Tinidril

Världarna darrar, hotar att brisera på din farstubro
bland dina minnen spelar drottningarna tennis
och du reser till ett rymdskepp med regler som
du säger att du hellre känner till, men du vet
ändå ingenting om vad du skulle ta dig till
om du verkligen kom dit

Världarna snöar aska och koldamm över nejden

en vind från väster säger åt dig att inte ta ett steg
utanför dina inre rum och när tiden fortsätter att kasta
sig framåt ser du hur du har tappat alla dina verktyg
du står naken och värnlös inför en verklighet
som format sig till att bli den
bistraste av fiender

Du tänker på en känsla som klingar sig kvar
i din nedre ryggrad, en av trygghet och av vänt
beskydd från varelser med högre resning i sin kropp 

av att finnas i drottningens knä och höra hennes spridda
tal om sådant som inte angår dig - du önskar ett da capo
och Tinidrils suckar dånar inom dig - men vad skulle du
annars ta dig till?

Verkligheten skiftar om och plötsligt är allt
ett val utan lösning, vägar utan riktning eller
mål, du är placerad i en rävsax, ett hål av vanmakt
och iskallt regn över din ryggrad och kalla denna plats
för vad fan du vill, det är ändå där du är

Och du är inte ensam, men det ger dig ingen tröst 

på andra sidan gatan ser du varelser som suckar
av sin plåga, ser hur de önskar sig revolvrar och 

dödsladdade batterier hellre än den nuvarande
existensens rytm och fason, du vill säga "ta allt jag är
och äger, du får allt min varelse består av mot ett
gryningssken av mening" men medan världarna vibrerar
kan inget av din röst nå fram utan att förvrängas till sin
motsats så du blir tyst och lyssnar stumt
till det som bara måste vara

Världarnas allra sista daller