Om Tålamod Och Annat

så var det där med tålamod också
tolerans med andra individer som
skär mot ens själva välvilja eller
kanske rent av mot ens mentala
hälsa ger en krupp eller omedelbart
inkursiva sinnesskakningar

såna där som helt enkelt är
för mycket eller möjligen
alldeles för lite allt för
konstnärliga eller bara för
politiska åt något eneverande håll för
kristna, för mycket veganism eller sådär
vänsteraktualiserat medvetna att man
varken ut in eller rakt framför

eller så är de
bara med i muf

så var det
det där med
att klara av
vardagen utan att ge denne
någon en verbal hårtork eller
sparka in knogarna i metallgolvet
av ineffektiv självbehärskning

gör ju ont i längden

samtidigt
vet inte hur det är med dig och
gelikar som dig men jag har
själv rätt svårt att stå ut med
något så bekant som mig själv har
rätt stora problem att orka med
min egen individ

när jag vaknar på morgon är det
mer ofta än sällan med en reaktion av
'vafaraos stövlar är det du igen, någon
måtta får det väl vara på hur mycket man ska
behöva dras med av alla sju miljarder
människor som finns på jorden så måste
jag vakna upp i den här skapelsen

Varje. Jävla. Gång'

och om kvällen närmast likadant
många gånger behöva somna in till tanken
'ja, men snälla, ge mig bara lite variation vilket
dumhuvud som helst skulle duga, låt mig vara george
w. bush, den förre påven eller jösse namn
Marcus Birro vadsomhelst inte bara detta
bedrövliga exemplar av just det

sju miljarder andra'

i det perspektivet blir såna fenomen som
egoism, narcissism och självförhärligande
rätt löjliga varför ska jag bry mig om att
just denna person ska vara så otroligt tillfreds
när lika gärna den, eller den, eller denna där
skulle kunna få min ömma omsorg varför

ja varför i jösse namn
blev min närmsta
tanke att just
Jag jämt ska
ha det bra?

så vaknar man upp än en gång och tänker att banne
mig idag ska jag få min beskärda del av ömhetsberömmelser
kärleksbetygelser och den lilla kakan av bekräftelse
från sextonåringen i hörnet som ska säga
fy fan vad jag är bra för det är jag ju
faktiskt om än kanske bara ibland

då och då

och liksom
det är ju okej
någon måste ju bry
sig om just dig om inte
just du själv kanske
ingen annan alls

i värsta fall

men ändå
nästa gång du känner
självhat om kvällen och
dålighårdaggerendåliglevdag
halv sju på morgonen så
tänk en smula på att den där
personen som penslat på för mycket
av sig själv i klassrummet eller tunnelbanan
kanske bara inte kan kanalisera bort självhatet
kanske inte kan hitta den knapp som får
'oss andra' att stänga av oss själva
och bli som vemsomhelst

det är ingen ursäkt för att vara störande
ochexempelvis jämt berätta om tapasens historia
eller orelaterat ställa frågor om Wolters
rävintresse men en förklaring är fortfarande
det att vi alla nog avskyr oss själva i lika delar
men vissa stackare är på något vis alltid kvar
i detta märkliga tillstånd av att vara
omringad av sig själv

eller vad det nu beror på
att andra är så annorlunda
fortfarande är det så att det finns
för mycket förakt och för lite tålamod
i vår kära värld vi måste lära oss
att leva med våra förbannade brister
vi måste hitta ett sätt att rulla med slagen
och må bra trots allt vad som än må hända
det är inte alltid lätt men vi
vet nog att det går

samtidigt, i all välmening, så är det
fortfarande helt okej att brista ut i
inkursiva sinnesskakningar över individer
som inte ens kan räcka upp handen innan de ska
vara idioter med räksallad i mungipan

men man kan alltid försöka
göra det med kärlek