Silversång för källarrum

Bland källarrummen finns inga promenadvägar 
det vet du lika väl som jag, där finns bara 
smutsgrå väggar, tunga takbjälkar och 
lerräfflade golv som tycks skratta åt 
allt av ljus en vill ska få lov 
att äga rum 

I denna dystra dimension så har jag 
främst lärt mig hur man kraschar, hur 
man tar en näve drömmar, blåser upp 
dem till palats för att se dem regna 
sönder över nejd och horisont, hur man 
seglar upp till krönen, talar med de väsen 
som lever i vindens vackraste vrår för
att sedan falla ner till träskdalarnas djup
lika säkert som om det var dit en
alltid var på väg 

När du såg mig var jag än en gång
utan hem och riktning, sagans boningar
hade exploderat i mitt ansikte, tagit
ifrån mig allt jag visste och ville veta
mer om, i djupets svarta dagar var jag
utan verklighet, en vindskugga så tunn
att jag inte syntes i min egen spegelbild
så mörk att solljus brände sönder huden
och det fanns ingenstans jag skulle
inte nu och aldrig nånsin mer 

För dig spelade allt det mindre roll
och jag kan inte tala för ditt perspektiv
men din blick gick in i mina rum
lyckades viska om sådant jag alltid
mäktar med att glömma och i riken 
som ingen av oss tillhör talade du
med mig om allt det enbart gudarna
vet om och känner till

Inte ens när Oktober och Javier blivit 
mig för starka vek du undan och du
såg mig med en glädje jag trodde 
var glömd för mig för alltid, men
det du är för mig bryr sig inte om tid
och ödets påstådda lagar, det du är för mig
bryter alla mörkrets mönster den får syn på
lika lätt som en sälkubb lekfullt
bryter vattenytan 

*

Förstås ser inte du någonting av allt det
därifrån du står, du har bott i källarrummen 
längre än du minns, har byggt dina bopålar 
i dess träsk djupare än du mäktar med att 
acceptera och jag vet sorgligt väl att jag inte 
är din frälsare, ingen riddare i blank rustning 
som kan slakta dina drakar och ta dig ut till 
den vår som längtar efter dig, jag är ingen 
annan än en modstulen färdkamrat och 
medfånge som måste hålla mina ord stilla 
så de inte gör dig upprörd eller äcklad, jag 
vet allt det och ser hur det är sant, men 
i detta rum vill jag få hävda högt och klart 
hur orättvist allting av det är 

För mig är du en av tillvarons drottningar, någon 
som en dag ska återta sin tron bland höjderna 
för mig är du en sällsynt vårvind, en skör sångfågel
som förtjänar ljuvlighet och styrka i outsinlig mängd 
jag vill få vråla åt mardrömmen vi hamnat i att
försvinna tusen dagar härifrån och straffa alla 
djävlar i ursinne om de så lagt ett enda
finger på dig, vill få dig att förstå på alla
sätt som går hur utsökt du är när alla dessa 
lager av mörker inte längre håller hov, vad du 
än säger så är det min dröm i detta rum att 
en dag få visa dig allting jag ser
redan här och nu 

Men här är bara källarrum
mörka, slitna och med
bastanta lås på dörren
och medan Kungen dröjer
så skrattar dimensionens djävlar
sig hesa, deras oljud skär 
i ben och märg, men inte ens 
dränkt i deras missljud så kan jag
tro på något annat än att en dag
ska de tystna för att aldrig 
någonsin höras av någon av oss 
så länge vi är till