Sång i November

Så sover natten stilla, men mitt jag är rastlöst, finner ingen ro 
jag går på gränder utan slut, söker svar som inte finns
- hör på talarna i hörnen, vrider sönder de gåtor
som bor i mina ben, men hittar inte fram - nej, jag
blir aldrig rak, stark eller normal, än i denna dag
så är mitt namn Vindskuggan, Oktobers
trogna ägodel och slav 

Men om du ännu nånstans lyssnar
från ditt gemak i universums borte gränser
om du fortfarande minns mitt namn som en
lustig klang utan placering eller annan form av plats
ja då vill jag bara säga att du har mitt hjärtas lans
den dag som jag får strida då är det du 
som för min själ mot slagfältens trakt

Och jag har säkert uttryckt det förut
men i tiden där bisterheten tagit alla världens troner
så måste sången om dig och ditt sätt att forma verkligheten
fortfarande få veta att den lever kvar
i det som jag har blivit 

Vet att allt här är sorg och dy, att allt jag kämpar
för blir stoft och smutsig jord, trots att jag vet
allt som är möjligt att förstå, att jag redan har
erfarit allt som står att finna i existensens många länder
så störtar jag ut i tvivlets dimma, förlorar mig själv 
och min arma form av klädnad - jag kämpar, men
träsket har sin egen makt, jag söker att slåss, men
jag fäller mig själv i hånfullt trots mot 
alla djupens rimlighet

*

Jag vet vem jag är, men i dessa dagar inte
vad jag gör, jag vet vad jag vill vara, men saknar
sätt att forma min gestalt och jag förintas vid tanken
på dig, på att allt vi en gång var har gått förlorat
i förflutenhetens glömska, det är så lagarna är satta
det är så allt behöver vara, men mitt inre
skriker likväl i djuriskt raseri

Vet att det aldrig spelar roll, avstånd är en dröm, tiden likaså 
i den verklighet som gjorts till min så är sanningen endast
det jag ursinnigt väljer att hålla fast vid och i den
så är jag din - idag, imorgon och i allting 
som ska ske 

Kalla på mig i en viskning och jag är där innan din aning hinner vakna 
önska något i en förlupen tanke och allt jag är ska ge dig det 
innan du förstår vad det är du vill ska ske, vindskuggans roll är min
men min verkliga gestalt känner inga gränser, förstår inget annat
än en vild okontrollerad kärlek till dig och din gestalt 

Sedan får världen löpa sin bana, du leva dina dagar utan att förstå 
eller minnas minsta anklang ifrån förr, jag vet att det är så det måste vara
men november har sin egen lag, kräver sin egen tribut och just nu i form
av ännu en sång från mitt mörka pojkrum till dina
ljusa kontinenter 

*

Lyssna om du vill 
jag sjunger den ändå