Till Drottningen från kyrkogården

Allt är sönder, Sunniva, verkligheten ligger som ett urvridet kadaver på marken och det som ska kallas för jag kippar tröstlöst efter andan bredvid den

Jag har levt mitt liv jagandes

efter skuggor och hägringar, Sunniva, löpt efter

en drömsk melodi som talat

om vad som borde vara istället

för de ting som är och i ilska

vanmakt och tusen liter frustration

har jag gröpt ur mitt eget mönster

för att få melodin fastklistrad på

verkligheten, men den har vägrat,

flugit undan och gjort mina länder

till grus och öde stenmark

Sunniva, är det synd att deklarera hur 

mycket jag inte vill denna form av livets
rytm? jag klarar inte av den, jag krossas
mot dess stränder, drunknar i dess strida
strömmar och alla höstens djävlar skrattar
sig förtjusta varje gång det händer, vad det än
är tänkt att jag ska göra här så fallerar jag

med ett djup som saknar all form av besinning

jag vill härifrån med varje fiber av min kropp

med varje eterisk vibration av min varelse

så vill jag ett annat sätt att vara

I natten så törstar jag efter de vackras steg

och tillvaro, hade så gärna kunnat ha en

plats i era sällskap, ha ett hörn av existensen

som ni kunde godkänna som giltigt, men det är

inte där vi är, tro mig, i den storm som pågår

så har inga av mina drömmar överlevt, mina

fasader är dränkta och fyllda med hål, jag är en

hatisk gast mot allting av styrka, levnadsmål

och mening - Sunniva, jag blir aldrig en av er

Sunniva, i denna långa vinternatt

tänker jag bara på en enda sak

att få stiga upp i de arbolska rymdskepp 

sagorna talar om och resa ut till universums

bortre gräns för att få glömma allt som

händer häromkring, jag är driven bortom

varje gräns jag känt och jag möter

bara olika smaker av järnväggar på

den väg som valts åt mig 

Sunniva, jag älskar dig med en kärlek

som alltid varit världar högre än jag

någonsin kunnat göra rättvisa, och

nu har jag inga andra ord kvar än hesa

mordiska kraxanden om mörkret och det

som de visa aldrig talar om, men jag önskar

dig och allt du anser vara ditt de högsta

av välsignelser som kosmos kan frambringa
och så länge ditt vett bistår dina lemmar

kom aldrig nånsin hit