kort sagt. Det är inte lätt och jag slåss väldigt många dagar utan att veta vad jag kommer vinna, men ag vägrar ge upp. Jag tror mig ha vunnit någonting som åtminstone är värt för dig att vara vän med. Jag hoppas du såg det idag, bortom all tystnad och svåra ämnen som vi fortfarande måste gå igenom ett tag, tror jag. Men vår vänskap lever. För mig är det en enorm seger.
Det hindrar inte mig för att också hysa en stor, ganska bitter, besvikelse över allt som hänt. Det var som sagt skönt att kunna prata fritt om det med dig och det var ett stort steg för att kunna sätta ett slutligt streck över hela vintern, men jag önskar ju förstås förtfarande allting annorlunda. Med oss också, jag inser med dina ord i bakhuvudet, att vi alls inte hade bettett som under sena hösten, men utan mitt avbrott hade förändringen kunnat på ett naturligt, enkelt sätt och utan att den här relativa stelheten hade inträtt mellan oss. Jag vet inte, jag känner bara att jag vill understryka att när du säger att du "utnyttjade" mig så är det inte sant, på något sätt alls. Det är fritt för dig att känna att det gick för långt, vi gick väldigt långt och för en vänskapsrelation var det nog lite för mycket att bära, men för mig var det en stabilitet och en tillflykt jag var så enormt tacksam att du kunde ge mig. Jag ville aldrig ha vår närhet för det fysiskas skull utan just för att det betydde så mycket för mig att du, vi, kunde vara så trygga med varandra. Det styrkte mig, när det sättet att umgps sedan försvann under våren insåg jag att jag antagligen förlitat mig alldeles för mycket på allt det gav mig. Det är mitt misstag, och återigen för det jag kommer skriva om senare, jag vet hur svag vår vänskap faktiskt är efter allting och jag främst vill kämpa för att den överhuvudtaget ska klara sig levande igenom framtiden, men jag vill likväl tänka fritt här.
För när du pratar om din ensamhet och din fysiska längtan efter någon, även om det långtifrån enbart handlar om det sexuella, och samtidigt menar att vår fysiskhet gick vår långt kan jag inte låta bli att undra vad det var för fel på just oss? Kan inte låta bli att tycka att det är så onödigt att börja om med alltihop, allting med att lära känna en ny främling, gå igenom dess förflutna och baksidor, avgöra om man är trygg, förtjst eller överkär och behöva hantera den andres beslut på samma områden när man har en framför sig där alla sådana frågor är klara och inpackade. Säger absolut inte att vi skulle kunna gå in i en halvfysisk relation bara dför att vi klarat av att reda upp den här helvetesvintern, men jag kan fortfarande tycka att det är synd att du inte tycker att jag är värt besväret alls. Att jag står placerad i ett annat fack.
Därav också min reaktion när du berättade att du försökte dejta "andra". Blev själv förvånad över min starka reaktion, men det var oerhört svårt att få rösten att låta neutralt intresserad när restan av mig kokade av någon märklig indigation. Jag har hela tiden fruktat ögonblicket när du inser att jag är en vägs ände och att du behöver leta efter andra personer för att kunna hitta mannen du faktiskt faller för. Jag har bara inte tänkt mig att när det väl händer att jag ska stå helt barskrapad, utan några som helst motvapen- som en fallen förlare istället för någon som har en riktig plan för sitt liv, en väg som du mycket väl skulle tänka dig att hänga med på. Gud, ironin när du nämner att du skulle bli intresserad av min eventuella presentation på "happypancakes". Inte snällt.
Men ah, all and all så vet jag hur vårt land ligger som det är idag. Vi måste ta små steg för att nå en stabilitet där vi kan se var vi kan hamna imorgon. Ännu känns det fortfarande som vi kan bli rena främlingar för varandra om jag inte håller mig till mina mål. Jag vet bara att jag har chansen än att göra allt för att det ska bli på ett annat vis. Hur det blir får vi se då.
Vill tacka för idag, än en gång, det gjorde mig mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar