Alltså.
Jag vill inte att det här sks bli en blogg full med massa strötexter som inte leder någonstans och som bara blir meningslösa. Samtidigt heter bloggen vad den heter. Det finns inga regler, om man säger. Jag får skriva meningslösheter om jag vill.
Ha!
I varje fall.
Jag är rätt nöjd med dagen. Har skrivit till de jag kan skriva. Ringt de jag kan ringa. Inte riktigt några resultat, men det är sekundärt. Viktigast är att hålla sig igång. Inte sagga ihop. Jag tänker på dig. Jag har inget att säga till sig längre. Jag tycker det är jobbigt, men det finns ju inget jag kan göra. Syndbyberg is no more och så vidare.
Osäkerheten jag ofta kände. Att du faktiskt förtjänade bättre än mig, att jag var en pausfågel, eller startblock. Att du när som helst skulle vidare. Det var inget du satte igång, det bara fanns där. Jag var rädd i Sundbyberg, minns jag.
Typ du med. Fyren. Den kvällspromenaden är en novell skriven av en annan penna än min.
Som sagt. Skräp.
Förövrigt hade Maria pojkvän. Såklart. Jag är njuden på fyllefest hos en Isabelle jag knappt känner. Jag har i smyg gått med på en Yes-pakt som finns på flashback så jag tänker gå. Kan ju bli kul. Jag saknar dig. Konstant. Det som var en basslinga har förändrats till ett tomljud, det är lättare att ignorera tystnad, men lugnar jag mig är det ju där. Det spår som skulle vra du finns inte och det är inte så lätt att släppa.
Jag vägrar klandra dig något mer, finns inget att klandra dig för, men vad ska denna icke-ilska-still-there-känsla ta vägen?
Du gör mig till en tonåring och jag har inte plats för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar