Den fulla skådespelaren som inte kunde sluta spele

Hundra ögons glimrande ljus emot honom
Spotlighten som en sol över hans anlete
Scenen som en ändlös värld där
allt han tar vid skapar fragment
till en annan sorts värld

Hundra klichéer till och alla ser
att det inte är så längre
inte för honom, nej, den gamla mannen
med fläskig dubbelhaka och rödlätt skinn
vet inte vad han gör uppe på scen
han minns sina repliker, ja han levererar dem
med stringens och viss glampur ännu, men något är fel
han flackar med blicken, stapplar med sina torra fötter
för att få tag på marken som skiftar runt honom pjäsen
darrar där han går medspelarna förstår rakt ingenting och
publiken undrar stilla vad som händer

den gamle mannen har varit här hela sitt liv
så länge att livet utanför blivit
stelt och förvridet, ett märkligt skuggsubstitut till
det som sker inom teaterns fyra väggar men på vägen av succéer
och tragglnde långrep har något hänt även här har dagarna blivit
träigare och fått bismak av antimagi

mannen har inte accepterat de första små tecknen
utan bara kört förbi i ångerna av Shakespeare
Brecht och Peter Weiss och utan att riktigt se
när det hände, kom livet förbi gav honom
en dragkyss och så var det bara
han och tristessen kvar

Mannen står nu på scenen i en långtravande
monolog om ingenting och allt han svamlar fram
orden i rätt ordning men hans kropp är felställd
hans tankar redan i himlen eller på en parkbänk utanför
Uppsala han vill inte mer, han forcerar fram orden
snabbt som ett hamrande februariregn kör han genom scenernas
peripeti och landar tungt i backstagesoffan efteråt.

Det var väl ingen som märkte något?
Det var väl alldeles som vanligt?
Kamske tillochmed en aning mer känsla än vid
debuten för trettio år sen nu?
Rutin, min gode man
kan man inte ta för givet.

Ånej.

Mannen hamnar till slut framför
parkbänken invid Uppsala och spelar
där fortfarande sina roller med samma frenesi.
Nu är det inga ögon som glimrar, där är det ingen
spotlight som lyser, men scenens magi finns ännu där.
Betydligt tristare och ändlöst mycket fulare
men mannen med sina plufsiga
kläder och illasittande kropp
gör om sina nummer
om och om igen.

När inte människorna lyssnar
finns det hundar och fåglar och när
de också tröttnar stannar
han till vid stenarna ger dem
Hamlets monolog om och om igen
tills de kan den lika bra
som de någonsin har kunnat
lovsången till Gud.