Jag blir aldrig jurist. Eller civilingenjör. Inte heller bankdirektör. Jag har det inte i mig. Drivet, kamplustan, viljan att slita itu mig själv och min tid för att nå ett specifikt mål. Istället sitter jag framför en flimmerskärm och önskar att några stekta sparvar kunde få för sig att hoppa in i min mun.
Läser mycket om Farbror Joakim. Hur han förändrade sitt liv från grunden enbart genom "hårt och hederligt arbete", väldigt mycket av den varan. Hur mycket svårare sådant är idag, tänker jag. Det som gick på 1800-talet när världen var färsmk och ny går inte att göra idag när alla platser är upptagna.Hur fel den tanken också är. Arbeta kan alla, med något. Felet är att jag är lat, och letar efter kravlöshet. Min gamla lärare Ulrika "haxan" Sjöberg sa det till mig i en av hennes utskällningar. Du tål inte krav, Simon, du klarar inte av dem. det är för dåligt. Jag fnös, och försökte försvara mig. Insåg först senare hur rätt hon hade.
Hur ska jag ändra på detta? Får inte släppa FV. Måste slita som ett djur för att få föreningen att fästa, få den att växa till något som kan få till en förändring. För mig och kanske också andra människor runtom mig.
Måste se till att slita fram 30 poäng från historian. Kan se till att engagera mig mer i universitetslivet. Tacka ja till saker. Mycket handlar om det, att inte backa undan.
Jag är ändå rädd. Mållös. Jag tror jag vill arbeta på ett fartyg. det går att utbilda sig till sjöman. Det hade varit roligt. Få lov att komma bort. Så länge jag klarar av arbetet tror jag det kan vara min grej, som det heter.
Måste bli bättre på att ta mig i kragen.
Måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar