Jag är ful.
Nu tycker väl alla det om sig själva, mer eller mindre slentrianmässigt oavsett om man är en 10:a på skalan eller inte. För mig är det dock allvar, jag försöker vara så objektiv jag baa kan vara och då är jag ful. Osmaklig, inte grotesk, men obehagligt.. skev till utseendet.
Plufsig. Mitt handikapp gör min kroppshållning otymplig, sned och jag ser skriande klumpig ut när jag rör mig. Såg mig själv på en video vi spekllat in av Kulturnatt-showen och där de andra rör sig med exakthet och någon form av grace snubblar jag med som ett utvecklingsstört mobbat barn.
Det är inte riktigt okej.
Jag har alltid haft den gången, den otroligt tafatta skevheten i allting. Minns hur jag mig på video när jag var tretton. Mattias födelsedagskalas och hur jag ville bara skrika bort den där pojken. Hans handikappade miseralibitet. Hur han är så mycket sämre än alla andra i sin halvhet.
Då hade jag i alla fall en smalhet. Nu är jag bara fulhet.
Det är inte alls okej.
det stör mig att du inte dök upp häromdagen. det stör mig att du inte frågat om du får läsa mina dikter, vad min användare heter. det stör mig att jag läser överallt om hur ni pratar mer än vi, hur du saknar henne. det stör mig att du inte verkar förstå att jag faktiskt också är en människa med känslor som har det svårt i det här. det stör mig att du säger att det är jag som inte har tid. det stör mig att du inte svarar. det stör mig att du inte inser att jag blir sårad när jag vill göra något fint för dig och du bara frågar och frågar och förstör överraskningen. det stör mig att allt det här stör mig.
SvaraRaderadet stör mig att jag har tvättid 04:00. det stör mig att jag blir kallad skvallerkäring, bullshittare, att ingen tar mig på allvar. det stör mig att jag blir utsatt för någon form av övergrepp men inte kan berätta om det för dig. det stör mig att jag halkat och slagit mig tusen gånger här i backen där jag bor. det stör mig att jag inte kan ringa dig längre. det stör mig i min vardag, i mitt liv, att jag är så mycket sämre än jag borde vara. det stör mig att mitt inre konstant försöker repellera allt i hela världen, sluta sig i en kokong, medan mitt yttre bara vill att någon ska hålla om mig. det stör mig att du betyder mer för mig än jag för dig. framförallt stör de här tankarna mig i allt jag gör, hela tiden, överallt.
något som stör mig mer än allt det där är att jag inte kan vara annat än likgiltig inför dig varje gång vi ses, för jag har fortfarande nåt jävla sår nånstans som det konstant strös salt i.
SvaraRadera