Haha, den här bloggen har ju verkligen kraschat.
No mind.
Är så sabla trött på det här nu. Alltså. Mig själv relaterat till andra. Never seems to work out well. Träffar på viktiga människor från förr som aldrig kommer betyda samma asak igen och i denna sköna drama-stämning allt var i skrämde de skiten ur mig. Eller nåt. Jag står inte riktigt ut med att se mig själv utifrån så ofta och jag har så fantastiakt nog välsignats med en förmåga att göra det hela tiden. Eh. Blir så vansinnigt obekväm och dessa Ragnhild, Marie, Björn, Miranda är verkligen människor som är allt och inget för mig nu. Varför blir så många det för mig? Jag får faktiskt inte grepp om det, men samtidigt: det måste få vara. allting måste få vara.
Jag vill förändras. Hela Italien skrek det, förändring eller dden. Det är svårare än allt, det. Jag försöker, men kommer ingenstans. Ger upp och försöker igen. Tänker gå dramatiken och hoppas på människor som vill ge mig hjälpande händer in i en ny värrld.
Borde försöka vara ärlig med människor, men det är så många jag vill skälla ut. Nu är det bara flödesskrift här. Slutar innan jag åmgrar något, men: Bianca svara ingenting på mina mail och jag undrar vad hon egentligen tyckte on den där veckan.
Ska verkligen inte skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar