Liljekonvalj

Jag får berätta om vad jag vill. Finns inga begränsningar. Just nu tänker jag på sommardagar i kölvattnet efter grundskolan, kanske gymnasiet.

Mötet med Eva-Linn, denna nära mytiska gestalt från mina skolår. Vi hade mejlat lite grann det sista, beslutat att vi skulle träffas. Hon sa att hon mindes mig väl, att hon såg fram emot att träffa mig. Att träffa mig. Hon. Ville träffa mig. När jag stod i det slösande solskenet på järntorget var jag fortfarande vettskrämd.

Hon såg precis ut som från min mina minnesbilder. Med det kastanjebruna håret uppsatt hade hon samma glitterblå ögon, ett oförändrat ansikte med de karaktäristiska kinderna och naturligtvis hennes leende, med de lätt sneda tänderna och alltigenom förföriska läpparna. Den enda skillnaden från förr låg hos mig. Jag blev inte längre knäsvag och stammandes av att se henne. Nej, vi kramade glatt om varandra och pratade förtjust ikapp medan gick mot vårt café någonstans i Hagastan.

Vi kom förvånansvärt lätt in i alla ämnen. Vi vände och vred på nylöse- tiden. Hur vi så ofta tvingades in i dubbla identiteter, vi konstaterade snabbt att ingen av oss känt den andre överhuvudtaget. Den person vi lät andra ta del av var inte vårt riktiga jag. Nej, ganska så långt därifrån.

Hon berättade om sin ångest i högstadiet, något som växte och urartade i gymnasiet. Om alla stilbyten hon gjort under de senaste åren. Att hon gått en längre och längre omväg från sig själv. En u- sväng, sa hon, eftersom hon till slut hittat tillbaka till någon sorts grundtrygghet hos sig själv. Jag frågade om hon hade hittat tillbaks helt än. Nej, sa hon, trots allt ganska så långt därifrån.

Jag berättade om mitt. Lite grann. Berättade också jag om min u- sväng, att jag inte heller visste vem jag var, men att jag var på rätt väg mot någon sorts avslut. Att jag vågade se människor i ögonen igen. Mer på riktigt. Allt kunde jag inte få ur mig. Jag vågade inte berätta om hur mycket hon hade betytt för mig. Om alla de magiska tillfällen då hon såg mig mer än hon behövde. Kramen efter finalvinsten i nian, promenaden längs Unter den linden i Berlin. Hon var en sagogestalt för mig under de åren, sådant går ju inte att berätta rakt av. Då är man ju tokig.

Vi föll tillbaka till högstadietiden, hon sa att hon haft ätstörningar under alla tre åren. Att hon hatat sitt utseende, över allt annat. Jag vet att jag faktiskt tappade hakan på riktigt. Jag tystnade så länge att hon frågade vad det var. Kände inom mig hur mitt högstadie- jag tog sats. Från tårna, med hela sin kropp, själ och hjärta bakom varje stavelse.

"Jo. Jag är bara så förvånad. Det kan bara inte vara sant att du kände så. Eva- Linn, du har varit det absolut vackraste jag vetat om sen första gången jag såg dig."

Hennes leende. Hennes ögon. Det finns vissa scener man inte ska klä i ord, men jag kan lova att trettonåringen inom mig aldrig kommer bli lyckligare än hon var just då. Jag tror och hoppas hon blev glad för vad jag sa. Att det läkte en liten, liten bit av smärtan från de åren. Det såg ut så i varje fall.

Mycket mer minns jag inte från den fikastunden, mer än att vi hade trevligt tills vi skildes åt. Vi skulle definitivt ses igen.

Vi sågs två gånger till efter det. Jag är fortfarande en smula bitter.
Ändå. Jag fick berätta för Eva-Linn Nordh hur fantastiskt vacker hon var för mig i fyra jävla år.
Något i mig kommer alltid vara lyckligt för det