Mitt mående är nere och kravlar på någon slags botten. Igår när jag borstade tänderna stod Jesper ute vid dörren i sedvanlig skrämselposition- helt oavsiktligt egentligen eftersom han skulle in i badrummet på riktigt- och jag blev så jävla skrämd. Alltså mer skrämd än vad som egentligen är rimligt. Jag fick till ett avgrundsvrål och slog till honom inte bara en gång, utan två tre fyra gånger.
I rena chocken gick jag ut till Askimshavet och där kom den här avgrundssörjan över mig igen. Min depression från Fässbergstisdagarna 2007 har aldrig lämnat mig och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Depressionen är förrädisk för den får mig att vilja skippa allt där jag har någon sorts ansvar, samtidigt som ju mer jag isolerar mig desto värre blir den. Desto mer växer den och blockerar fler och fler funktioner hos mig.
Just nu vill jag inte Cizzis teater, jag vill inte fixa med kungsbacka- mötet, jag vill inte ha ansvar för att FV ska bli förening. Jag vill och vågar verkligen inte ta itu med att studera historia.
Jag tror jag mår såhär på grund av avsaknaden av meningsfull sysselsättning, att jag inte gör något för någon annan- grejen är att man måste anstränga sig så jävla mycket för vad man än ska göra. Ingenting är gratis här i livet, och jag avskyr det. Jag bad inte om att få komma hit. Jag bad inte om att få bli vuxen. Jag tycker inte om att tvingas till saker. Det finns inga enkla sätt att bara bli betydelsefull, de sätt som går är jag dessutom osäker på om jag klarar av. Jag låter hellre bli.
Kort sagt.
Hela tiden finner jag färre och färre anledningar till att inte göra slag i saken.
Och säga upp mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar