Det gör mig rädd. Allvarligt talat vettskrämd. Fast ändå inte för jag känner att jag gör saker, att det finns någon slags vind i seglen och det förvånar mig styändigt, den känslan. Firade av den lyckliga delen av -11 med en fantastiskt härlig show på Tjörn tillsammans med mina kära musketörer. Kändes precis så underbart som det ska göra.
Nästan så jag vill säga come what may åt det här årets oktober. Om det inte varit för alla de jag förlorat. Samtidigt, nya människor, nya hjärtan och teaterpassionen som en pulserande distslinga som skär igenom domridåer och all övrig rökluft. Jag tror det här kan bli nåt. Märk väl jag säger kan.
Kom igen då, lilla tik, släng allting på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar