Tårar

Oktober står och röker

jag tittar på vi talar inte 

låter bara regnet falla in 

genom våra öppna kappor 

tillåter vinden att dra genom 

våra ömma hårstrån vi står så 

tysta och tomma utan att förstå

vad det är vi ser framför oss

vad det är vi har inom oss 

Oktober röker klart och ler mot mig

ett skört leende som spricker upp i 

en mosaik av känslor, ingen av dem 

har med mig att göra varenda en 

av dem är en del av mitt blodomlopp 

han klappar mig på kinden och hans 

fingrar är kalla som stålhättor mot 

ett marmorgolv hans fingertoppar

sträva som avhuggna spjutspetsar

mot en sönderflådd rygg det enda 
jag kan göra är att förbli tyst 
och se hans leende falla mot mig 

som en knivsegg låta den klyva

allt den någonsin ser  

Oktober går in, lämnar mig ute 

i ett tomt, skällande regn jag vill frysa 

men huden inom mig kokar så jag lägger

mig låter blodet utanför pulsera tills det tröttnar 

som om någonting 
någonsin tröttnar