Typologisten

Jagar efter vintern, över kalla hav och djupa berg 
har aldrig känt mitt namn, aldrig förstått min andedräkt
finns som av en slump, som av en plötslig insik av rått
självsäkert allförakt och har därav aldrig kunnat ta ett
steg förutan intensiv tvekan, aldrig kunnat finnas utan 
känslan borde inte, kan egentligen inte, får högst
antagligen inte på något sätt som helst

Då, när tiden var som mest lik en nyvaken dröm
gick du efter mig, under snön och genom vindens raseri 
runt stadens skriande avenyer, oaktat skogens stormande 
sånger om oredan i det de säger är min själ, jag vet inte varför 
i Vasarummen talade vi timmar om mörkrets olika nyanser
bland tonåringarnas soffor la vi ut existensens villkor i 
olika nyanser, men jag förstod aldrig varför en sådan 
som du gick efter någon som redan var såld till 
vargarnas plägnad 

-

Så gick tiden och allt fick sin logik, du slutade följa 
min jakt efter kung Bore, hittade din egen krans 
bland Asiens bortre gränser, ditt livs inre regler 
bland människor jag på intet sätt kan känna och 
i stunder som denna är allt så väldigt rimligt 

Vindskuggan är en sak och de solida så mycket 
något annat, de som står på bergen en sorts varelse 
och de som andas ibland träsken av en annan typ
det är ingenting konstigt, det är det de som äger
rummen om vartannat benämner
som normalt 

Men ändå fanns vår tid, ändå fanns vårt rum och 
när världen bryter samman och jag följer med dess 
rytm så förstår jag minde än ett absolut intet, hos 
mig finns blott ett sagorum och en bister vintervind
en portal ut till andra sorters liv, men sedan bara skuggor 
och kantig tomhet, av en sort som tar allt av dimensioner
och livsrytmer ifrån mig - det elfte ljuset - tro mig när jag 
säger att jag inte längre lever, det som en gång var försvann
i en gräslig dimma innan världen blev till smok och den
som skriver detta vet ingenting om något alls
annat än 

Vinter, hundar, elden ifrån ugnarna - att det som som Herren
talar om var riktat till mig och mina egna - lev du ditt liv
njut du av din vår, men här finns ingenting av sådant

Här finns bara sången om de igensnöade stegen
och om jesuiten som aldrig nånsin kom