23/6

Först en text om fotboll. Spanien ticktackar sig förbi ett ointresserat, arrogant Frankrike och fotbollseuropa är som det har varit de senaste åren. På andra sidan krossar Tyskland allt de ser och jag fylls av ett artificiellt hat mot dem. Jag avskyr vinnare eftersom de inte är som jag. De har kontroll och jag förstår inte ens hur det ordet är strukturerat. I verkligheten går det inte att gå omkring och hata, men i fotbollen finns det plats för låtsaskänslor. Eller rättare: riktiga känslor på låtsade saker. Det gör ingenting att allting är påhittat, att det är ett spel, en lek, att det bara är otaliga strömmar av 22 män på en grön matta världen över för det är vi som ser på som fyller i leken med något som inte är mening, men som ivarjefall är någon form av verkligt. Så jag hatar Spanien och Tyskland för deras icke- krackelerade skönhet. Spelar ingen roll hur länge jag får vänta, någon gång kommer någon att besegra dem, en dag kommer de att sluta att vinna och då är det jag som inte tänker sluta fira. Så enkelt kan det vara. 

Istället älskar jag de vackra förlorarna. Som England, Holland. De som med höjda huvuden försöker, men inte förmår. England med sin historia, Holland med sin vacklande principfasthet om det vackra spelets helighet. Likafullt med dem, de kommer antagligen inte klara av att vinna på ett riktigt bra tag, men när- eller om- så är det jag som firar med dem. Fotboll är identitet, man kan i längden inte vandra med ett lag som inte stämmer in på sin egen självbild. För mig har Manchester United och Barcelona- min barndoms favoritlag- blivit främlingar och jag har fått överge dem och det dessutom ganska enkelt. Kärleken till Blåvitt däremot har stannat kvar. Jag älskar inte IFK för dess otaliga SM-Guld, jag kallar mig inte blåvit för att vi skulle vara en oövervinnerlig segermaskin. För mig är inte det ett krav för att jag ska vara tillfreds med laget. Jag växte upp med ett blåvitt där Tomas Rosenkvist, George Mourad och Gustaf Andersson var de betydande stjärnorna. Jag växte upp med ett blåvitt som i perioder var sämre än ÖIS, ett blåvitt som kvalade mot Västra Frölunda. Mitt Blåvitt är inte ett lag som vinner guld på beställning, mitt blåvitt kan inte slå Manchester United och Barcelona i Champions League. 

**

Hatet. Skammen. Oförmågan. Du sitter inkapslad i ett hölje av dig själv och det finns ingen väg ut. Du tar dig till andra platser, går runt i Kungsparker utan egentlig riktning, men märker att allt du möter. Nytt eller gammalt, människor eller lövdräkter hela tiden bara är speglingar av dig själv och det som du måste vara. Vem du än talar med så är det bara reflektioner, ekon av dig själv som möter dig och du vänder dig i skam, hat och oförmåga försöker verkligen hitta en väg ut, något annat sätt att vara på, men ju mer du själv har krympt i ditt sätt att vara på desto mer har också resten av världen krympt omkring dig. Du har inte kvar några möjligheter längre. Du märker att du är slut och skriker åt alla som inte har märkt sammainsikt om sig själva. Lägger ner ansträngningarna. Går hem.