Aldrig nånsin nu

 & de faller över havet
på samma sätt som nånsin förr
& du tänker att du borde ta dig
vägen någonstans men här är allt
i gamla mönster, här finns inget mer
än moll, än det dova stumma mörkret
som du känner mer än väl

& de faller över havet & du vill bara följa med
låta vågorna få ta dig, förändra allting i ditt liv
men du hindras utav kedjor, ja ditt inre säger stopp
så du låter allting falla, blir ett med
mörkret i din kropp

Andras takter låter bättre, andras danssteg ger nåt mer
men du har slutat att försöka, du ler stelt och går förbi
& nu står hon vid sina gränser, ja hon ska snart få träda
in till ett liv där du finns inte, där du inte har nånting
- är det så att du vill gråta? vill du skrika, vill du slåss?
det finns inget du kan ändra, det finns inget du kan få.

Så du sjunger ensam i slänten, sjunger där ingen hör din röst
du sjunger oktobers alla sånger, du sjunger kriget i din kropp
sjunger fåglarna du saknar, de du aldrig nånsin når, sjunger
mönstret som dig hatar, det du aldrig nånsin får & kanske
kan solen en dag återvända till din kind
kanske sommaren en gång till bli din

men allt det, det är aldrig nånsin nu