Hösten kommer med stormsteg och jag vet inte om du minns hur rädd det kan göra mig. Jag är som mest sårbar under den här tiden. När de behagliga sommardagarna byts mot mer och fler mörkertäta kulingskvällar kryper något inom mig. Det finns en känsla i mig som hela tiden vill bryta sig ut och göra sig fri. På hösten skärs han fri och lämnas öppen. Utan markering, utan täckning och det är alltid en kamp att få honom lugn. Jag vet aldrig m jag kommer klara det. Dricker vodka på Roujan- vis á 2009. För att döva mig, men utan att märka om det egentligen hjälper. Jag är egentligen rätt tillfreds. Har ett jobb som uppskattar mig, ska börja en kurs jag kommer älska och har vänner som existerar. Jag skiter i en flickvän, även om jag saknar den där människan att ge allt för. Jag känner mig ändå ändlöst trött. Bad nyligen att få dö för en väns skull i en olycka. Menade det ordentligt. Jag vill inte begå självmord, men jag vill hellre förolyckas än någon annan som har mer vilja i livet. Jag måste vara här på ett uppdrag för jag vet faktiskt inte vad jag gör här längre.
Tänk om det var 2004. Tänk om det var Winnerbäck- dagar eller nysprungna Håkan- dito. Tänk en vår med socker- vänner, upptäcka sin nyfunna tonårshet tillsammans med märkliga karaktärer från Sveriges alla hörn. Det var verkligen min lyckligaste tid. Jag visste ännu ingentnig om hur svår jag skulle vara i storsociala sammanhang. Jag visste ännu ingenting annat än att vara trygg i Guds föutsättningslösa famn. Jag var så underbart enkelspårig. 2004 var mitt sista barnaår och jag önskar så att jag fick tillbaka det en liten bit i taget. Snart kom så många besvikelser, upptäckter av min begränsning som inte hörde till det fysiska utan faktiskt till allt annat. Det var överjävligt. Jag trodde jag skulle bli en elegant, snart akedemiker. Kristen med grundmurad tro och med lika grundiös humanism. Jag skulle hitta någon som Cindy och vara lyckligt gift tills något annat hände. Mina livsdrömmar var lika enkelspåriga som jag själv och det var vackert så. Jag förstår någ hur saker blev annorlunda, men jag grämer mig till döds när jag emellanåt tänker på hur lite det var som skilde den vägen från den jag till sist tog. Ett ”tyack, men nej tck” till E under alla hjärtans natt 2005. Det var allt. Jag vet fortfarande inte varför jag följde så enkelt i dansen just då. Jag var inte särskilt förtjust i henne. Mer i Elin om jag skulle vara ärlig. Nej. Det var bara ett infall som tog mig hela vägen hit.
Det var som fan. Va.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar