Omorfia

Vi talar skönhet 
och jag säger ingenting 
jag ritar i sanden, tänker 
på klippkanter och soldränkta 
paradgator, minns de stunder 
när elixiret närmast dränkte mig 
naglade mig mot sängkanten för 
att pumpa ut sin mening i varenda 
formation som jag bestod av 

Vi talar skönhet 
Du säger något om tavlor, om dockor
med målade ansikten i färger så levande 
att allt i luften andas med dem, får tillvaron 
att stillsamt vibrera tills inget annat finns
- du fortsätter med mjuka rörelser som viskar
om hindar eller medvetna träd, om nymfer med 
vinkrus på sina nakna axlar och ystra sällskap 
som hjärtligt skrattar åt livets absurda glädje 
medan solen lägger sig bland skogsbrynen 

Vi talar skönhet 
och vi suckar över hur svårt
det är att få det enkelt och hur
närmast pinsamt simpelt det mest
komplexa som vår Herre skapat
ändå tillåter sig att bli
- som när ett par gröna kullar
från ingenstans gnistrar 
upp allting i det som påstår 
sig vara ens tillvaro, som när
ett fnittrigt, flabbigt skratt
vägrar stilla sig trots att gråhet, fulhet
monstrositet belägrar alla städer
som när ungdomen dansar sönder
förstelnad ålderdom - slår isär alla bisterkalla
tankar, men lämnar en likväl förstulen
och bortglömd kvar bland existensens
kantigaste ruiner

*

Nej, jag vet ingenting om skönhet
har ingenting att säga, allt jag vet
har jag medvetet glömt bort

Måste varit fel, måste varit missförstånd
skönheten är glimten i solnedgången
skimret i den töende snön, tonen från fotstegen
på väg härifrån och du får förlåta min tystnad
när du talade så väl till mig under den tid
som fick bli hos oss medan världen
brann utanför staden 

jag önskar jag hade ett annat svar än en 
förbittrad, skrämd och närmast hatisk blick 
och sedan idel slutna ord så inget av
mitt inre kunde synas till

I ett annat liv, från en annan dimension
ska du få se allting som du var för mig
i den skira enkelheten vi fick ta emot

men det livet och den tiden 
den är aldrig nånsin nu