Alltså det här med trötthet

kan bli så trött på dagarna
som bara går och går och
aldrig kommer fram till
varken dörr eller avslut
blir i samma veva
trött på mig och min
externa velighet som får mina
drömmaratt klättra på väggarna,
mina väggar att bryta sig ut och
jetskejta ner för avenyn och
lavinbranterna sökandes efter
ett störreäventyr eller bara
något roligare än valium
med chokladsås alltså
jag vet inte

jag ser

bara
stjärnorna
i himlen stirra på mig
säkerttycker de att jag
underpresterar de också

ser bara bilarna
som inte orkar vara
något annat än miljöfarliga
monster vidunder från
helvetets avgrund är de
ja i alla fall om du frågar
en 1600-talspräst eller varför
inte valfri miljöpartist

nej
jag vet
verkligen inte

dagarna bara strömmar nerför mina kinder
som om de hade fasligt bråttom någonstans
och ibland tänker jag

om om inte
hade varit om
vad hade vi sagt
då när vi ville prata
över händelser som
kunde ha varit?

jag menar allt kunde
ju ha varit som en megaartad
explosion av lycka, bara genomtrevligt
alltihop eller så kunde jag ha varit

rik snygg
trevlig
tvåhändad
vanlig

hade sjutton i mig inte
varit så oerhört orealistiskt

men nej det är
här vi hamnar mitt
bland oförmågan att
prestera som andra och
med för mycket skäggstrån
på hakan men med mentaliteten att
inte göra ett skit åt något så
de fåra kvar där

det här med trötthet alltså

så lätt att söka fly
ifrån ändå så kramgo när
ingenting fungerar
så lätt att känna som
ett elixir genom kroppen
ner längs med fibrerna till
de yttersta tånaglarna och
upp igen till mitt såriga hårfäste
och ju mer man flyr från sin trötthet
sömnad och sitt inre rytmkaos desto mer i
nsyltad i dess affärer blir man tills ens
enda val är sömnen och det är väl okej så


nen jag avskyr att vakna
avskyr det blekfeta ljuset från
oktobersolen, avskyr avtrycket av min
huvudform på kudden, avskyr konsistensen
av pungsvett emot kakelgolvet och så här
är det att alltid börja om att inte få känslan
och takten att gå åt samma håll och imorgon
är det banne mig samma sak om igen så då
tar vi väl det hela en gång till

det här med trötthet
det här med trötthet
det här med trötthet
kan bara gå och hänga sig eller så
kan jag dunka mitt huvud in i väggen
se mina vänner vara deprimerande och tjackglada
i flimmerdagar efter flimmerdagar efter varandra
jag kan försöka ge mitt strå till stacken eller bara
resa till bermuda och uruguay skicka ett vykort med ett

"heja"

kan för fan göra vad
jag vill i denna värld
men jag stannar vid att oroa
mig för vad fan andra ska tycka

"jag vet väl vad fan inte vad andra ska tycka"

och så gör vi samma sak som alla andra gör
och kanske skriver av oss i ilska innan
vi somnar så att vi inte gnisslar
sönder våra tänder i ilska

och så blir dagar till år
och åren till eoner och eoner
det vet ju alla att de bara
dansar när de är
fulla som as